Vecka 40.

Jag har tappat bort mig på P-pillerkartan. Jag menar, jag har tagit ett litet piller varje morgon innan frukost, men jag vet inte riktigt hur länge jag har gjort det. Och hur många hela eller halva kartor jag svalt ihop. Inget kan gå åt skogen om man slutar efter ungefär två komma en halv tredjedels månad, väl? 

Annars jobbar jag på bokhandeln den här veckan. Igår var jag barbent med långkofta. Det är nya regler och nya chefer och jag får nu inte längre ha kofta över någonting alls. Eller vara barbent. Men den nya chefen med de nya reglerna var inte där igår, så jag blir anständig nästa gång. Alla oktobrar sen jag fick bestämma själv har börjat med bara ben. (Barbent ♡ Vantar = Sant.)

Jag sa Är du medlem hos oss säkert över tusen gånger igår. Och så jobbade jag tillsammans med någon som har skrivit fyra böcker. Han gick till en hylla i butiken, hämtade en bok som heter I helvetet vet alla vem jag är och visade upp sitt namn på framsidan. Han berättade om hur det kom sig att han skriver för Storytel och jag förhörde honom skarpt om resten. Så som vilka de nämnda i tackorden var. Eller hur lång tid det tog att skriva.

Jag har alltid tänkt att jag inte är en fangirl-typ av mig. Att jag, om jag skulle stöta på någon jag ser väldigt mycket upp till, skulle hålla mig sansad. Trevlig. Nyfiken men inte för på. Men när Fredrik på jobbet berättade om sina böcker steg min puls. Du lever min dröm, kastade jag över honom. Och så fortsatte jag förhöret. Vi jobbar tillsammans fler gånger i veckan, så jag ska fråga honom allt jag kan komma på att jag undrar. Jag är förmodligen ditt största fan, sa jag innan jag gick hem klockan arton nollnoll. Fast att jag inte ens läst något du skrivit än.
  
  
 
Dessutom har jag skickat in en krönika och ett reportage som jag är förbannat nöjd med (jag är inte journalist över huvud taget och skrev just en herrans massa sidor utan ett enda jag). Jag har även mejlat frenetiskt med min lärare. Mest för att han jämt har så mycket vettigt att säga kring en massa saker jag funderar över. Jag råkade dubbelboka gårdagens jobb med en lektion och som respons på kompletteringsuppgiften fick jag tillbaka Du är sjukt bra efter tio minuter. Till min krönika hade han inga vidare invändningar. Så himlans glad man blir av lite bekräftelse, sa jag till mamma i hissen. Så nu går jag omkring som en mallgroda. Oövervinnerlig. Tror jag kan styra upp allt, på bara en vecka.

Det känns som en stark vecka detta (utöver att jag var tredje timme har ett mindre samanbrott rörande att jag aldrig kommer lyckas flytta ut från mamma). Fullt upp, men helt på mina villkor. Och jag har så mycket att skriva på att jag inte hinner med mig. Bok och skoluppgifter och rimerier och presenter. Men det är ju min allra bästa typ av att-göra-lista. Hej vecka fyrtio. Vi ska nog lyckas åstadkomma ett och annat stordåd ihop. Och om det inte hinns med, så kanske i alla fall inuti.
0 kommentarer