Vecka 25.

Midsommarvecka. Och veckan då allvaret börjar. Eller ja, jag ska leka med barn åtta timmar om dagen i tre veckor. Inkusive äta frukost till Disneyfilm och få betalt för att spela brännboll. Hur mycket allvar det är, det vet jag inte. Men det känns väldigt bra med rutiner. Jag sover så himla gott om nätterna när dagarna dränerar mig på energi. Det känns nyttigt. Med tanke på att jag knappt sovit alls de senaste två månaderna. Och ska jag vara helt ärlig så bryr jag mig inte så mycket om midsommar i år, bara jag får binda en krans så är jag nöjd. 

Jag har dessutom kommit underfund med massor av livskrisgrejor under de senaste dagarna. Inget som är särskilt stabilt. Men det känns skönt att ha en plan. Även om den råkar vara svajig. Om det är någon som vill svaja ihop med mig, let's go.

Utöver att jag känner mig väldigt tillfreds med det mesta, så träffar jag nu ett par timmar om dagen någon som gör mig illa till mods. Någon som inte förstått att vänlighet ibland menas kallprat med ett leende. Även om man inte bryr sig. Godmorgon. Hur mår du. Vad ska du göra i sommar. Man behöver inte bry sig. Inte över huvud taget faktiskt. Man kan vara vänlig ändå. Le lite smått. Säga hej. Tänker ju jag. Men så tänker inte alla. Och då blir jag irriterad. Även om jag kanske bara borde acceptera att alla inte hanterar saker på samma sätt som jag. Ja, det borde jag verkligen. Låstsas som att det inte rör mig i ryggen. När jag egentligen har världens mest känsliga hjärta. När man försökt reda ut något i en oändlighet, borde man ju bara inse att det aldrig kommer lösa sig. Aldrig någonsin. Och att det inte är menat att man ska kunna vara sams med var enda en. Såklart.

Men det gör mig nästan ännu mer irriterad att jag bryr mig alls. Jag kan inte stänga av det. Fast att jag vill. Denna någon hemsöker mina tankar ibland. Helt utan förvarning. Som för ett par veckor sedan när jag vaknade en morgon av att jag grät. Tårar rann ner för mina kinder när jag slog upp ögonen, för att jag hade drömt något dystert där denna någon råkade vara det dystra. Himmel. Tänk så det kan te sig. Fast att det var så länge sedan. 

Men! Sen tänker jag att hans lillebror, lillasyster, mamma och lillebrors bästa vän gillar alla mina bilder på Instagram. Och hans farbror tar strongt initiativ till kallprat med leende, varje gång vi stöter på varandra. Hej. Hur är det med dig. Vad gör du nu för tiden. Och då känns det bättre. Då måste jag ju ha gjort någonting rätt.

0 kommentarer