Punkten i slutet är min punkt, inte Ted Gärdestads.

Min första tatuering.

Efter fyra år i tankarna så sitter den nu där. På samma sida som hjärtat. På min studentdag sjöng en kille Ted Gärdestads Himlen är oskyldigt blå. Han satte sig vid flygeln, rätade till flugan och började spela. Det var den enda stunden på hela den dagen som jag grät. Jag som gråter till allt. Inte alls relaterat till att jag slutade gymnasiet egentligen, bara för att det var så vackert. Det var lite sådär som när jag tycker att jag förstår en film mycket bättre än alla andra. Jag tyckte att den där stunden var min.

Veckan efter, när jag hade låtit orden sjunka in lite, så kom jag på idén om tatueringen. Jag tror att det är en bra ordning på det händelseförloppet, att komma på motivet innan man kommer på att man vill tatuera sig. Jag vet hur det känns. Jag vet att det löser sig.

Himlen är oskyldigt blå, 
de djupaste hav likaså.
Att regndroppar faller som tårarna gör, 
det rår inte stjärnorna för.
Älskling, jag vet hur det känns 
när broar till tryggheten bränns.
Fast tiden har jagat oss in I en vrå
är himlen så oskyldigt blå.

Alltså. Egentligen älskar jag varenda fras. Från början var det mest kroppsrelaterat. Och att jag alltid ansett mig bra på känslor. Både mina egna och andras. Nu, fyra år senare, står det fortfarande för det. Men det står även för mina ord och mitt skrivande, därav typsnittet. Punkten i slutet är min punkt, inte Ted Gärdestads. Känslorna är mina känslor, mer än hans. Jag tycker att metaforen om hur himlen är oskyldigt blå, men det är även det djupaste havet är ett genidrag. Hela texten är ett genidrag. Åh. Den här tatueringen betyder massor av grejer. Framförallt, precis vad det står jag vet hur det känns. 

Men så utöver allt det min första tatuering står för, så tycker jag bara att den är så himla fin. 
0 kommentarer