Vecka 19.

Jag ligger på en klippa i solen. Hon frågar om jag fryser. Jag är barbent. Men nej, klockan är ju tio. Och nu är det sommar, erkänn, även om det än bara är maj. Vi gick upp halv sex för att åka och fiska. Jag fiskar inte, men ett äventyr tackar jag inte nej till. Inte heller sol, vind och vatten. Och absolut inte till dem.

Det är så svårt att må dåligt i sånt här väder, utbrister hon. Hon som aldrig mått dåligt någonsin. Kanske en halv vecka, max. Under sitt tjugotreåriga liv. Och då skyllde hon på mens. 

Men hon har rätt ändå. Fast att jag själv är den typen av person som kan bli alldeles överväldigad i emotion när jag tänker på allt jag inte kommer hinna göra medan jag lever. Och som sedan är helt omöjligt att göra när jag är död. Alla platser jag aldrig kommer se. Alla böcker jag aldrig kommer läsa. Människor jag aldrig kommer ge min själ ens en chans att bekanta sig med. Och kunskap jag inte ens vet att jag saknar. Allt jag inte kommer hinna, eller få chansen till, under min livstid. Som kanske hade kunnat vara helt livsavgörande. Men när hon frågar om jag fryser, så säger jag nej. 

Med solen mot min hud lever jag. Hon har ju rätt. Men samtidigt påminns jag om alla de glassar jag medvetet valt bort. Alla timmar i bikini som gett mig träningsvärk i hjärtat efteråt. Jag påminns om den sista sommaren innan mitt hjärta gick i tusen bitar. När det redan var på väg itu. Och jag påminns om den sommaren då jag försökte rädda allt, och alla, men bara gjorde det värre. Och så påminns jag om förra sommaren, när någon annan räddade mig. 

Jag var barbent 07:18 också. Och 05:34. Jag frös inte då heller. Även om jag har som ett minfält inom mig. Och ibland bara råkar trampa på en, trots att solen skiner. Jag är tillbaka i att framtiden är oviss. Precis som tvåtusenfjorton. Jag är tillbaka i att kroppen är i fokus, för jag har helt tappat balansen. Och allt kretsar kring att återvinna den. Igår kväll var jag tvungen att tända en nattlampa för att kunna somna. För den serie jag följer är så otäck att jag inte vågade ha det mörkt. Som ett barn. Jag frågade Du, hur snabb är en fisk egentligen? och Tänker bebisar i magen? Precis som ett barn. Och jag försöker bevisa för de omkring mig att jag visst är vuxen och ansvarig. Trots att jag bor med mamma och inte kan hantera pengar. Och sen frågar jag Alltså, om vattnet är svart, varför reflekterar det ändå solljuset? För att det är blankt, såklart. Och raserar allt.

Det är svårt att må dåligt i det här vädret, hon har rätt. Men trots att det är svårt, så tro mig, jag vet att det går.
0 kommentarer