Tjugofyra timmar.

Klockan nio nollfyra har jag fyllt vattenflaskan och knutit på mig skorna. Det förvånar mig hur pigg jag är. Och det irriterar mig hur trött han är. Vi jagar fjäderboll i hundraåttio minuter. Och efter det avklarar jag mitt nyårslöfte med att stretcha efter varje pass. Jag är nöjd när vi går därifrån. För omväxlingens skull.

Klockan är elva femtiotvå. Jag tankar bilen. För dagen innan körde jag hela vägen från Tierp med en Du behöver tanka och det illa kvickt-symbol blinkandes på displayen. Jag tar en selfie med Snapchat-filter och postar den på Insta-story. Där jag smygskryter om hur länge jag tränat. Som en fullbordad nittiotalist. 

Klockan tretton nollåtta är lunchen klar. Jag hade dagen innan bränt en stekpanna. Så till den grad jag fyllde hela lägenheten med os. Öppnade alla möjliga fönster och dörrar och satte köksfläkten på max. När mamma kom hem, några timmar senare, sa hon att det fortfarande luktade som om vi hade en vulkan i vardagsrummet. Så jag var försiktigare den här gången. Inget bränt. Inget glömt. Eller hur man brukar säga. 

Klockan fjorton trettiofem bestämmer jag mig för att en powernap är i sin rätta ordning. Jag förväntar mig att den ska bli femton minuter. Men den blir en och en halv timme. TUR att jag inte hade bråttom. Jag talar om det på Insta-story. Som en äkta nittiotalist. 

Klockan sexton tretton kliver jag in på gymmet. Inte för att jag känner mig stark. Eller pigg. Eller så. Utan bara för att jag hade sagt att jag skulle göra det. Jag tränade mage med hjälp av en mycket stöttande ribbstol. I trettio minuter. Sen försökte jag stå i plankan i intervaller. Jag förväntade mig att det skulle bli fem stycken. Men det blev en och en halv. Jag klarade av mitt nyårslöfte också. Innan jag gick hem. Jag berättade på Insta-story, lite smygskrytigt, att jag ändå hade tränat två gånger denna dag. Som. Ja, du vet. 

Klockan sjutton fyrtiofem sätter jag på det jag har kvar av Fredagspodden. Lägger telefonen på handfatet. Och börjar göra mig snygg. Anser själv att jag lyckas rätt bra. Får till ögonfransarna. Och läpparna. Jag meddelar det i form av en svår selfie på Insta-story. Skriver "Redo för middag". Vilket i och för sig var sant. Men. Som en riktigt självgod nittiotalist.

Klockan arton trettiotre börjar vi gå mot restaurangen. Jag och femtio procent av denna kvälls sällskap. Vi pratar om kärlek. Som om det hörde till ovanligheten. Och så pratar vi om hur man klickar med någon. Han har så långa ben och vi går så fort att jag måste stanna halvvägs och ta av mig ett lager kläder. Trots att det är minusgrader. 

Klockan nitton tjugosex har vi fått vår mat. Mellan tuggorna diskuterar vi kring människor som inte har någon aning om var vi är. Eller att vi, där vi är, pratar om dem. De kan inte höra oss. Men någon kan ju känna någon. Så vi sitter framåtlutade över bordet med näsorna nästan alldeles ihop. Som tisslande femteklassare. Eller. Som riktigt nyfikna nittiotalister. Även om vi inte i sak säger något elakt. Egentligen. 

Sen visar jag dem, alla vi pratar om, var vi är någonstans. På Insta-story. Småskrytigt. Som en redigt Instagramberoende nittiotalist. 

Klockan är tjugo femtiofem när vi klär oss i våra ytterkappor. Splittar. Swishar. Sen ringer det i min telefon. Och jag känner mig som Charles Ingvar Jönsson när jag säger att jag kommer på direkten. För jag har redan allt klart. Det absolut nödvändigaste ligger redo i min väska. Våtservetter. P-piller. Extra trosor. Parfym. Tuggummi. Och tre ynka sminkprodukter. Om jag skulle råka vakna och se ut som sju svåra år. 

Klockan tjugoett nollsju sitter vi alla i den första femtioprocentarens bil. Vi alla ska till varsina. En till sin alldeles nyfunna flickvän. En hem till Skype. Och till sin flickvän på andra sidan jorden. Och så jag, till honom. Vi tackar för skjutsen. För kvällen. För maten. För vänskapen. Som ordentligt väluppfostrade nittiotalister.

Klockan tjugotvå tjugo tar jag bort mitt vattenfasta smink med olivolja. Life hack. Ur en kasse tar han fram plastblommor han har fått av sin mormor. Och jag kryper ner i sängen. Medan han, i trekvarts träningstights och urtväddad t-shirt, dricker vitt vin och spelar fantasisk gitarr. Men sjunger ganska falskt. Trots att jag blundar kan jag se hur han grimascherar. För han hör det själv. Men sjunger ändå.

Klockan nollnoll nolltre får jag äntligen hångla lite. Vi ser på standup. Och skrattar åt när Soran Ismail beskriver oss, nittiotalister, som en tappad generation på grund av att våra föräldrars generation promt inte skulle uppfostra sina egna barn så som de själva blivit uppfostrade. Så det gick åt skogen. Sen hånglar vi lite till. 

Och ligger. Typ klockan nollnoll fyrtiosju. Kanske.

Klockan nollett femtiotvå sätter vi igång en ljudbok. För annars är det svårt att somna. Förståss. Vi är ju inttrycksberoende nittiotalister.

Klockan nollåtta tio. Vi ligger. Och han säger att jag, nästa gång när han hinner, ska få bananpannkakor till frukost. För prioriteringen föll. Från frukostens perspektiv alltså. Inte från mitt. Sen skjutsar han mig hem.

Klockan nio nollnoll kliver jag in på mitt Ica. Det jag har tvärs över gatan. Tänker på något grovt, men rätt kul, jag skulle kunna säga om jag skulle råka träffa någon jag känner. Men det gör jag inte. Som tur är. Jag bara lägger sjuttioåtta kronor på frukost. Och visar upp det på Insta-story. Som en riktigt bortskämd nittiotalist.
0 kommentarer