Dagsbio.

Det behövdes att jag slutade plugga film för att få tillbaka förälskelsen till att gå på bio. Klockan femton och trettio slog jag mig ner i biositsen. Dagsbio. Förväntansfull. Helt ensam i hela salongen. Jag slog av telefonen till och med under bioreklamen. Och ska jag vara helt ärlig så kan jag inte riktigt minnas senaste gången jag slog av min telefon, utan att den dog av sig själv. Bara under reklamen dök det upp en hel drös med filmer som kommer under sommaren och jag hörde mig själv tänka att vilken tur att jag har så många biocheckar att dem räcker till allihop. För under det senaste året har jag varit på bio en gång. Och jag tror inte jag sett en endaste film som inte ingått i undervisningen. Det känns som att jag har fått min kreativitet tillbaka nu när det är över. Underligt, ändå. Och min kärlek till film. Lyckan i att få känna ordentligt. 

Förut hade jag det nästan som helgtradiditon att gå på bio. I alla fall varannan. Jag hade speciella bioklänningar. Och planerade i timmar i förväg vad jag skulle ha för tilltugg. Sen tog jag långa omvägar hem för att få smälta. Känna igenom allt en extra gång. Stanna i känslan.

Jag såg filmen Adrift. Den var så vacker och gripande. Det är som att ens hjärta får en stor måltavla uppspikad på sig, och filmskaparna står med luftgevär en knapp meter bort, så fort filmen är based on a true story. Jag grät så att jag var alldeles svullen om ögonen efteråt. Och om det inte hade varit väldigt uppenbart att det var min skakade Bonaqua som blött ned min tröja, så hade det lika gärna kunnat varit tårar. Jag kände mig helt tömd. Men också full i känslor och kreativitet. Det är en makalös blandning. Sen cyklade jag hem barbent i regnet. Och kände mig som mig själv.

Jag ser så mycket fram emot alla ord jag ska skriva den här sommaren. Alla böcker jag ska läsa. Alla filmer och serier jag ska se. Alla känslor jag ska känna. Det kommer bli fantastiskt.
0 kommentarer