Vecka 12.

Jag vrider täcket tio varv om kroppen. Jag kan inte somna. Bara för att jag ska försöka göra det själv. Jag hatar ensama kvällar. Och extra mycket när de råkar vara helg. Jag får som alla hjärnspöken och vargtimmar och ångestkänslor som jag någonsin känt, på en och samma gång. Typiskt. Jag har lärt mig nu. Hela helgen är farlig. Inte bara söndagar. Ska aldrig mer lämna lördagsminuter åt slumpen. Inte dem heller. 

För jag är rädd för att vara ensam.

Men jag sprang en mil igår. Utomhus. I solsken, tre grader plus och delvis torr asfalt. Och jag känner mig redo för en stark vecka. Det känns som att jag har haft lov sedan i december. Hamnat i "Äsch, jag mår bra ändå"- tankar. Och som inte gett mig rätt förutsättningar för att fortsätta vara den superhjälte som jag fann inom mig själv förra året. Så hon ska få komma tillbaka den här veckan. För att stanna. Med mantel och allt. 

Lagom till denna vecka är också en ny telefon på väg till mig. Samtidigt som jag igår totalkvaddade den gamla. Så jag ser nu världen genom mina egna ögon. Himmel, vilken revolution. 

 
Jag letar utbildningar och alternativa jobb. Tänker att det är nu det är dags att bli vuxen. I alla fall utåt sett. Jag planerar min kropps första tatuering. Ord som ska få slicka min hud för resten av sitt liv. Och mitt liv. En dator är på ingång, en rosa. Som jag ska skriva böcker tillsammans med. Jag tränar mig alldeles trött. Och törstig på livet. Och jag har tre resor att se fram emot. Med mina allra bästa människor i livet. 

Igår bad jag om ursäkt för att jag skröt. Om mina resor. Om att jag nu klarade av att göra armhävningar på tå. Om att jag sprang milen. Om att jag... Hon slog till mig över armen och sa Men vad håller du på med? Du talar ju bara om att du är glad. Och stolt. Det spelar ju ingen roll vad du säger om du säger det på rätt sätt. Det stämmer. Dumt av mig. Fan vad jag är glad. Och stolt.
0 kommentarer