Det är ju egentligen självklart att man inte kan bli sitt eget bästa om man aldrig tycker att man är tillräckligt bra för att bli bättre.

Här kommer en självutlämnande reflektion. Mest för att jag behöver skriva av mig. Och inte riktigt tycker att det får samma effekt för mig själv om jag inte gör det någonstans där möjligheten för andra att läsa det finns. Kanske känner du helt tvärt om och vill diskutera. Kanske känner du precis likadant.

----------

Jag har spelat badminton sedan fjärdeklass. Alltså. I snart tretton år. Ändå, när människor jag håller på att lära känna, frågar vad jag gör på fritiden så säger jag det inte först. Jag säger att jag tycker om att träna. Och inte förrän någon som är mycket intresserad av min fritid frågar vad precis exakt jag tränar, först då klämmer jag fram att jag spelar badminton. Ibland. Trots att jag spenderade mer vaken tid där än hemma fram till dess att jag tog studenten. Fast att jag fortfarande spenderar över åtta timmar i veckan i den där hallen. Så gör jag det inte till en del av mig själv. För jag tycker inte att jag har den rätten. Jag förtjänar inte att säga att jag är bra. För jag är inte allra bäst.

På senaste tiden har jag pratat mycket om drivkraft utifrån. Drivs du av kritik. Eller drivs du av beröm. I den klubb jag är uppvuxen och tränad så får du inte beröm förrän du vinner något stort. Kommer hem med en medalj. Eller har en plats i landslaget. Och det, har jag upptäckt nu, kommer aldrig fungera på mig. Jag behöver höra att jag kommer framåt. För jag kommer aldrig att se det själv. Och får jag inte känna det alls. Så kommer jag ge upp. Tappa hopp. Istället för att drivas av att bevisa dig fel, så kommer jag sänkas av att du står där och bedömer. Kanske är det en konsekvens av att jag är ensambarn. Av att jag fått beröm hemma oavsett. Att jag alltid varit nog. Och inte behövt jämföra mig. Eller kanske beror det på något helt annat.

Jag lärde mig slå en backhandclear när jag var fjorton. År innan de andra tjejerna. Men istället för att säga att detta var något jag kunde för att jag hade bra teknik, så sa jag att det var något jag lärt mig för att jag var för långsam för att gå runt till min forehand. Negativ klang. Alltid negativ klang. Nu, år senare, är jag inte längre långsam. Jag är lagom stark. Jag har bra teknik. Men min mentalitet och mitt självförtroende är och gräver sig en tunnel till Kina någonstans. Och jag står där ensam på banan med noll tro på mig själv.

Jag är inne i en så enorm svacka nu. Ibland, när jag haft en liten paus eller tränat mycket annat, så har jag lättare att släppa prestationskraven jag har på mig själv. Jag får för mig att jag är där för att det är träning. För att det är något kul. Men med rutinen och vanan inne så får jag ett driv av att prestera. Och egentligen, får jag det där behovet av att bevisa dig fel. Men det stälper mer än hjälper. Det stjälper hur mycket som helst.

Jag gråter efter varje träning. Jag ställer mig på planen och skäms över att vara där. Jag blir darrig på handen av att se min tränare, som i sig är en helt ofarlig människa, med armarna i kors bakom banan. Fast att jag varit i precis den situationen tio gånger i veckan sedan jag var elva år. Det som skiljer är hur mer eller mindre ofarliga människor som burit tränarskorna.

Jag häver min egen utveckling. För att jag har trott att utveckling är att från en dag till en annan kunna något nytt. Vinna över någon man inte vunnit över tidigare. Eller vara snabbare och starkare än vad man var igår. Jag har inte förstått att tiotusen timmar av något egentligen inte spelar någon som helst roll om du inte har tiotusen timmar av rätt sätt att tänka. Du kan träna slag efter slag. Fotarbete timme på timme. Och timing. Hur mycket som helst. Men det där har ingen effekt om du inte har en tro på dig själv. Muskelminne gör mycket. Men mentalitet gör mer. 

Igår frågade jag en landslagstjej om elitspelarna jobbar med mental träning. Nej. Ingenting alls. Hon är fem och ett halvt år yngre än mig. Och för elva år sedan nattade jag henne med att läsa Nalle Puh. Den när Kanin målar in sig i ett hörn med blå målarfärg. Hon somnade mot min axel på direkten. Så jag kunde läsa precis samma berättelse två nätter i rad. Nu är hon bland de absolut bästa i Sverige i badminton. Så himla bra. För att hon tror på sig själv. För att andra tror på henne. Men. Säg en annan individuell sport på elitnivå där de inte jobbar med mental träning? 

Även om de redan är sådär bra för att det kanske inte behövs. Så är det väl ändå jättedumt. Kan jag tycka.

Det finns ju en hel del olika sätt att tänka kring problem. Det finns också en strategi som innebär att inte tänka alls. Jag vill tro att det är effektivt. Utifrån den bedömning jag gjort kring människor i min närhet i respektive sporter som verkar hantera problem på det sättet. Och så finns det mitt sätt. Att tänka alldeles på tok för mycket. Jag tänker att jag blir bedömd. På varje enstaka liten svettdroppe. Jag tänker att alla tänker samma sak om mig som jag tänker om mig själv. Varenda slag som jag slår i nät är en del av min personlighet. Varje bra slag jag slår är tur. Varje ramträff är min nivå. Och varje diagonal plock som sitter på linjen är mer av en överraskning än ett medvetet val.

Det är så speciellt med badminton. För jag träffar Sveriges elit fyra gånger i veckan. Hade det varit fotboll, golf eller skidor så hade jag förmodligen bett om att få en autograf. Fråga om receptet till framgång. Och sedan haft lite högre puls när vi skiljdes åt. Men nu, i min sport, så säger jag Hej fyra dagar i veckan. Precis som om det hade varit vem som helst som jag mötte på en trotoar. 
I tisdags blev jag runtmatad av någon som var deltagare i föregående OS. Tror du att jag tänkte wow? Tror du att jag tänkte tänk så mycket jag kan lära mig nu? Nej självfallet inte. Jag tänkte Fy fan. Nu måste jag prestera. Tror du jag gjorde det då? Nej självfallet inte. Jag ansåg det pinsamt att jag över huvud taget gått dit. Och sen grät jag när jag gick hem.

Det är ju egentligen självklart att man inte kan bli sitt eget bästa på något om man aldrig tycker att man är tillräckligt bra för att bli bättre. 

Jag är i en så enorm svacka. Och jag har svårt att hitta var jag ska lägga min fokus när jag spelar. Vad ska jag tänka på, istället för att tänka på att jag är för dålig för att ens ha ett racket i handen. Jag har en fruktansvärd prestationsångest. Som jag inte har något verktyg för att bli av med. Jag vet inte var jag ska lägga den när jag inte vill ha den i mitt huvud. 

--------

Jag livestreamar Senior-SM här bredvid. Kommentatorerna pratar i varje match om mentalt övertag, om hur spelare stressar i tighta situtaioner, om nerver, om mental inställning, och om att låsa sig i tankemönster. Var är den mentala träningen då, tänker jag. De är ju så många där som nog skulle kunna vinna om vi bara räknar till spelkapacitet. Förmåga att hantera fjäderbollen. Men vem är det som vinner? Jo den som är starkast i skallen. Träna allt du vill. Men träna hjärnan också.

Men jag ser människor jag firat midsommar med vinna mixeddubblar. Jag ser någon jag nattat med Nalle Puh vara favorittippad som bäst i hela landet. Och jag ser människan som jag kysser ibland tro på sig själv. I somras gav han mig en otrolig bild av mig själv och min kropp. Och efter några timmar av prestationsångest på banan gav han mig en bättre bild av mig själv även där. Med ett racket i handen. En liten träningskjol med volang. Och med drivkraft utifrån, i form av hans ord, i form av beröm. 


Men nu har vi inte kyssts på ett tag. Och jag har tränat tillsammans med andra som inte talar om för mig att jag duger. Som inte säger Bra. Snyggt slag. Eller Vilken otrolig människa du är trots att du serveade i nät. Och även om en viss illusionist bara var just en illusionist. Så tror jag även att det är så som andra människor tar sig till toppen. De lurar sig själva. Och de är smartare än sin egen mentalitet. Jag kunde be honom säga något som lyfte mig. Och han gjorde det. Och jag tänkte där ett tag att det där bra slaget jag slog var bra för att det sitter i ryggmärgen. Och inte för att det var tur.

Jag har tyckt att jag inte förtjänar att ha mitt efternamn på ryggen. För jag har aldrig kunnat stå för mitt spel. Jag vill inte koppla ihop min personlighet med min prestation. Jag vill inte blanda ihop självkänsla och självförtroende. Och jag har väldigt svårt att tro på mig själv när ingen annan talar om för mig att dem gör det. Och det är ju väldigt ofördelaktigt. För vem ska tro på mig om inte jag själv gör det först. Jag kan ju inte bära med mig en liten ihopfällbar mental coach i ryggsäcken hela tiden.

---------

Så jag tänkte att jag skulle ta mig ur svackan själv. Utan att lägga huvudet på sned och, samtidigt som en tår rullar ned i mungipan, säga Jag behöver att du säger att du tror på mig nu. Med eftertryck. Även om du inte gör det. Så fram och tillbaka till skolan i torsdags lyssnade jag på Olof Röhlanders Bli en vinnarskalle. Jag lyssnade på den när jag var yngre men glömde uppenbarligen rätt snabbt bort vad han sa. Han inledde med:

Tappar du lätt självförtroendet? Blir du mer irriterad än inspirerad när det går bra för andra? Tror du att din kapacitet och prestation begränsas utifrån ditt sätt att se på utmaningar? Är du din egen mentala rival? Jämför du dig med andra på ett negativt sätt?

Ja mannen. Alla dagar i veckan. Hjälp. Han förklarade hur man måste komma över tanken att man måste vinna en gång för att klara av att vinna nu. Tänker man så så fastnar man i en loop. Och om man istället hela tiden väljer att spela som om man kan vinna. Så vinner man till slut.

Jag vill inte bli bäst av alla. Jag vill bli det bästa av mig själv. Har du tips. På böcker. På tankesätt. Strategier. Hjälp. Jag måste lära mig att bryta mönstret. Att tretton år av att inte tro på mig själv ska få bli någonting nytt. Mentalitetens år. Och vem vet. Kanske firar jag, med rätt mentala metoder, in nästa år med mitt efternamn tryckt på min klänning. 

0 kommentarer

Tolv år senare.

0 kommentarer