Han kanske hade det rökiga yttre, men saknade glöden inuti. - Krönikaversion

Kan du hålla pennan som en cigg? frågade fotografen. Se lite kyligare ut? Bra, riktig deckarförfattare, fyllde den grafiska formgivaren i. Men, jag skriver inga deckare. Och jag är inte kylig. Jag passade inte riktigt in i den skrivarimage de gärna ville ha mig i. Men passionen, den brinner så starkt på insidan.

Jag sitter på toalettstolen med fötterna i balettposition och knäna ihop. Sådär som en sitter för att kunna vila armbågarna på låren. Jag har en inplastad tampong mellan läpparna. Som en cigarett. Jag tar den elegant mellan pek- och långfinger. Nä, jag vara aldrig någon sån. När blev det coolt och sexigt att röka egentligen, tänker jag. En inramad, ung Johnny Depp med en cigg i munnen blänger på mig från väggen mitt emot. Precis här blev det sexigt att röka, meddelar han.

Stephen King sa nån gång att han inledde sina romaner med att sätta någon i en skitsituation och sen fick se hur det gick. Skrev planlöst och lät texten bestämma om stackaren klarade sig ur det eller inte. Med vettet i behåll. Död eller levande. Eller någonstans däremellan. Men är inte det precis vad livet gör mot oss alla?

Mina tio första år finns dokumenterade i analoga fotografier. Det är en entusiastisk och godtrogen liten donna med glimten i ögat som nu ler mot sitt femton år äldre själv. En liten teaterapa, förälskad i uppmärksamheten, redan då. Totalt omedveten om vilka fullkomliga skitsituationer livet ska kasta in henne i. Eller hur de där karaktäristiska egenskaperna absolut inte faller sig fint ihop med tonårstidens crème-de-la-crème. Naturligtvis inte. Det vore ju alldeles för motsägelsefullt att vara glad och populär samtidigt. Så den lilla donnan fick osäkert tappa gnistan bredvid tjuriga, populära tjejer med plattat hår. När hon drog en punchline, som den tjuriga eliten gärna ville skratta åt, drog de istället på mungipan och puffade lite på sina statuscigaretter. Som de köpt olagligt av någons kompis storebror för hela sin månadspeng.

Nu, år senare när hon själv utforskat känslan av alkoholstint sinne, har hon resolut säkerställt att det inte alls är hennes grej. Nu när hon har hittat tillbaka till sin gnista och sina spotlightskåta karaktärsdrag tvingas hon fortfarande in i skitsituationer där hon behöver fråga sig själv (och fotograf) när egentligen det blev coolt att röka?

Här, precis här, blev det coolt att röka, påminner Johnny Depp. Med suddig blick och den ikoniska luggen.

Pardón, fotograf och tillhörande grafisk formgivare, att jag har inte tuperat hår eller kaffefläck på skrynklig skjorta. Jag skriver inte fransk noir och dricker whiskey in på småtimmarna. Jag röker inte frenetiskt ut genom vardagsrumsfönstret. Jag har inte det där artistiska mörkret ni letar efter, jag bara skriver. Den grafiska formgivaren såg på mig med sin mest kritiska blick. Han skriver också, sa han, medan han ställde sina frågor. Visst. Han kanske har det där rökiga yttre, men garanterat inte glöden inuti.

Tampongen fick fylla sin egentliga funktion. Men även tamponger kan väl få drömma, tänker jag. Så som den lilla donnan gjorde, och gör, om än med en tonårstids uppehåll. Rakt igenom alla skitsituationer. För att sedan växa upp och inse att de statusciggskillar hon ville vara Depp för, var inga hon egentligen vill ha. Att skrivandet är minst lika eldigt vid köksbordet som på en rökig pub i Paris. Och att det är så mycket sexigare att vara glad och gnistrig än grinig och rökfylld.

Fanny Persdotter
0 kommentarer