Vecka 38.

Den här veckan är rätt pendlingsfri. Jag förväntas ha kommit på en brilliant reportageidé till den enda dagen jag ska åka uppåt dock. Vilket är imorgon. Vilket jag inte har. Jag har blivit en sån som sopar ned knäckesmulorna på golvet. Det ska ju ändå dammsugas. Så småningom. 

Jag har så mycket att säga.

Jag går bara och tänker på hur saker hade kunnat vara om de hade varit annorlunda.

Jag ska bara skriva den här veckan. Skriva. Träna. Skriva. Träna. Äta jättegod frukost varje morgon. Och försöka intala mig själv att bara för att någon drar in huvudrollen som Spider-Man eller har en leading roll i en av Netflix-Orginal-serier vid tjugo års ålder så behöver inte mitt liv vara färdigt vid tjugotre. Det är okej. Jag hatar det, men det är okej. Jag ska försöka tro på vad jag säger.

Vienna waits for you.

 
Det här hade man ju längtat efter, sa han. När vi krokade ihop våra ben med varandras och kysstes för första gången på veckor. Börjar lungt. Fast att jag vet precis vad jag är här för. Jag med, tänkte jag. Jag vet, sa jag. Det finns ändå något härligt i att vara varandras backup-plan. Jag hade bestämt mig för att säga nej "nästa gång". Men en arm om min höft en hel sömnlös natt kanske kunde vara det som räddade allt. Just den här septembernatten. Det räddade inte allt. Men det räddade lite i alla fall. Och jag var så noga med att inte trampa ned i det där närhetstörstande och kärlekskranka träsket. Det kändes fint, att kunna säga ja utan utropstecken. 

På vägen dit mötte jag någon med samma ändamål för kvällen. Våra mjukiskläder och intensiva trampande på cykelpedalerna lyste ganska starkt klockan tjugotvå nitton lördag kväll. 

Jag har inga pengar över huvud taget. Ligger back typ tvåtusen. För CSN behövde massa extrablanketter och tjosan när jag återupptar studier (som det så fint kallas) på ett program jag tidigare läst. Men! Det är september. Och september lyser starkt, även i mjukiskläder klockan tjugotvå nitton lördag kväll. Nu ska jag äta köttfärsbiffar, potatis och tzatsiki. (!!) Och tänka på vad jag ska göra för att saker ska bli som jag tänker att de hade kunnat vara.


0 kommentarer