En sån jälva kyss. || Känner du? Fyra ord. Försök föreställa dig vad jag kan göra med tusen.

Vi kliver ut ur biosalongens mörker och lämnar rullande eftertexter och en stark powerballad bakom oss. Jag är handfallen. Vi kan inte prata nu, tänker jag. Jag måste få smälta. Ta in och känna. Fast boken var mycket bättre, säger hon.

”Boken är alltid bättre än filmen”. Det är en så genomnött fras. Men faktum är att det är två helt olika kreativa världar. Till stor del samma kreativa process, men mot två helt olika alster. Ett av ord. Ett av ljud och bild. Storytelling båda två, men på olika sätt. Och jag kom väldigt nyligen underfund med hur olika de faktiskt är. Varför jag är så djupt förälskad i den ena. Och för evigt romantiserande nykär i den andra. Även om jag kan dem båda.

Regissör Wes Ball har blivit rejält ifrågasatt kring hur mycket han valde att gå ifrån böckerna när han blåste upp The Maze Runner-serien (skriven av James Dashner) på vita duken. Men i en panel-intervju på ComicCon 2015 satt de precis intill varandra och svarade för det hela once and for all. Det är viktigt att göra filmerna rättvisa för de som älskar böckerna. Men tillhörande fan-baser till böckerna och till filmerna är två separata. Regissör och författare samarbetar, men låter det vara två olika saker. Det går egentligen inte att jämföra en bok med en film eller vice versa. Och jag ska förklara varför.

Det är skillnad på skönlitteratur och manuskript. Det går att skriva; På sin andra dejt gick de, hand i hand, ned till havet och din läsare ser för sitt inre den mest fantastiska av stränder. Känner pirret i magen av allt de potentiellt kommer dela med varandra i en gemensam, men ännu oviss, framtid. Känner omständigheterna av att försöka vara sitt bästa jag inför någon på en andra dejt. Vågor. Sand som envist far in i sandalerna. Kanske en solnedgång. De ser fingrar som knyter sig hårt om varandra och vind som rufsar till tidigare uppstyrda frisyrer. De ser en brygga likt den de själva brukade fiska på när de var små. De skapar en alldeles egen plats och känsla, precis så prefekt som just de vill att det ska vara, på bara tolv ord. En roman kan vara uppemot hundra tusen ord. Hundra tusen.   

Men det är kopiöst svårt att få in ”en andra dejt” i en bild när det gäller filmfoto. Näst intill omöjligt. Inte ens i tolv bilder. Det går heller inte att hitta och fotografera en strand som kommer vara ”den perfekta stranden” för alla som ser filmen. Det är svårt att byta metaforer mot aktioner. Och det går inte att räkna in alla i publikens tidigare referenser och associationer i valet av miljö och perspektiv.

Our Chemical Hearts av Krystal Sutherland är en ungdomsroman skriven inifrån och ut. Den är fantastisk. Men den kommer aldrig att kunna göra sig rättfärdigad som film. För praktiskt taget allt sker i känsla. Det går inte att klämma in allt som står i Harry Potter and the Deathly Hallows på två timmar och tjugo minuter. För att inte ge oss på Jan Guillous Hamilton-böcker. Mikael Persbrandt i nittio minuter blir inte så mycket att hänga i julgranen i förhållande till böckernas komplexitet. Lite blir tvunget att lämnas utanför. Men filmen kan vara makalöst extraordinär för det.

Det är klart att boken är ”bättre” än filmen. Boken är din berättelse. Boken är alla dina känslor. Alla dina tankar. Alla dina platser. Alla dina egna berättelser. I tolv ord. Och allt kommer inifrån. I filmen är det någon annan som bestämmer, och sedan håller tummarna så hårt de kan att det ska falla dig i smaken. Det är känslorna som styr intrycket. Och visst vet även jag att film kan ge precis lika mycket, och ibland mer, än ord. Men det är för att jag väljer att låta den göra det. Jag lever mig in, känner efter och tänker runtomkring. Så är ju inte alla. Lång ifrån.

”En bild säger mer än tusen ord”. Det är en nött fras. Som också kan vara den största lögnen som någonsin har lagts på någons tunga. En sån jävla kyss. Känner du? fyra ord. Försök att tänka dig vad jag kan göra med tusen. 
0 kommentarer