Repris - 19:20.

Serverar bara ben på silverbricka,
så kom då myggen, kom och slicka.

Ska vi ligga?
För så småningom så kommer det regn
Och så kommer det nån gång gå att sova igen.
Ska jag kanske sova kvar ikväll
Väntar på riddaren på vit häst, 
men lägger mig bredvid dig,
under tiden.

0 kommentarer

Vecka 26.

Ensamhemmavecka. Wiho. Även om jag redan borde vara en egethemmaperson by now. Men jag har inte kommit så långt än.

Den här sommaren kommer att gå snabbt. Var endaste vecka har små markeringar i kalendern som indikerar äventyr. Oavsett storlek. Åka tåg dit då. Ta flyget dit där. Friends Arena den lördagen. Åka hem igen. Slösa biobiljetter. Ät tacos den kvällen. Fika utan fika. Spara vecka trettioett. Håll dina tummar på att det blir av. Läs den här boken. Och skriv, tills du får träningsvärk i fingrarna. Och träna. Massor. Tills du har träningsvärk överallt annars. Det stressar mig lite. Snart måste jag verkligen ordna upp hösten, om den ska hinna bli uppordnad innan den anländer. Och snart är det vinter igen. Typiskt. 

Midsommar fick sig ingen krans. Men hon fick tårta. Fotboll. Och händer precis där hon ville ha dem. Det var fint det med. 
0 kommentarer

Då tänker jag på dig.

Jag hade halloumi i munnen när jag började. Hundra kalorier per tugga. Ska jag ta den långa eller den korta versionen, frågade jag. De satt tysta runt mig och lyssnade. Sa Oj eller Åh ibland.

Jag gick igenom PTtimmar. Gamla bilder där höftbenen lyser igenom. Morgonprommenaderna och halvåret utan äpplen. Om alla gånger jag bad om att få släcka lampan i badrummet när jag duschade tillsammans med min första kärlek. Lät honom ta för sig, men inte se vad han tog. Jag berättade om allt jag tackat nej till för att undvika att äta. Om hur jag varje kväll tänkte att jag skulle börja om imorgon. Jag berättade om besvikelsen. Och om den plötsliga viktuppgången. Jag berättade om telefonsamtalen. Och om dagen då diagnosen blev ett faktum. Om hur jag blev lämnad med byxorna nere och förklaringen om hur blåsorna på mina äggstockar inte spricker som de ska. Hormonobalansen. Insulinet. Jag berättade om hur fem olika personer på en vårdcentral sa att de var ledsna. Men att de inte kunde hjälpa till. Jag berättade om hur jag grät när jag gick därifrån. Och om hur jag grät när jag gick till nästa och bad honom ta mig på allvar. Och så berättade jag om hur han gjorde det. Hur jag lärde känna min kropp. Och om hur det kanske var något positivt ändå. I slutänden.

Jag berättade om timmar av tårar. De satt tysta alla tre. Åtta års historia. Utan att darra på rösten. Utan ostadig puls. Som om det varit någon annans berättelse. Eller något jag bara hittat på. 

Sen kom jag fram till förra sommaren. Jag hann säga hans namn. Hur hans ord skrämt iväg hjärnspöken, ett efter ett. Tills det nu bara är några enstaka kvar. Jag berättade om morgonen efter att vi bestämt oss för att sluta. En varm fredag i mitten av april. Inte för att vi lyckades sluta. Men ändå. Och då kom tårarna. Så till den grad att jag tappade talförmågan. Rösten svek. Och tre par ögon omkring såg tårar rymma från mina, och falla mot en säker död. Jag var inte ledsen. Inte alls, egentligen. Det är bara något som ligger nära hjärtat, sa jag. De förstod. Och det var länge sedan jag pratade om det. Sen grät jag lite till. Innan jag till slut fick fram orden om hur jag vände mig till honom det sista jag gjorde innan jag klev ur hans bil den morgonen. Och sa Varje gång jag ser mig i spelgen och känner mig snygg. Då tänker jag på dig.
0 kommentarer