Babbel som inte alls "sitter" på väg till sånt som förhoppningsvis så småningom gör det.

Jag har brusreducerande hörlurar. Så egentligen var inte tanken allt att jag, på lunchrasten på bokhandeln, skulle kunna påverkas av andras liv. Men innan jag hinner flippa på ON på brusfunktionen så tar sig en kvinnlig kollegas röst beslutsamt igenom Chicago – You’re The Inspiration.

Hon sitter med benen i kors vid ett av borden och kastar hetsigt ur sig missnöje kring sin man, och deras gemensamma liv, som en målmedveten sprinkler. Hon håller monolog mellan tuggorna av den till synes smaklösa köttfärssås som bjuds på ur en missfärgad matlåda. Men hon är garanterat en person som kallar det för bolognese.

Kvinnan har en ton som gör att hon låter så som män låter, när de är den typen av män som kallar sina fruar för fruntimmer. Jag märker till en början inte att jag gapar. Mina hörlurar har hasats ner till halsen och vilar på mina axlar. De försöker locka tillbaka mig med ett svagt pysande av Ed Sheeran. Jag ser hur huvuden vänds, blickar möts och ögonbryn höjs omkring mig. Som reaktion på att kvinnan för närvarande sväljer allt det syre som vi i lunchrummet förväntas dela på. Låter oss vara en ofrivillig publik i unison syrebrist. Skilj er, tänker jag stressat. Skilj er eller skärpt dig. Det är de två alternativen du har. Skärp dig, helst.

Det är då jag hör kvinnan säga det. Någon annan i rummet har precis formulerat det jag tänkt. Hon är för bekväm, säger hon lättsamt. Hon tänker inte skilja sig för hon bor ju så stort och bra. Och har det ju bra, så länge inte han är hemma. Medan mina hörlurar optimistiskt läcker evig kärlek sitter jag ändå där och frivilligt lyssnar på någon som uppenbarligen misslyckats totalt med detsamma.

Jag sköljer av min talrik, går ut i butiken och ber till alla gudar jag absolut inte tror på att jag aldrig ska landa som henne. Låt mig för evigt förbli den obotliga romantikern. Som tror på rosen mellan tänderna. Och serenaden nedanför balkongen. Riddaren på vit häst. Och låt oss, för icke-befintlig guds skull, kämpa för att älska varandra för evigt.

Ett äldre par kommer fram till mig i kassan. Kvinnan betalar och mannen står lite åt sidan. Min kollega i kassan bredvid frågar därför mannen om hon kan hjälpa honom, eller om de är i sällskap. Ja jag hör ihop med henne, säger mannen , tar ett steg närmre sin fru och lägger handen på hennes rygg. Åh, tänker jag. Vad fint det lät, att ni hör ihop, säger jag. Jag måste upprepa det en gång, hörselapparater dylikt till mötes, sedan böjer sig kvinnan fram och tar min hand i sin skrynkliga. Ja, man får allt vara tacksam efter sextiofem år, säger hon. Och de ler mot varandra.

En klump faller ned i halsen på mig. En är ju något blödig. Jag vill gå ner i lunchrummet igen, stega fram till den negativt predikande kvinnan och hålla ett argumenterande tal. Om sånt jag har väldigt mycket åsikter kring, men väldigt lite erfarenheter av. Sånt som ligger mellan första barnet och döden. Och sedan strö över lite Ed Sheeran och Chicago med kryddhand.

Jag blir så trött när människor ger upp mitt i livet. Nonchalant låter saker och ting gå av sig själv och därför får soppatorsk och pyspunka halvvägs. Du har fått det hela om bakfoten om du tror att det är något enkelt att älska varandra för evigt. Nä. Man måste kämpa arslet av sig. Och stundtals använda detsamma som rekvisita, trots att man är trött. Det är en konst, att älska vandra för alltid. Men trots allt, är det ju uppenbarligen möjligt.

0 kommentarer