Vecka 13.

Rockar livskris. På Nyhetsmorgon här om dagen så vann en kvinna trettio tusen i månaden i femton år framöver. Och jag dog. På plats. Det blir till att lägga CSN på trisslotter i fortsättningen. Efter att jag köpt ett par nya löparskor dock, mina har blivit alldeles utnötta i hälen. Jag kanske blir som han i Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Inte själva hundraåringen, utan hans vän. Han som läst en massa utbildningar men aldrig fullbordat någon. Kan massor men är ingenting. Och råkar ändå bära omkring på en väska innehållandes flera miljoner.

Jag har också dragt en genialisk slutsats kring att jag inte alls är sjuk. Jag är pollenallergisk. Det är därför jag snuvar. Det är därför det kittlas i halsen. Därför det rinner i ögonen och jag är alldeles matt i kroppen. Men det är därför jag kan springa en mil ändå.

Jag grät i helgen. Tårar rann ner för min marsbleka kind. Sådär som när de får varandra i slutet. För vi fick varandra, jag och våren. På Prästgårdsgatan invigde vi balkongen, för i år. Med lunchmacka i folie och Tshirt i solen. Jag har träffat årets första två flugor. Världens sämsta djur. Men världens bästa vårtecken. Och efter bara tre timmar i solen så hittade jag fräknar i spegeln. Vilka jag hade glömt bort att jag hade. Så himla lång var vintern. Men hörni, har vi det bästa framför oss.

Vi kallar det roadtrip när vi åker till skolan i Stockholm. Och vi får påskhelg, även vi. Då jag hoppas att jag får somna i den där famnen igen. Det var länge sen. Och så hoppas att jag får känna solen på mina kinder.

0 kommentarer