Vecka 41.

Vi firade en födelsedag i helgen. En bästa vän fyllde tjugofyra. Och tårtan var så gullig att inte ens jag kunde låta bli att smaka. En två och en halv små bitar. Sen fick jag ångest som vanligt och klickade mig desperat in på stegräknare-appen på telefonen. Ettusensjuhundra steg. Fyrahundrafemtio kalorier. Kanske dör jag inte den här gången heller. Det är måndag imorgon.

En liknande girlang som på tårtan, men kanske tio gånger större, hängde i taket ovanför oss. På bordet låg tre paket. Det är synd att tiden alltid går så fort med er, sa födeledagspersonen när klockan hade hunnit bli sent på kvällen för att vara söndag. Jag gick, åter igen, hem och tänkte på vad mycket jag tycker om dessa människor. Och vad lyckligt lottad jag är, att de tycker om mig tillbaka.


När vi satt till bords alla fem läste jag upp en text som jag skrivit. Du skriver så himla fint, sa dem. Tack så hemskt mycket, svarade jag tacksamt och generat. Men ni förstår inte riktigt ändå, tänkte jag.

Den här veckan börjar fem veckors skrivprojekt i skolan. Det känns som en sån ynnest. Jag säger att jag pluggar till något som låter ganska bra, men det enda jag gör (just nu) är att skriva.  Jag har också börjat älska att mejla. Jag mejlar frenetiskt med min skrivlärare och med alla andra som kan tänkas mejlas med. Jag upptäckte en ny mejl-app på min telefon (som var betydligt mindre frustrerande än den förra) och använder den nu på snudd till lika intensivt som jag använde Instagram. 

Jag känner mig väldigt uppe i väldigt mycket och behöver sortera ut. Jag och vecka fyrtio åstadkom ändå stordåd ihop. Så jag tänker att vecka fyrtioett kan få landa i jublet. En stagedive, typ.

Tillägg: Himmel. Äter lunch 14:39 denna tisdag. Måttstock på hur mycket jag har inom mig. Mat är ju annars prio ett. Inte alls nu. Men annars.
0 kommentarer