Tell me when it kicks in.


Det händer mycket nu. 
Samtidigt som det inte händer någonting alls. Över huvud taget. 

Men himmel, jag känner inte riktigt igen mig själv. Jag reagerar annorlunda gentemot vad jag tänker att jag borde. Och betydligt mindre än vad jag trodde att jag skulle. Jag brukar dessutom vilja berätta allt för alla. Men den här gången så har jag inte sagt någonting. Eller jo, till en.

Jag skrev i chatten kl. 23:42 igår kväll att det var synd att de inte var hemma. För jag var danssugen.
Jag är aldrig danssugen?

Alla som röstar för dig hos mig ikväll räcker upp en hand. 
Lite för att känna igen mig själv. Känna ordentligt. Och så lite för att se om jag kan känna igen dig. 
0 kommentarer

That Heart Is So Cold.

Jag tog ur ena öronproppen och sjöng med ibland. Men det är svårt att sjunga tillsammans med sjuttiotusen andra röster. Jag sjunger helst i trapphuset. Hemma. Där det klingar fint och där jag kan känna efter. Men där, bland sjuttiotusen andra, var det nog att bara höra honom. Njuta. Och tacka för att publiken inte beter sig som på Justin Bieber. Eller någonannas, där tretton får bäras ut på bår. Hälften svimmar. Och ingen av dem kan tala utan att stämbanden demonstrerar för åtminstone en vecka framöver. Skriker sönder låtarna. Här var vi alla unisont gungande och njutande. Lät det rödhårga begåvade geniet på scenen göra sin grej. Tacka och ta emot.

På vägen hem stod jag så trångt på tåget att om jag hade fallit så hade jag ändå inte gjort det. Jag och killen bakom mig fightades lite om var vi skulle hålla i oss. Det slutade att vi bara gav upp och höll händerna lite osvenskt nära varandras. Snuddade armhårstråna mot varandras. Hade svettiga ryggar ihop. Tänkte, Ed Sheeran var så bra, så det här gör inget. Texterna dunkade i bröstkorgen hela vägen hem. Och jag somnade aldrig. Precis som natten innan, men då av en helt annan anledning.
Don't
Nina
Bloodstream
Eraser

När han började på Thinking Out Loud, så sa han This next song, if you don't know the words to it I think you may be in the wrong concert. Så jag sjöng, precis som jag hade gjort i trapphuset.
1 kommentar

Ge mig havet.

Det borde börja gå att se mönster snart. Hur mitt beteende skiftar in och ut ur perioder. Den här som är nu känner jag väl igen. Sådär när inget är nog. Men allt blir övermäktigt. När jag vill allt. Men förmår mig inget. Har du varit med ett tag här, bland mina ord, då borde du också känna igen dig.

Det tar sig ofta uttryck i att jag blir arg. Men jag misstar svartsjuka för ilska. Oftast projeceras det på de som äter socker som om det vore det enda som kan hålla dem levande. Och sedan lever som om det verkligen vore sant. Det är så jag känner igen det. Sen övergår det i någon form av trött jävlar anamma. Jag får för mig att jag ska träna all vaken tid och äta ingenting. Bara för att känna. Och jag provocerar fram tårar från ingenstans, av precis samma anledning. Jag vill-ska-borde-måste skriva klart min bok. I raketfart. Sådär så att jag måste ta paus för att knäcka fingrarna. Och glömmer bort att gå och lägga mig. Jag tappar all form av respekt för pengar. Och jag vill göra allt på en och samma gång. Skriva. Springa. Sola. Ge ut boken. Ge förbestämda svar på förbestämda frågor i intervjuer om hur det hela gick till. På alldeles för pretentiös engelska. Segla över de sju haven fast jag inte ens trivs över vatten. Vara en influencer. Influencera mig själv. Åt alla håll.
 
Det här beteendet signalerar extremism. Det är tur att jag är ensam den kommande veckan. Så det inte går ut över någon annan när det hela tar slut. För jag har inte kartlagt än vilken som kommer här näst.
 

Det finns något så vackert i att du är så naiv
, sa hon en gång till mig. Hon är den enda som tycker det. Utöver jag själv. Men jag ska bevisa för de övriga att det de misstar för naivitiet, det är ambition. Och det 
är faktiskt en, i mitt fall väldigt sällsynt, hejdlös tro på mig själv. På mina ord. På att min kreativitet kan ta mig någonstans. Bara jag tar mig an den ordentligt.

Så nu ska jag ta över havet. Skriva mig igenom varje kubikmeter av känslor. Berätta för dig om varje våg jag seglar. Så att jag så småningom ska få se vad som finns på andra sidan.
 

0 kommentarer