Del två.

Hedwig har bakat scones ikväll och dukat fram på serveringsbrickan. Tillsammans med te och rabarbersaft. Alltid rabarbersaft. Rabarber är nämligen det enda som överlever på balkongen. Det syns att hon provsmakat för hon har sylt på hakan. Kvällsfikat är alltid. Och oavsett. För att prata ikapp om dagen eller förbi andra dagar. Just idag har M inte så mycket att säga. Men det har Hedwig. 

"Jag var förbi muséet idag. De har en så fin utställning nu. Med naturen och havet och allt det där. Som det var förr. Alltid är det om något som var förr, i och för sig. Egentligen borde de göra en utställning om nu. Kanske.” 
M förblir tyst. Hedwig tar en paus från det ingenting som är, som inkluderar en klunk ur keramikkoppen. 

Stadshusets eget museum byter utställning varje månad och Hedwig är dess mest trogne besökare. Varje fredag är det det enda som är bestämt. Och hon har en dos sparad endast ämnad för inträdeskostnaden. Även om den bara är a drop in the ocean egentligen. Varje fredag kommer hon hem med ett ton av nya åsikter, gamla minnen och intryck. Så som att det den här fredagen var bättre förr. M lyssnar gärna, även på det hon hört förut. Så som hur spektakulär fontänen vid entrén är eller hur vakten alltid är så trevlig. 

Hedwig har sitt eget sätt att berätta på. Och trots att M slutade följa med för flera år sedan så känns det varje fredag som om hon varit där. Hon ser Hedwig framför sig när hon strosar genom entrésalen. Hur hennes sandaler är hala mot golvet. Hur hon njuter av vad hon ser. Hedwig blundar och tar ett stadigare grepp om koppen. Hon har sagt det så många gånger innan men berättar åter igen om det blanka marmorgolvet i museisalen och de ljusa väggarna med silverdetaljer. Om det stora akvariet i mitten och den asymmetriska trappan som låter besökarna uppåt. Vakterna med emblem på skorna. Hon ser ut som om hon omsorgsfullt håller varje ord i handen tills dess att de lämnar tungan.

  
Tavlorna på våning ett gör dig törstig. Och får dig att längta bort. Långa stränder och höga fjordar visar hur det kunde varit om vi inte varit för självupptagna. Ett fotografi med undertexten "Alla vägar ledde hit" visar pampiga byggnader som speglar sig i en massiv fontän. På en annan vägg ler fyra män i sjömanshattar och hedersmedaljer mot kameran. De är på väg ut för att rädda något. Vad de räddade är det ingen som minns.

Skulpturerna på våning två får dig att längta hem. Det första du ser är sorg, säger Hedwig. En vattendroppe i kristall, alternativt en tår, i storlek av en mindre bil hänger från taket i fyra tunna linor. Lite längre in i ett hörn som fått mindre ljus än resten står en staty och skrattar mot himlen. Hon ser lycklig ut, men ser ut som hon ljuger. Och mitt emot henne klättrar murgröna desperat på en tegelmur. Invid trappen upp till våning tre står en mycket gammal jordglob. Solblekt blå och solblekt grön samsas om utrymmet och intill några av de trötta markeringarna för huvudstäder står namn snirkligt ingraverat. Den är säkert värd flera hundra liter vid det här laget. Längre än så gick hon inte idag. Det gäller ju att spara lite till följande fredagar.

Solen har bara en uns av ljus kvar att ge. Innan den säger godnatt. Hedwig reser sig och dukar in brickan till köksbänken. Stänger balkongdörren och puffar till en kudde i fåtöljen. Beklagar sig över att den är nedsliten på ena armstödet. Varje kväll. Sedan ger hon M en varm hand mot pannan och säger godnatt. Alltid samma ordning. Alltid lika viktigt. Det har M lärt sig för länge sen. Lika så alla saker Hedwig är noga med. Och tacksam för. Så som stadshusets museum, rabarber och att en inte ska gå och lägga sig törstig.

Del ett.

Så många som skulle kunna döda för att få känna vad hon känner just nu. M blundar och tynger huvudet mot kanten. Vattnet slickar henne om höfterna. Det är egentligen för varmt. Sådär så att det stack i kroppen när hon klev i. Alldeles för varmt. Och hon ryser fortfarande. På kanten står ett glas med sockerdricka och försöker samsas med tandborsten. Hon kommer inte ha någon vidare nytta av någon av dem ikväll och de står mest där och skryter. Om sig själva. Och för henne. För hon kan ta dem båda två, men låter bli. Mest av princip.

När vattnet blivit ljummet, och hon låtit huden hålla andan länge nog, virar hon in sig i en handduk och går ut i vardagsrummet. Hon lämnar blöta ledtrådar efter sig på parketten. Det syns var hon har varit. Det syns vad hon har gjort. Och någon ovetande skulle kunna tro att hon inte visste bättre. Medan någon annan skulle förstå att hon visste precis.

Balkongdörren står öppen och sena september tar tag i allt den kan. Gardinen kämpar för sitt liv med att hålla sig kvar inne. Och blomman som står på fönsterbrädan sträcker sig som maniskt efter dagens, kanske årets, sista sol. Hon går ut. Hon är bara här ute efter hon badat. För att få torka av sig självt. Känna hur sensommaren tar tag i henne också. Eller i alla fall i vattnet på hennes hud. Alltid då men aldrig annars. Framförallt för att utsikten inte är vad utsikten bör vara från en balkong på fjärde våningen. Hennes blöta hår är för tungt för att låta sig luras så det dansar endast lätt kring halsen. Men den lätta morgonrocken tvekar inte ens.

Hon ser ner över ett sömnigt, folktomt Stockholm. I hamnen ligger båtarna lydigt och ser på solnedgången tillsammans. Containrarna längs kajen liknar en industriell tappning av regnbågen. Bra försök, tänker hon. Som om de ska kännas mer okej bara för att de är färgglada. De stora fartygen börjar inte gå förr än om några timmar och i vakttornet är det tomt. Det ser ödsligt ut, fast att det är bra väder. Det beror väl på att det är vardag förstås. Folk har inte tid att njuta av livet så här sent, när de redan har saker planerade för morgondagen. Två skorstenar längre bort tävlar om uppmärksamheten. Dem får den båda två, för de är svåra att missa. Två grå sugrör i betong. Som för att gud när som helst ska kunna böja sig ner och sörpla upp havet. Ta en eftermiddagsdrink. Hon ser inte mer än bara precis dem, men hon vet vad de tillhör. 


Tvärs över gatan står ett ännu högre hus än hennes. Något som staten smällt dit ganska många år tidigare mest för att jävlas med utsikten. Det har nu nått någon slags gräns för att få kallas nybyggt och står nu mest där och ser malplacerat ut. Fönster som öppnas inåt, inga balkonger åt något håll alls och en ranglig, och numera rostig, brandtrappa. Väggarna har blekts i otakt och man skulle kunna tro att det är målat i två olika nyanser redan från början. Det är det inte. Det vet man om man som M, och Hedwig, har bott här sedan innan det fanns. Onödigt, att skymma sikten, kan man tycka. Det är inte mycket mer att se, tänker hon. Synd, tänker hon också. Sen går hon in igen.

Hedwig sitter uppkrupen i fåtöljen med en kopp te. Det renar själen säger hon. Det har hon alltid sagt. Kanske ligger det någon sanning i det där. Men M har aldrig förstått varför man ska krydda vad som redan är så starkt. Hedwig ler. Kvällssolen har picknick på hennes kinder. Förstärker hennes karaktär. Som om solen gör vad tet glömmer bort. Eller något sånt. Typ. Bekymmersrynkan strax ovanför hennes ena ögonbryn. Och så alla andra rynkor, mest överallt annars. Hon ser mjuk ut. Varm. Och hon är barfota. Håret som trassligt leker inte nudda mark strax ovan axlarna. Hennes stickade, röda jumper som har tappat lusten för länge sen. Men det är onödigt att köpa en ny. Hon är noga med sånt där, Hedwig, att vara tacksam för det man har. Lätt för henne att säga, hade någon törstig sagt. Man ska nöja sig med livet som det är, säger hon. Ta hand om allt. Och alla. Tacka, för att en får vara med. Och där sitter hon och gör precis det, varje kväll. Varvandes på ett antal trötta jumprar. Och några ännu tröttare tekoppar. Om det inte regnar förstås. Men då är det ingen som gör vad de brukar.

M tackar också. Ibland. Men mest för Hedwig, och inte för så mycket annat.

Boken.

Jag tänkte göra något nu. Något som jag lovade mig själv att inte göra. Jag ska publicera något jag tänkte spara tills dess att det blivit stort. Blivit mycket. Och blivit vad jag så länge velat att det skulle bli. Men jag tänker att nu finns det ju ingen tid alls till att göra saker utöver det jag redan gör. Känner. Andas. Tränar. Älskar. Och lär mig om kameror, regi, manus och dylikt. Och då får jag kanske till att nöja mig med det.

Den där boken jag började på för över ett år sedan. Den blev bara femton sidor osammanhängande vokabulär. Och fast att jag fortfarande tycker att det är min allra bästa idé, så får den inte rum just nu. Så de bara femton sidorna kan ju lika gärna få bli lästa. Kanske skriver någon annan en bok på min idé. Kanske gör jag det själv om tio år. Vilket som, så är de ord som redan är skrivna inte till någon nytta, om de inte får läsas.