Vecka 4.

Jag kan ju börja med att utvärdera föregående helg: Dyster. Och en slutledning jag enkelt kan göra utifrån detta är att Det är en enorm skillnad på att vara själv och på att vara ensam. Samt att jag är fruktansvärt dålig på att hantera ensamhet. Så till den grad att jag, på grund av otillräcklig interaktion, döpte om min bästa gruppchatt till Fannys monolog. Och så till den grad att jag fortsattningsvis inledde kompisstrejk. Skrev Nej hörni, jag strejkar mot er nu. Sedan loggade jag ut. 

Planerande, på klockslag, är uppenbarligen essentiellt för mitt välmående. StabilBrud_95.

Emellertid! Jag började vecka fyra med att försova mig. Sedan hade jag ont i magen hela måndagen. Jag tror att det var min oerhört mentalt påfrestande helg som fysiskt skrek ut sin sista frustration. Och nu är det tungsinta klart. Och så avslutade jag denna måndag vecka fyra med en förvånansvärt bra badmintonträning.

Det var som ett två timmar långt motivational speach jag, i mitt huvud, höll för mig själv. Jag försökte lägga fokus på en sak jag tycker är svårt. Och varje gång jag klarade det så gav jag mig själv beröm. Jag drog också en slutsats att jag varit ett mentalt stolpskott fram till nu. Varför är jag inte bara förbaskat stolt att jag är såpass bra på den här eländiga sporten? Lägger det högt upp på listan när folk frågar vad jag är för typ av person? En badmintonspelare, också. Vad i hela. Istället för att skämmas för att jag inte är absolut bäst. Det är ju jättedumt. Om man tänker efter. Upp. Inte ner. Och lite pondus.



Tvåtusensjutton var potatisens år. Året då jag återupptäckte denna rotfrukt som ett av världens mest funktionella livsmedel. I klass med ägg. Året då jag förstod på riktigt att potatis inte alls är ett knippe onyttiga kolhydrater. Så som en vilsen tonårshjärna en gång trott. Utan istället är en väldigt väldigt bra liten knöl. Förmodligen också året då jag åt mer potatis än någon annan på denna jord. Så jag tänker nu, att tvåtusenarton ska få bli mentalitetens år. Året då jag klarar saker. Och tror på mig själv. Jag tycker att det är ett fantastiskt koncept faktiskt, att ge varje år ett tema. 

Dessutom. Hur skönt är det inte att januari snart är över. Bara ett stackars litet februari kvar till dess att en har rätt att tro att det är vår. Det är förståss aldrig vår i mars. Men en kan ju alltid låtsas. Till min glädje fick man därutöver CSN hela två gånger i januari. Så min föregående veckas ekonomiska kris har övergått i en ekonomisk naivitet. Imorse bad jag internet tala om för mig hur flyg går från Stockholm-Arlanda till var som helst. När som helst. Tanken är så evinnerligt lockande.

Jag känner mig stark nu. Trots att livsvesäntliga kramar är en väldig bristvara. På noll. Jag ska tigga. På ett planerat sätt.
Vecka fyra, nu åker vi. 
0 kommentarer