The Queen of Sällskapssjuka.

Jag försökte vara lite cool tidigare i veckan. Så som andra verkar vara. Så när han skjutsade mig hem så sa jag att Du kan ju höra av dig i helgen om du vill ses. Det jag i själva verket hade behövt säga utifrån min personlighet var Kan du tala om exakt om och när du kan och vill eller inte vill ses i helgen så att jag kan planera kring det. 

Jag har sovit i soffan i natt. Ytterligare en ny strategi för att få bot på mitt icke väldigt välkomma sömnproblem. Bäddade med lakan och allt. Och två kuddar. I mysfaktorssyfte. Men de fick inte plats på bredden. Så alternativen var på höjden eller på golvet. Jag åt nattmackor. För jag kunde förståss inte somna inatt heller. Jag lyssnade på en podd. Och klockan nollnoll fyrtiosex så loggade jag ut från min föredetta pojkväns Netflix efter två års snyltande. Och skaffade ett eget. Såg ett avsnitt serie. Och somnade väl så småningom någon gång kring alldeles för sent.

Jag var redan rastlös och sällskapssjuk när jag vaknade. Och jag förstod snabbt att rastlöshet är en mycket bra träningsmotivation. Så jag bad till Steve Jobs i himlen att min telefon skulle överleva fyra minusgrader i en timme. Och sedan sprang jag milen. För första gången i snö och minus. Vintermilar är något helt annat. How to orka springa one mil in snö and minusgrader: To know that you kan publicera one very stolt inlägg on Instagram efteråt.

Efter en timme sol, frusna kinder och en matt högerrumpa var jag återigen lika rastlös och sällskapssjuk. Så längtig efter närhet att det värker i bröstkorgen. Himmel. Ungefär så som när man var kär. Jag frågade i min förmodade bästa gruppchatt om de ville äta ute. Jag har förövrigt döpt om chatten till Fannys monolog pga mycket snål på interaktion på vinterhalvåret. Som om de alla gått i ide och inte går att väcka förrän sista april är inom räckhåll. Eller förrän det ens är väderförhållet rimligt att nämna frisbeegolf. Men någon, betydligt mer ekonomiskt ansvarstagande än jag, förklarade att man gör inte sånt i januari.

Så jag svarade att Jag får kanske försöka charma A. Ett mycket dödsdömt uppdrag att försöka förlita räddningen av min lördag kväll på. Annars får det bli jag och Netflix ikväll. Kanske springa en mil till. Eller skaffa Tinder.
De vet att jag skojade. Eller ljög. Men ändå med en uns av självömkan, fiskande efter livlinor. 
Så nu sitter jag här och väntar på att någon ska ringa mig och säga Hej babe, vill du ses? Och jag ska då lite ledigt svara Visst. Trots att jag i själva verket väntat i flera timmar på att denna någon ska rädda min kväll. Men det mest ironiska av allt, att någon inte kommer höra av sig.

Egentid brukade vara mitt allra bästa. Jag kunde längta efter att få vara själv. Få ha det tyst. Men det är så långt bort nu. Egentiden ligger i träningen. Men runtekring den vill jag ha det så fullt upp att jag blir matt i själen. Sådär så att den där egentiden får bli värd någonting. För egentid är bland det dyrbaraste som finns. Förutsatt att den blir ett behov och inte en everyday state of mind.
0 kommentarer