Tjugotre på södra Kungsgatan.

Ett varv runt solen närmre
att aldrig bli vuxen, bli stor nej.
Men baby,
jag tror inte på dig längre.

Du hittas inte längre lika givet
hos de som tar 'att leva' före livet.
Metafor
eller så, ja du förstår.
Jobb, ring, hund, nytt hem.
Som du vill hinna fylla trettio innan du blir tjugofem.
Men du är lycklig, jag tror dig, om du säger så.
Och sånt du säger blir det renaste vi har på denna jord.

För det har alltid varit orden.
Vi på varsin sida bordet,
som hobbypsykologer
och med huvudet i molnen.
Så vi samsas,
och hamnar, hos varandra.
Trots att dina skrivna har stannat. 

I varje sanning, i varje enad andning.
Att känslig och stark får va en emintent blandning.
När dina tankar blir tal så vill jag säga:
Det är en ynnest att få va en del av dig, Emma.

Tack för mig, för dig, för att vi känner.
För tänk så torrt det vore utan regnet.
Jag är så tacksam och stolt,
att tio mil bort
är du bara ett hjärtslag ifrån mig.

Så till presenten
som inte hänt än.
Älskling, jag vet hur det känns men
nu ska fler ord än nitton få skvallra,
på mig, på dig, för alla andra.
Något som säger att de blygsamma vargarna
inte ylar när hjärtat är varmt,
så stanna.

Ge mig betänketid.
Välja motiv, nåt fint.
Jag kan inte lova att jag vågar
men jodå, det tror jag.
En eller två, va?
Och jag betalar för oss båda.
0 kommentarer