Nittiotalistkrisen

Vad härligt ändå att säga att man pluggar, men man egentligen bara skriver. Här är senaste. Uppgiften var; en krönika om vad som helst. Min egen uppgift blev att Kill my darlings.

---

Det är underbart att vara nittiotalist. Som född rätt in i dubbelmoralen. Med en liten text intatuerad på revbenen som handlar om att våga gå sin egen väg. Men i ett hav av Hunterstövlar och Instagram-influencers så har vi lite svårt att hålla vad vi lovat. Varannan vecka livskris. Och varannan vecka tar vi oss, nonchalanta gentemot det faktum att Brun utan sol inte löser allt, ut för att ta över världen.

Vår naiva inställning till livet har skapats av ett enormt kärleksfullt föräldraskap. Du kan bli precis vad du vill. Dock glömde de följa upp med bisatsen; bara du jobbar för det. Det har dessutom spätts på av att vi misstagit våra förebilder, åttiotalisterna, för att tillhöra vår generation. (Mellan tjugo och trettio är det svårt att se skillnad, det säger alla). Men på insidan har åttiotalisterna något som vi nittiotalister är väldigt sporadiskt tilldelade; arbetsmoral. Vi tror att de kom dit de är på nolltid, med tanke på att någon ”i min ålder” inte kan ha behövt kämpa så väldigt länge för att nå toppen. Ett decennium längre, bara.

Vi har i alla fall ett överflöd av sunt förnuft, de flesta av oss (till skillnad från åttiotalisterna), och vi förstår stundvis motvilligt att drömmar inte slår in från en dag till en annan. Vi söker ambitiöst jobb som vi är extremt underkvalificerade för men själva är övertygade om att vi skulle utföra galant.

Problemet med en inre tro på sig själv är att den är just på insidan. Så när vi kastar oss in på en arbetsintervju med en eldig iver om att få visa vad vi går för, så sitter det en sjuttiotalist på andra sidan skrivbordet och tar emot oss med öppen famn. Men med ett mycket trångsynt förhållningssätt. Vilja har vi. Inget tålamod alls. Men vilja, definitivt. Och det räcker INGENSTANS. Sjuttiotalisten är principfast och går på kvalifikationer.

Så här kommer en lista på mina verkliga meriter och inte på de jag själv vill påstå att jag har:
1. Jag sover i mammas säng, då bostadsmarknaden inte är någon vidare lekplats om man inte, som få förunnat, är född direkt upp på gräddhyllan.
2. Jag har följaktligen absolut noll respekt för pengar då jag inte behövt försörja mig själv till 100% än.
3. Jag är väldigt social, men det är vi ju alla vi nittiotalister. Till skillnad från generationen efter som tillgavs föräldrar utan sunt förnuft.
4. Jag älskar att lära mig nya saker. Sa alla CVn någonsin.
5. Anställ mig, jag är bra. Snälla.

Jag tänker att potential är en merit i sig. Det måste ju vara betydligt bättre att vara kompetent men oerfaren än inkompetent och erfaren. Så till dig kära medelålders man på andra sidan skrivbordet. Se potential som ett arbetsverktyg. Ge chansen till icke erfarna unga människor vars drömmar bubblar på insidan. Tänk att du en dag, när du sitter kvar bakom ditt skrivbord men vi har nått hela vägen fram, kanske får nämnas i tackorden i någons debutroman. I eftertexterna på TV4. Eller i mitt sommarprat. Tack, sjuttiotalist-Stefan med skjorta i L fast du egentligen var en M. För att du, när du tittade på mitt CV, såg mig.

Fanny Persdotter
0 kommentarer