Environgisten.

Någon som alltid finns nära. Närvarande. Långvarig kärleksfull bekantskap. Granne. Trygghetspunkt.

Där är ju jag
, sa han och pekade på ett inramat foto på min stringhylla. Vi är fyra år och står jämsides resredo med varsin sommarhatt framför Villa Villekulla på Astrid Lindgrens värld. Du sitter på kylskåpet också, svarade jag. Där är vi tre år och bakar pepparkakor, ståendes på varsinn stol intill köksbänken, i hans barndomshem i Lövstalöt. Han målar just nu på min innergård och kom upp för en kopp kaffe. Jag dricker ju inte kaffe förståss, men jag drack te mest för sällskapets skull. Han är min första vän. Min första bästa vän. Och vi har känt varandra sedan innan vi visste vad känna någon innebar. Vi håller i. Ibland på avstånd. Ibland med flera månaders mellanrum. Men vi håller alltid i varandra. Fortfarande, tjugoett år senare. Hans telefon ringde, och det var någon som han känt lika länge. Någon jag gav en Ninja Turtle som kunde skjuta pizzor på sitt sjuårskalas. Alltså. Himmel. Vad världen är mäktig.

Det finns något så starkt i att dricka en kopp varmt och prata jobb sex lägenhet pengar livsstil bensinkostnad med någon som man lekte med Lego tillsammans med. Att ha en bästa vän som man både haft pappersflygplanstävling med när vi var nio och som man också ätit tacos hos i hans första lägenhet. Som man sprang naken genom vattenspridaren med. Som man ivrigt lutade sig över glassboxen i förrådet med. Som man cyklade hem till på helgmornarna och frågade om han var hemma. Vars röda tuschpenna jag inte fick använda för att det var hans favoritfärg och han ville inte att den skulle ta slut. Vars hemnummer jag fortfarande minns. Eller vars lekstuga jag med flit satte i baklås när jag var åtta så att hans pappa fick bryta upp dörren. Jag ville bara se om det gick.

Tänk, att vi känt varandra sedan innan vi lärde oss cykla och nu har vi haft körkort i över fem år båda två. Tänk, att vi lärde känna varandra innan vi ägde en plånbok, och nu pratar vi hyror och löner och CSN. Tänk, att vi lärde känna varandra kramandes till Cartoon Network och att vi kramas än. Tänk att, när jag hade en dag mellan jobb så passade det sig precis för honom att hänga upp sin arbetsjacka på min hallkrok för ett tag. Och att vi för tjugo år sedan hängde upp overaller och slängde galonvantar på golvet i varandras hallar.

Jag är så mäkta tacksam över dig, och över att det har lyckats vara vi såhär länge. Kanske är du bestman på mitt bröllop. Förmodligen håller jag ett tal på din femtioårsfest. Kanske blir du gudfar till min hund. Och du är antagligen den första jag bjuder när jag ska ha inflyttningskalas. Antagligen åker vi till Mallorca ihop när vi går i pension. Kanske slutar det med att vi bara gifter oss med varandra, precis som vi gjorde när vi var fem. När jag målade på fönstret med min syrenbukett och du grät för att jag inte tog det seriöst. 

Tar dig alltid seriöst, jag vågade bara inte erkänna det då. 
0 kommentarer