Till Adde

Jag tänkte, att trots att vi alltid kramas och jag alltid säger tack, att jag skulle tacka lite till.
Men nu för allt det som är viktigt egentligen, du vet.

Först och främst, tack för att du tar så bra hand om min allra bästa vän. För det kommer jag alltid att vara tacksam. Och tack för att du tog mig på köpet, utan att ens tveka.

Tack för när det är
du som frågar om jag ska sova över eller äta hos er. Det får mig att känna mig oerhört välkommen. Tack för att du lyssnat när du redan hört det jag har att säga. Och tack för att det syns vad du tycker, även när du inte säger det. Tack för att du följer oss hem de sena nätterna då benen egentligen inte bär. Då orden kommer utan eftertanke och de fumlande händerna inte ens kan kontrollera en smörkniv. Då du ser till att vi kommer hem ordentligt. Tack för nattmackorna. Och för vattnet.

Tack för dina historier då ett antal namn dyker upp som huvudaktörer utan vidare förklaring. Och en tvingas gissa huruvida de ingår i släkten eller ej. Samt vilket åldersgrupp den nämnde rimligtvis tillhör. Tack för att du gör god chokladsås. Och tack, oftast, för att du tar majoriteten av dina beslut efter att du frågat Kristin först. Till och med de allra minsta.

Tack för att du, eller snarare ni, aldrig nämner komplex eller ångest-relaterade mat- eller kroppsgrejer. Det gör er till en fristad från mina hjärnspöken, och det får mig att känna mig fin i ert sällskap.

Tack för att jag fått äta hos dina föräldrar. För då du märkt att leendet tappat glansen och du frågat hur jag mått. Tack för att du alltid skrattar med oss och inte åt oss. Tack för att du uppskattar vardagen så mycket. Och för att det syns hur mycket du vill hennes bästa. Och tack för att jag slipper känna mig ensam.

Tack för att jag fått följa med till Ystad. Och för att jag antagligen kommer följa med igen. Utan konstigheter. Tack för att jag får sova i er säng, som vilken annan självklarhet som helst. Och tack för att du lånar ut henne till mig, även då vi behöver henne lika mycket.

Och tack, så fantastiskt mycket, för att jag aldrig någonsin har känt mig som femte hjulet.

Kram Fanny

0 kommentarer

Brevet till dig

Jag var ensam. Jag är ofta själv, vilket jag tycker väldigt mycket om. Men just då var jag ensam. Tanken var att hon skulle få öppna dörren in till sin fina nya lägenhet efter 2 veckor i Ystad och finna detta handskrivet på dörrmattan. Det hände inte. För jag skrev för fult. Och jag hade för dåligt tålamod för att vänta på att hon skulle få läsa det. Och jag hade för dåligt tålamod för att vänta på att hon skulle komma hem. Så jag förklarade vad tanken med brevet egentligen var och sen fick hon läsa det digitalt. Dagen efter åkte jag också till Ystad. 
 
Väl där upplevde jag Sveriges första och enda sommardagar och jag försökte, men jag kunde verkligen inte, dricka vin. Här är brevet:
 
Hej min allra bästa vän. Välkommen hem.
 
Jag skrev detta för hand först. Men insåg rätt snabbt att det varken var snyggt eller läsbart så vi gör såhär istället. Och så hoppas vi att jag lärt mig skriva snyggt till nästa brev.
 
Idag är det den 13e juli. Klockan är 13.41. Just nu ligger jag på min altan och solar utan sol. I string. I moln. Igår kväll satt jag i några timmar på balkongen på Blomgatan tillsammans med Folke, Anna och hennes vän Elisabeth (som jag genom åren här lärt känna ganska bra). Vi hade ljus tända. Filtar. Och där står en proppfull bokhylla, ett gäng icke matchande fåtöljer och några rosa blommor, ungefär sådana som finns på framsidan i min trädgård men någon nyans ljusare, som bidrog till stämningen. Det var mysigt. Och vuxet. Vi drack te och åt jordgubbar. De drack vitt vin. Och vi diskuterade det mesta. Elton John. Sverige. Psykiatrisk vård. Katter. Svens bollkänsla. Vädret. Och mycket om framtiden. Förskräckligt samtalsämne som hela tiden liksom tvingas in i mina konversationer oavsett vem jag pratar med. Den enda jag kan tänka mig att prata om den med är dig.
 
Trots att jag inte hade ett vinglas i handen kände jag mig så vuxen. Vuxen och så otroligt liten på samma gång. Är det okej att känna sig stressad, motiverad och livrädd samtidigt? Att vilja för allt i världen men inte veta vad man vill. Att inte känna sig redo? Är det okej att vara 20 år och ha åldersnoja. Är det okej att få ont i magen så fort framtiden kommer på tal. Klump i halsen. Tårar i ögonen. Jag är 20 år. Är det okej att längta efter mamma och pappa efter en vecka? 
 
Jag längtar efter dig. Jag behöver semester från semestern. Och jag hoppas med hela mitt hjärta, att vid den tiden du läser det här att vi har bokat en resa tillsammans. Just nu spelar det inte så stor roll var. Bara det är bra väder och du är med. Jag sugen på Paris, men där är det dyrt, och man kan antagligen inte bada i havet. Så dit tänker jag åka med dig en annan gång. Nu när jag dessutom bestämt mig för att återuppta spanskan och försöka lära mig franska. 
 
Tänk att vakna varje morgon till klarblå himmel och ännu blåare hav. Och förmodligen ytterligare lite blåare pool. Ta en tidig morgonpromenad och sen äta färsk frukt till frukost. Antingen bjuder resten av dagen på bokläsning, bad, solning och livsdiskutering på någon strand. I string. I sol. Eller ett äventyr i joggingskor. Shopping. Middagar. Kortspel på balkongen. Solnedgångar. Hotellfrukost. Vin?  Du och jag.
 
När du kommer hem ska jag duka upp med filtar och tända ljus på min altan. Blommor på bordet. Eventuellt en infravärmare också med tanke på vad den svenska sommaren hittills har erbjudit. Kanske ballonger för att fira att du är hemma och att du stått vid min sida i 10 år. (Bortsett från ett år då du mestadels stod vid Addes sida. Och året därpå då ingen av oss specifikt stod någonstans alls). Där ska jag duka fram med brieost och Digestive. Jordgubbar och vindruvor. Det enda hembakta bröd jag antagligen kommer åstadkomma de närmsta åren. Äppelklyftor och räkor. Parmaskinka och sånna där små italienska snacks. Salami och hummus. Hummus e gott, nämligen. Te OCH VIN. I ordentliga vinglas. Jag vet inte om kombon fungerar. Men då jag vet att jag kommer ha aningen svårt att få ner det sistnämnda så serveras te't som ett säkert kort. Och för att höja mysfaktorn förståss.
 
Där ska vi sitta och diskutera DEN kommande resan, eller EN kommande resa. Den där framtiden, som jag är så förbannat rädd för. Och annat intellektuellt (antar att man blir lite mer åt det intellektuella hållet när man dricker vin). I alla fall tror att man dricker vin. I alla fall försöker dricka vin. Jag kommer säkert bli full också, så lättpåverkad som jag är. Och fnittrig. Och säkert börja gråta. Båda utan anledning. Bara för jag är en känslomässig människa som just svept ett vinglas, pga för äckligt för att smutta. Och så kommer jag bli kissnödig. Och varm. Alkohol och te tillsammans borde säkerligen ha den effekten.
 
Jag gillar att skriva. Och jag hoppas att jag lyckas med det var än du och jag hamnar, och när än vi hamnar där. Jag gillar att skriva brev, och jag gillar att självsäkert och definitivt få kalla mig din bästa vän. Och jag längtar efter dig, välkommen hem.
2 kommentarer