Torsdag thoughts.

Jag är van mina perioder. Jag vet att den där existentiella vågen kommer över mig med jämna mellanrum. Längtan efter storslagna förändringar. Och att efterskvalpet är av revanchlust. Jävlar anamma. Hela alltihop som en känsla av att jag är större än vad mitt nuvarande liv tillåter mig att vara. Känslan av att jag måste skriva klart den där boken imorgon. Frustrationen kring att det tar tid. 

Men det känns så fint nu att Att gå min egen väg, inte bara är något jag säger. Utan också något jag verkligen gör. Lägger ut länkar till känsliga texter så att alla mina trehundrasextioåtta Facebookvänner kan få en inblick i hur jag cyklade iväg till någon för en kväll only, fast jag redan befunnit mig i hans säng hundra gånger förr. Inte bara vilka känslor jag känner. Utan exakt hur de känns. Att jag, till de två medelålders män som jag småpratar med på cirkelfysen arton nollnoll på tisdagar, faktiskt säger att Jag pluggar. Men det är bara min backup-plan. Jag skriver en bok.

Jag skriver en bok. Jag skriver en bok. Jag skriver en bok. Jag skriver en bok. Jag skriver en bok. Jag skriver en bok. Jag skriver en bok. Jag skriver en bok. Jag skriver en bok. Jag skriver en bok. Jag skriver en bok.

 
Men den här gången känns det mer ordentligt, och inte bara som en fas. Känsligt. Hela vägen in på djupet. Inte bara som en period utan som en riktig livsstilsförändrig. Jag sträckser The Graham Norton Show alla mina vakna timmar. Men jag är inte starstrucked. Jag är avundsjuk. Och jag blir så upp över öronen exalterad kring det hela och försöker entusiastisk återberätta för två personer som inte bryr sig. Men nickar, ler och säger mhm för att vara snälla. 

---

Kreativt skrivande - journalism - reportage. Jag skriver reportage om badmintonvärlden. Ni vet han jag säger tja till fyra gånger i veckan som deltagit i två OS. Jag kikade på en träning idag och intervjuade deras nya huvudtränare. En engelsman som år tvåtusensju hade världsranking som nummer nio i världen i herrsingel. Det är jättestort. Om man tänker efter. Men medan jag satt där och såg ut över Sveriges badmintonelit och samtidigt pratade med en uppenbar legend, så kom jag på mig själv med hur extremt ointresserad jag var. Att det som var mest spännande med allt det här var att jag fick prata engelska. 

Och OS-personen, som jag ska intervjua på måndag, särskrev kvällsträning och då kände jag bara att; vad fan är ditt EM-silver värt. 

---

Jag kan berätta om hur jag gråter på tåget över att jag är tjugotre och än inte åstadkommit vad jag velat åstadkomma sedan jag gick i åttonde klass. Jag berättar om various talk shows och sunshine-stories. Jag säger att en dag ska jag fan klara det. Och de nickar, ler och säger mhm. Men jag ska visa er. Och ni ska inte få vara med i tackorden ens, ni har inte förtjänat det. Där finns bara rum för en person, och hon vet redan om det. Jag ska visa er när jag har skrivit klart den. När jag har skrivit en bok.

Jag har skrivit en bok. Jag har skrivit en bok. Jag har skrivit en bok. Jag har skrivit en bok. Jag har skrivit en bok. Jag har skrivit en bok. Jag har skrivit en bok. Jag har skrivit en bok. Jag har skrivit en bok. Jag har skrivit en bok.
0 kommentarer