Vecka 25.

Midsommarvecka. Och veckan då allvaret börjar. Eller ja, jag ska leka med barn åtta timmar om dagen i tre veckor. Inkusive äta frukost till Disneyfilm och få betalt för att spela brännboll. Hur mycket allvar det är, det vet jag inte. Men det känns väldigt bra med rutiner. Jag sover så himla gott om nätterna när dagarna dränerar mig på energi. Det känns nyttigt. Med tanke på att jag knappt sovit alls de senaste två månaderna. Och ska jag vara helt ärlig så bryr jag mig inte så mycket om midsommar i år, bara jag får binda en krans så är jag nöjd. 

Jag har dessutom kommit underfund med massor av livskrisgrejor under de senaste dagarna. Inget som är särskilt stabilt. Men det känns skönt att ha en plan. Även om den råkar vara svajig. Om det är någon som vill svaja ihop med mig, let's go.

Utöver att jag känner mig väldigt tillfreds med det mesta, så träffar jag nu ett par timmar om dagen någon som gör mig illa till mods. Någon som inte förstått att vänlighet ibland menas kallprat med ett leende. Även om man inte bryr sig. Godmorgon. Hur mår du. Vad ska du göra i sommar. Man behöver inte bry sig. Inte över huvud taget faktiskt. Man kan vara vänlig ändå. Le lite smått. Säga hej. Tänker ju jag. Men så tänker inte alla. Och då blir jag irriterad. Även om jag kanske bara borde acceptera att alla inte hanterar saker på samma sätt som jag. Stå ut med nedlåtande blickar i fem veckor. Låstsas att det inte rör mig i ryggen. När jag egentligen har världens mest känsliga hjärta. När man försökt reda ut något i en oändlighet, kanske man borde bara inse att det aldrig kommer lösa sig. Aldrig mer.

Men det gör mig nästan ännu mer irriterad att jag bryr mig alls. Jag kan inte stänga av det. Fast att jag vill. Denna någon hemsöker mina tankar ibland. Helt utan förvarning. Som för ett par veckor sedan när jag vaknade en morgon av att jag grät. Tårar rann ner för mina kinder när jag slog upp ögonen, för att jag hade drömt något dystert där denna någon råkade vara det dystra. Himmel. Tänk, fast det var så länge sedan. 

Men! Sen tänker jag att hans lillebror, lillasyster, mamma och lillebrors bästa vän gillar alla mina bilder på Instagram. Och hans farbror tar strongt initiativ till kallprat med leende, varje gång vi stöter på varandra. Hej. Hur är det med dig. Vad gör du nu för tiden. Och då känns det lite bättre. Då måste jag ju ha gjort någonting rätt.

0 kommentarer

Au Revoir.

Det är inte bara något som sägs om Frankrike. Var och varannan människa springer verkligen omkring med en två tre baguetter under armem här. Och saker och ting är så franskt som man tänker sig att det ska vara. När man tänker sig det hemifrån. Typ som att allt ska vara romantiskt. Det är sant. Små kullerstensbelagda gränder där caféer trängs. På vilka människor endast äter macarons och crossianter. Och dricker kaffe ur koppar mindre än ett snapsglas. Helst med lillfingret utfällt. Det hånglas till förbannelse också. Överallt sitter människor i knät och kysser ihjäl varandra. Klamrar sig fast lika absolut som det lås de hängt på någon bro någonstans i närheten.

Jag har en randig tröja på mig just nu, på väg hem. Men utöver det var nog det mest franska jag tog mig för att äta en macaron. Den skulle smaka tiramisu. Det gjorde den också. Om man kände efter riktigt ordentligt. Fumlade omkring med den på tungan. Hånglade lite med den. Jag har ätit en omelett också. Det är väl i och för sig också ganska franskt. Visst.

Utöver det har jag funnit mig väldigt till lags med Google maps. Vi har hängt mest hela tiden faktiskt. Och inte visste jag att det var så bra på att tala om hur man skulle bära sig åt även med tunnelbanan. Hur bra som helst ju. Google Translate har dessutom räddat mig ifrån att beställa en sallad med fågelhals i. Rätt uppskattat, det med. 

Under dessa fyra dagar, då jag tänkte att jag inte skulle turista som en urturist men slutade upp som turisternas urturist ändå, har jag dessutom rättfärdigat titeln som min mammas dotter. Därmed förstått att solglasögon inte bara är något människor använder för att det ser härligt ut. Utan för att det är kalashärligt också. Dock hade jag en av dagarna av solglasögonnjutande, även svartvit scarf i håret och lite mer v-ringat än jag brukar. Då kände jag mig exklusiv. Härlig. Lite parisis. Lite som att jag försökte vara lite mer känd än vad jag i själva verket är. Jag såg ut över staden och tänkte att här skulle jag kunna bo. Men sen tänkte jag om. Tänkte att skenet med mina solglasögon och min fotogeniska scarf. Så jag kompenserade med att köpa sandaler. Sådana med kardborreband och allt. Så att jag istället kan gå tillbaka in i rollen som redig skribent. Med knut i håret till dem blir det ju lite mer verkligt. Lite mer som jag.  
0 kommentarer

Imaginaire.

Alla byggnader här passar in i Harry Potter. Jag knallade omkring i en helt fantastisk botanisk trädgård här om dagen där det fanns enorma växthus som fick mig att tänka på Harry Potter. Som i Chamber of Secrets. Fast i Playstation 2-spelet som jag spelade när jag var elva. Med massa näckrosblad och sådant i. Och någon sorts flygande hummelfigur som hade giftigt rosa klägg man skulle akta sig för. Typ. Det syns aldrig i filmen. Och jag ville aldrig gå därifrån.
Så himla kreativ miljö.

Det var ju dessutom hur stort som helst.
På sidan av den här allén fanns stora stenar som kom från berg i alperna. Alla informativa skyltar stod ju förståss beskrivet på franska, så det var i princip det enda jag förstod. Les Alpes. 
Notre-Dame ser ju dessutom, med lite fantasi, ut som Hogwarts i sidled. 
Och på Rue de Rivoli, inte allt för långt ifrån Palatset kring Louvren, så finns en byggnad vars tak ser ut som Gringotts Bank. Åt minstone i den scen där de flyr igenom det på en drake. 
Jag vet inte, det kanske bara är jag som är fast i bok- och filmvärlden. Förmodligen är det så. Jag har så mycket bilder som jag tagit på miljöer av olika slag, bara för att komma ihåg det. För det kommer behövas beskrivas i min bok. Precis som växthuset i den botaniska trädgården. Nu förstår jag verkligen människor som åker på skrivarresor. Även om jag själv tror att min bok kommer bli till mestadels vid mitt köksbord. Men inspiration är ju inte riktigt svårhämtat på sånna här platser på jorden. Där var och varannan kvadratmeter ser ut som ett filmset. Inte mig emot. Nu ska jag hem och skriva.
0 kommentarer