Vecka 13.

Rockar livskris. På Nyhetsmorgon här om dagen så vann en kvinna trettio tusen i månaden i femton år framöver. Och jag dog. På plats. Det blir till att lägga CSN på trisslotter i fortsättningen. Efter att jag köpt ett par nya löparskor dock, mina har blivit alldeles utnötta i hälen. Jag kanske blir som han i Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Inte själva hundraåringen, utan hans vän. Han som läst en massa utbildningar men aldrig fullbordat någon. Kan massor men är ingenting. Och råkar ändå bära omkring på en väska innehållandes flera miljoner.

Jag har också dragt en genialisk slutsats kring att jag inte alls är sjuk. Jag är pollenallergisk. Det är därför jag snuvar. Det är därför det kittlas i halsen. Därför det rinner i ögonen och jag är alldeles matt i kroppen. Men det är därför jag kan springa en mil ändå.

Jag grät i helgen. Tårar rann ner för min marsbleka kind. Sådär som när de får varandra i slutet. För vi fick varandra, jag och våren. På Prästgårdsgatan invigde vi balkongen, för i år. Med lunchmacka i folie och Tshirt i solen. Jag har träffat årets första två flugor. Världens sämsta djur. Men världens bästa vårtecken. Och efter bara tre timmar i solen så hittade jag fräknar i spegeln. Vilka jag hade glömt bort att jag hade. Så himla lång var vintern. Men hörni, har vi det bästa framför oss.

Vi kallar det roadtrip när vi åker till skolan i Stockholm. Och vi får påskhelg, även vi. Då jag hoppas att jag får somna i den där famnen igen. Det var länge sen. Och så hoppas att jag får känna solen på mina kinder.

0 kommentarer

LÖRDAG.

0 kommentarer

Sentimentalitetens talan.

Jag biter mig hårt i tungan. Tills att jag får blodsmak i munnen. Det var över tusen dagar sen jag sa något till dig som betyder något. Något som jag vill att du minns. Du är någon annan nu. Jag är också ny. Men nu har jag så mycket att säga. Att tala om för dig. Förklara. Fast att vi inte ens pratar längre.

Ändå, så drar hjärtat ihop sig ibland och undrar hur du mår. Inte ofta. Men ibland. Undrar hur saker och ting hade blivit om saker och ting hade blivit annorlunda. Eller om det hade hunnit sluta bli, över huvvud taget, innan det blev alldeles fel. Jag vill säga allt jag tänkte. Som jag aldrig sa. Men fortfarande minns. Och jag vill säga allt jag sa, som landade fel, på rätt sätt. Jag vill säga att det var dumt, att vi inte älskade varandra mer medan vi hade chansen. Och att vi inte slutatde älska varandra i tid.

Men jag hoppas att du hittar någon som älskar dig lika mycket som jag gjorde. Då. Inte längre. Men ibland.
0 kommentarer