Tack. Och hejdå.

Jag har försökt sluta tidigare. Tre gånger. Bett om att få min faktura för träningsavgiften struken. Fokuserat på annat. Motiverat det med att, jag mår ju inte bra där. Men efter ett halvår har alltid kärleken för själva sporten tryckt sig fram genom prestationsångesten och jämförelserna. Det trängde sig igenom jag är inte stark spänstig smart snabb explosiv nog. Badminton är världens snabbaste bollsport, det visste du väl.

Fram till min student så spenderade jag mer vaken tid där än hemma. Det är en plats jag har känt mig hemma på i fjorton år. Trots att jag gått moloken ifrån varenda träning, fem gånger i veckan, i fjorton år. Men jag har ju ändå uppenbarligen gått tillbaka dagen efter. Det är var jag hittade min första kärlek. Det är mitt första jobb. Det är var jag fick beröm för mina ledaregenskaper första gången. Det är hundratals tårar. Och hundratals skratt. Det är var jag sa orden vi har gjort slut och jag har en hormonrubbningsdiganos som heter PCOS för första gången. Det är en plats som jag prioriterat före allt annat i skolan. Det är var jag blev strandsatt när mamma dragit korsbandet. Och det är var jag tog vägen när mina föräldrar hade skiljt sig. Det är dit jag körde, för första gången själv, när jag precis hade tagit körkort. Det är var jag hittat fler av mina allra bästa vänner genom åren. Även om vi kanske inte pratar med varandra längre. Det är den enda plats där jag slagit sönder något med flit. Det var den plats där jag hade ordentlig mensvärk för allra första gången. Det är där jag insåg att jag är en person som ifrågasätter, tar strider och står upp för mig själv. Och det är en plats där en sport kan vara så rolig och så kopiöst ångestfylld på en och samma gång. Det är var han råkade finnas. Han som, utan att han varken vill höra eller erkänna det, förändrade allt.

Jag gick dit i onsdags. Genom den stora hallen där alla var. Alla som jag har träffat fyra-plus gånger i veckan i massa år. En sa hej. Eller han sa inte ens hej. Han sträckte upp handen, log och vinkade. Och det var egentligen så mycket finare, en ensam ansträngning. Jag stegade in i den inre hallen, låste upp mitt skåp som jag delar med mitt ex (vi ser tydligen inte ens varandra i ögonen längre) och tog ut mina racketar. Jag hängde fodralet över kroppen som om jag bar ett samurajsvärd eller en koger med pilar i på ryggen. Och sen stegade jag ut igen. Hem. Fortsatt utan hälsningar. Även om jag inte är elit, som dem, så var jag fan bra. Och ingen jävel i världen vet vilka dem är. Bara för att du har varit med i OS i badmiton, så är du inte ens lika stor som någon som spelar div 3 i fotboll. Säg hej. För fan.

Himmel. Jag har aldrig sagt att jag är/var bra på badminton förut. På fjorton år. Fast att jag lärde mig tekniken först av alla när jag var yngre. Kunde slå en backhandclear år före de andra tjejerna. Men jag var ju inte lika stark spänstig smart snabb explosiv som någon annan. Så då är jag nog inte ens bra.

Det blev så påtagligt när jag promenerade hem igen, hade tio mil bort i telefon och sa att den här gången känns det verkligen på riktigt. Jag kommer inte komma tillbaka. Och så började vi prata om att gymmet känns ganska familjärt nu. De vet vem jag är och vad jag heter. Och jag har tränat på samma PT-killes pass flera gånger i veckan sedan i februari. Varje gång jag säger att jag inte kan, så motbevisar han mig. Jag kan nu göra massa armhävningar på tå. Och i måndags hoppade jag jämfota upp på den där sablans lådan som var så sablans hög att jag blev så sablans stolt. Jag sa ju det, sa han. Och jag var visst inte så ospänstig. Ingen har någonsin sagt det där jag spenderat fjorton år. Ingen har liksom trott på mig på samma sätt som han gör. Även om det är hans jobb. Ingen har sagt krya på dig eller trevlig helg eller va grym du är, så som han gjort. På fjorton år. 

Jag blev alldeles gråtmild när jag tänkte på det. Att jag går ifrån gymmet och känner mig stolt, glad och stark. Och jag går ifrån badmintonen och känner mig dyster och dålig. 

Men nu är den perioden över. Och det är ett mysterium hur jag inte lyckats avsluta den innan. Jag brukade säga att jag är klen, men å andra sidan har jag stått ut så länge. Det kan väl inte finnas så mycket modigare och starkare än det. Det är vemodigt. Jag är ju en melodramatisk, emotionell och känslig person. Det vet alla. Och jag känner mycket, hela tiden. Men det känns skönt. Och nu ska jag vara glad.

Tack Jens för att du alltid engagerat dig i mitt ledarskap och i min träning trots att jag inte varit ett av SMmedaljs-hoppen. Tack Johan, Oskar, Tobias och Marcus, för att ni alltid genuint säger hej och frågar hur jag mår. Tack Hampus, för att vi var ett team, även när vi inte var det. Och även om vi inte är det längre. Tack min första kärlek, trots allt. Och förlåt, också. Tack P, F och M, för att jag vågade stod upp för mig själv mot er. Tack Luis, för att du säger Hola Bonita, varje gång jag kliver in genom dörren. Tack du som tycker känslor är jobbigt, för att du fick mig att känna mig snygg, och släppte mig nära inpå. Tack fjorton år, för att saker både gick åt skogen och alldeles utmärkt. Men mest för att det hände alls.

Tack PT-Andreas, för att du får mig att tro på mig själv. Vi ses på måndag.
1 kommentar
Malin

Känner igen mig så mycket i beskrivningen i början av ett ställe mn spenderade hela sin barndom/tonårstid i!

Svar: Ja det var vemodigt att ta sig därifrån.
Fanny