Oxygenisterna.

Synonymer: Syregivare. Andrum. Livsbidragare. Personer med rent luft i lungorna.

Vi känner så mycket. Alla fem. Fyra av oss ännu mer. Och ibland kan jag undra hur det här hade gått om jag inte hade haft det som är oss. Den melodramatiska parallellen. Resten känner förmodligen också. Något i alla fall. Men det märks inte. Jag ska skriva om er var försig senare. Jag lovar. Men vi är något stort tillsammans. Och jag behöver er allihop. 

Vi sitter på en restaurang på Söder. En av er har satt hela stadsdelen i perspektiv för oss andra. För vi har aldrig varit här förut. Och du har hela det som är ditt förut i dessa kvarter. Vi andra lyssnar. Alldeles för sminkade för att vara torsdag. Och alldeles för hungriga för att äta ute. Kan inte njuta då. Av mer än varandra. 

Vi byter det allra innersta med varandra. Samtidigt som vi byter vad som finns på våra tallrikar. Och trots att jag inte delar med mig av allt precis just då, som jag brukar, så känner jag hur jag landar. Vilket jag tenderar att göra i alla mina relationer. (Ibland på ett mer turbulent, störtande sätt, men det hör en annan historia till). Och då vet man att man hamnat alldeles precis rätt. 

När klockan slagit sent går jag in i badrummet på restaurangen och tar av mig strumpbyxorna. Hela kvällen har jag suttit där och gett ett intryck jag inte känner. Och nu slutar jag upp med det. Behöver inte ens förklara. Säger bara ångest när jag kommer tillbaka med dem i handen. Och ni nickar. Jag har kunnat era namn i fyra veckor och jag behöver knappt förklara något alls. Bara berätta. Och ni förstår på en gång. 

En av er har den konstnärliga approachen. Men vi faschineras av din insida, redan från början. Hur den kan vara så skör och så stark samtidigt. På ett sånt där vackert sätt. 
En av er har det renaste hjärtat jag sett. Och ett sätt som får mig att förevigt se fram emot vår nästa konversation. En av er har ord. För allt. Och en säkerhet i all känsla. Kommer alltid lita på vad du säger.
En av er tar mig dit och hem. Och tar mig igenom allt vad som är däremellan. 

Vår gruppchatt och ventil är mitt syre. Och jag vet att vad jag än ger er, får jag nya andetag tillbaka. Vad ni än ger mig. Gör jag mitt allra bästa för att ge er detsamma.

Nu har jag känt er i åtta veckor. Det är noll komma sextioåtta procent av min livstid hittills. Men jag hoppas, innerligt och djupt, att jag får behålla er för resten. Fem bakgrunder som smälter samman på en enda månad. En enda måltid. Jag känner mig trygg. Och jag förstår, att två år av detta, kommer gå alldeles för fort. 

Illusionisten.

Synonymer: Magiker. Person med förmåga att skapa illusioner. Person med ess i rockärmen. 

Jag tar ett stadigt grepp om luftgeväret. Målet är femton meter bort och fäst med fiskelina i en björk. Det valsar passionerat med vinden. Och jag gör precis som han sagt. Sätter armbågen mot höften. Hittar den lilla metallpiggen i siktet. Håller så stilla jag kan. Siktar och trycker av. När jag träffar snusdosan mitt i tar jag ett steg bakåt. Jag tror att han gör detsamma, men jag är inte helt säker. En känsla av ego och prestation väller upp inom mig. Och jag gör allt jag kan för behålla den. För den är sällsynt. Och jag trivs i den. Jag är inte van vid att vara bra på saker. Inte på det här sättet. Och verkligen inte på första försöket. Jag är inte van vid att imponera på någon jag inte planerat att imponera på. Men jag hör hur hans spontana reaktion fördröjs av en inandning. Och jag ler. Det där var han inte beredd på. Jag vill instinktivt säga att det var nybörjartur. Men jag vet, att det var det inte.

Vi har tidigare diskuterat kring att säga jag vet istället för tack. Och om att inte ursäkta sig. Utan att ta för sig istället. Så jag räckte honom luftgeväret och sa "din tur". 
 
Vi har pratat öppenhet också. Hur tillgänglig en gör hela sin personlighet. Hur man ser ut i andras ögon. På mig syns det så klart utanpå vad som finns inuti. Vad jag känner. Vad jag tycker. Har du mig nära, då har du hela mig. Allt jag är. Han är någonstans nära tvärt om. Och det tog därför år av cirkulerande i varandras livskrets innan jag förstod vem han är på riktigt. Vem han är på en tisdag i september. Och inte bara vem han är vid midnatt på midsommar.

Det är så dumt, sa jag när jag hade fått tillräckligt med luft. Så dumt att medvetet avstå att visa allt det här av dig. En, tidigare fullkomligt osynlig, repertoar av förmågor jag inte hade någon aning om att han besatt. Det är så dumt, sa jag, att du inte visar hur bra du är. Men tydligen, helt enligt plan. Med det befogade argumentet att om man inte ger bort hela sig själv. Så kan man visa upp egenskaper man egentligen inte har, men önskar att man hade. Och därmed även låta bli att dela sånt man är, men helst inte hade varit. Sånt som syns på en tisdag i september. Allt i sin enkelhet. Däregenom också bli lite mer som någon man vill vara. Göra en simpel illusion för sig själv och för andra. Och sakta men säkert låta den bli verklighet. Smart, ändå.

Jag tar en så liten klunk jag kan ur glaset han ställt framför mig. Whiskey. Han ser frågande på mig. Så, känner du? Jag ryser mest av alkoholen. Och vill bort med eftersmaken. Men jag letar mittlinje. Letar lugn. Letar harmoni. Jag finner det inte över huvud taget. Men jag tror att jag förstår ändå. Eller så gör jag inte det.

Det är mycket hos hos honom som jag inte kan förstå. Och förmodligen finns det mins lika mycket hos mig som han inte begriper. Han är inte vem jag trodde att han var. Och jag är, med honom, någon bättre än jag trodde att jag kunde vara. När min kropp blev vacker i hans händer, oavsett vad den är i hans huvud, så blev den även vacker i min blick. Och när mina monster inte fick plats i hans sällskap. Får de inte plats utan det heller. 

Han försöker förstå vad jag skriver. Lyssnar när jag läser och säger fint när jag är klar. Tack. Jag tänkte att jag skulle skriva det här annorlunda. I hans ton. Lägga metaforerna åt sidan. Men jag kunde inte låta bli dem. Medan han tänker i handling så tänker jag i metaforer. Medan han tänker i siffror så tänker jag i ord. Medan jag finner mig i råa och rena klychor så är han så långt ifrån dem det går att vandra. När han resonerar, då drömmer jag. Och när jag säger att jag behöver andas, så tror jag inte han riktigt förstår vad jag menar. Hur jag levande kan stå där och påstå att jag inte gjort det på hela dagen.

För andra är han "min relation". För jag vet inte än vad jag ska kalla honom. Men jag tror att vi båda trivs i att låta det bara vara. Vara trygghet. Vara fristad. Vara omtanke. Vara närhet. Vara sällskap.

Han blev någon i mina ögon i precis rätt tid. Precis när jag tagit i botten. Och inte riktigt visste var jag skulle börja för att ta mig upp igen. Tänk, så lång vägen tillbaka hade varit, utan någon att hålla i undertiden. Och jag tror, om jag får gissa, att jag föll inom hans panorama rätt lägligt jag med. Det är, oavsett vad det nu är, lättare att göra det ihop.

Parleristen.

Synonymer: Talare. Person med förmåga att resonera. Person med varm tunga. Och mjuka kloka ord.

Han är den där sällsynta typen av människa. En sådan som är otrolig på alla sätt och vis, men än inte insett det själv. Som än inte begripit sin egen glans. Som inte är så väldigt medveten om hur han betraktas utifrån, från mitt perspektiv. Bara låter det gå på autopilot. Och styr allt och alla åt rätt håll, utan att han ens vet om det. Det är en ynnest att umgås med någon av det slaget. 

Tillsammans pratar vi ofta om samtal. Om hur viktigt det är för oss med ett oändligt gemensamt bibliotek. Med varandra. Med alla de som hamnat eller valts att hållas nära. Att vokabuläret mellan två människor dansar bra ihop. Annars är det ingen idé.

Rätt vad det är slår klockan midnatt och det är dags att gå hem. Vi har ägnat de senaste timmarna åt att dryfta energitjuvar, första intryck och prestation. Grabbighet och relationer. Och återstående av allt vad som finns i vår enade katalog. Det vill säga allt. Vi har talat om saker vi talat om hundra gånger förut, men som varje gång känns som något nytt. Som aldrig blir klart. Några livsuppehållande timmar i månaden när vi antingen fyller eller tömmer kroppen på ennergi. Och tankar sinnet på detsamma. Samtidigt som vi pratar om livet. 

Våra mammor är outtalat ömsesidigt överrens om att vi borde bli tillsammans. Men vi håller om på varsitt håll. Och talar med varandra om dem vi håller om. Om vad dem inte är framme vid än. Och om det dem inte behöver veta. Sen håller vi om varandra, om det behövs. För att det ofta är långt till nästa gång. Och i förebyggande syfte, om alla andra omhållande energikällor plötsligen skulle ta slut. 

Tillrådan till dig som känner saknad av detta. För det är essentiellt. Unna dig att dela känslor. Unna dig att dela känsla. Och unna dig någon som honom att göra det med.