2017.

Jag får en ny start, tar allt på allvar.
När klockan slår, för ett helt nytt år, då kan jag andas.
Så mycket tappad sömn och onda drömmar.
Vill bara börja om från början, tack.
Omöjligt, att det kan bli värre än förra.

I februari, så går jag rätt över gatan.
Förklarar hur jag är, och ber honom svara.
Gråter en timme, och går sen tillbaka.
Det var där och då som det vände
och jag blev min egen superhjälte.

Börjar mars med att bli tjugotvå, gå till psykolog
och prata både om inuti och utanpå.
Jag går en andra gång, och jag förstår direkt.
För min förra tenta täckte precis denna aspekt.
Det tar sexhundra sekunder att säga hur jag mår.
Hon ler. Och säger: Tack, tror vi är klara, du kan gå.

Jag går på intervju och jag gör arbetsprover.
Tänker, det här hade aldrig gått förra året.
April serverar både brev och blomster.
I present sätter jag ihop sexton sånger.
Och när Valborg kommer,
så har jag nästan helt glömt min ångest.

I månad fem dansas foten sönder, 
kysser nåns lillebror. Men äsch, folk glömmer.
Himlen ger falska förhoppningar, om sommardar.
Jag skriver rapplåtar, som knappt rimmar alls.
Men dem är bra, och jag tar
så jävla djupa andetag.

Firar juni med att ljuga, vara hemlig,
om vad jag gör och är med en så välbekant främling.
Vi fiskar. Och firar tre med vita mösser.
Jag rosar och risar hur det är att vara vuxen.
Gråter så lyckliga tårar på vågen.
Den tjugotredje, då har vi blommor i håret.
Han är för full och nu vet de att vi låg men
de hör när han säger: Kom, du och jag, nu går vi hem.

Jag springer tre mil i veckan, och smakar sommartorp.
Skjuter luftgevär och får va nöjd med min kropp.
I juli mår bättre än jag gjort på ett decennie, hittar baddräkten
Och jag vill tända lampan fast jag innan velat släckt den.
Det är så vackert nu, mer än någonsin förr
tills jag får feber så hög att jag tror att jag ska dö. 

Känner inte igen varken blicken eller sinnet.
Står stilla en timme framför spegelbilden.
Hans ord räcker länge.
Kan inte minnas hur jag tänkte, hur jag kände.
Så fri och så fin. Jag träffar henne.
Har inget CSN än, men
Vi får va rädda tillsammans, ta hand om varandra
till vi landar, och fattar, att det var här vi skulle hamna.

September kommer, som ett brev på posten, med annan sorts ångest.
Tappar fotfästet ett tag, ingen balans finns kvar
och jag vet inte längre vilken månad eller dag.
Är inte van, hur det kan va
när komponenterna, av det som är jag
inte får den totala observans de borde ha.

Får vara tjejen med den tighta klänningen i baren.
Beställer maten. Men du, jag tar det.
Grattis, även om du fyllde år för ett bra tag sen.
Jag fryser ihjäl och jag plockar svamp
och tar lika jävla djupa andetag som då i maj.

Jag tvekar hårt på mitt immunförsvar,
när jag för åttonde gången i år är så svag.
Hur ska det gå? Visst, slipper tåg
ett tag. Det är bra. Och däribland så kommer känslorna.
Vi reder ut, tar ett prat, han och jag.
November förklarar att vi känner likadant.
Bara ligga va?
Nej.
Ändå lite mer, inte bara det. Han håller med.
Det både tar, och ger. 
Sen klär jag ut mig till socker.

Inleder stormigt ett blött december
där hon inte minns någonting av vad som hände.
Men jag tar taxi hem och när vi ses igen,
då kallar hon mig för sin bästa vän.
Med mamma, tar jag ett flyg från Kalle Anka, från alla andra.
Till lite varmt, nja. Vi är mest arga. Inte på varandra.
Men på sånt som kan krascha när man inte är lika gamla.
Det blir en frid att komma hem.
Balans, igen, jag säger välkommen.

När klockan slår, för ett helt nytt år, och jag är tacksam.
Första gången jag inte lovar att bli någon annan.
Får en nyårskyss, jag är så säker då
att tiden, den läker alla sår ändå.
1 kommentar
Linda

Lika jävla fantastiskt som vanligt! ÄLSKADE ”Första gången jag inte lovar att bli någon annan”

Svar: Åh, Världens bästa Linda! TACK, Blir såå glad <3
Fanny Persdotter