That Heart Is So Cold.

Jag tog ur ena öronproppen och sjöng med ibland. Men det är svårt att sjunga tillsammans med sjuttiotusen andra röster. Jag sjunger helst i trapphuset. Hemma. Där det klingar fint och där jag kan känna efter. Men där, bland sjuttiotusen andra, var det nog att bara höra honom. Njuta. Och tacka för att publiken inte beter sig som på Justin Bieber. Eller någonannas, där tretton får bäras ut på bår. Hälften svimmar. Och ingen av dem kan tala utan att stämbanden demonstrerar för åtminstone en vecka framöver. Skriker sönder låtarna. Här var vi alla unisont gungande och njutande. Lät det rödhårga begåvade geniet på scenen göra sin grej. Tacka och ta emot.

På vägen hem stod jag så trångt på tåget att om jag hade fallit så hade jag ändå inte gjort det. Jag och killen bakom mig fightades lite om var vi skulle hålla i oss. Det slutade att vi bara gav upp och höll händerna lite osvenskt nära varandras. Snuddade armhårstråna mot varandras. Hade svettiga ryggar ihop. Tänkte, Ed Sheeran var så bra, så det här gör inget. Texterna dunkade i bröstkorgen hela vägen hem. Och jag somnade aldrig. Precis som natten innan, men då av en helt annan anledning.
Don't
Nina
Bloodstream
Eraser

När han började på Thinking Out Loud, så sa han This next song, if you don't know the words to it I think you may be in the wrong concert. Så jag sjöng, precis som jag hade gjort i trapphuset.
1 kommentar
Rebecca Adnell

Han är verkligen den mest fantastiska människan någonsin. Var en helt perfekt konsert och stämningen underbar ♥