Vecka 28.

Jag befinner mig i Ystad. Lever sommarstugeliv. Och knallar omkring i sandaler. Är alldeles solig om kinderna och säger, vänligt men bestämt, Nej tack till glass. Jag skriver inte så väldans mycket bok. Men jag tänker bok, hela tiden. Och eftersom att nästa vecka är ensamvecka så borde jag ju sannolikt hinna komponera ihop en hel del då. 

Det värkte i hjärtat en stund idag. Över sommaren. Över att jag åter igen kommer vara insvept i januari och inte minnas hur sol känns. Att jag snart kommer begrunda hur vackert det är med oktoberlöv. För att en månad senare ångra allt. Att jag någonsin önskade mig stickade tröjor och regniga nätter. Sådär besvärligt fuktigt det blir med naken hud mot hud under täcket kommer övergå i livsnödvändig kroppskontakt. Isbitsfötter mot varma lår. Jag kommer känna stress igen. Jag kommer tappa smaken av jordgubbar. Jag kommer gråta. Till annat än sorgsna filmer. Jag kommer se solen gå ner. Och så kommer jag flera veckor senare slås av tanken att jag aldrig såg den komma tillbaka upp. Jag kommer sluta cykla. Jag kommer prata om nu som då. Och så kommer jag börja längta bort, istället för att längta hem. Förmodligen glömmer jag bort att jag har fräknar också. Och får, som alltid, återupptäcka dem nästa år.

Nästa år. Sicken himla otacksam tanke. 
0 kommentarer