Environgisten.

Någon som alltid finns nära. Närvarande. Långvarig kärleksfull bekantskap. Granne. Trygghetspunkt.

Där är ju jag
, sa han och pekade på ett inramat foto på min stringhylla. Vi är fyra år och står jämsides resredo med varsin sommarhatt framför Villa Villekulla på Astrid Lindgrens värld. Du sitter på kylskåpet också, svarade jag. Där är vi tre år och bakar pepparkakor, ståendes på varsinn stol intill köksbänken, i hans barndomshem i Lövstalöt. Han målar just nu på min innergård och kom upp för en kopp kaffe. Jag dricker ju inte kaffe förståss, men jag drack te mest för sällskapets skull. Han är min första vän. Min första bästa vän. Och vi har känt varandra sedan innan vi visste vad känna någon innebar. Vi håller i. Ibland på avstånd. Ibland med flera månaders mellanrum. Men vi håller alltid i varandra. Fortfarande, tjugoett år senare. Hans telefon ringde, och det var någon som han känt lika länge. Någon jag gav en Ninja Turtle som kunde skjuta pizzor på sitt sjuårskalas. Alltså. Himmel. Vad världen är mäktig.

Det finns något så starkt i att dricka en kopp varmt och prata jobb sex lägenhet pengar livsstil bensinkostnad med någon som man lekte med Lego tillsammans med. Att ha en bästa vän som man både haft pappersflygplanstävling med när vi var nio och som man också ätit tacos hos i hans första lägenhet. Som man sprang naken genom vattenspridaren med. Som man ivrigt lutade sig över glassboxen i förrådet med. Som man cyklade hem till på helgmornarna och frågade om han var hemma. Vars röda tuschpenna jag inte fick använda för att det var hans favoritfärg och han ville inte att den skulle ta slut. Vars hemnummer jag fortfarande minns. Eller vars lekstuga jag med flit satte i baklås när jag var åtta så att hans pappa fick bryta upp dörren. Jag ville bara se om det gick.

Tänk, att vi känt varandra sedan innan vi lärde oss cykla och nu har vi haft körkort i över fem år båda två. Tänk, att vi lärde känna varandra innan vi ägde en plånbok, och nu pratar vi hyror och löner och CSN. Tänk, att vi lärde känna varandra kramandes till Cartoon Network och att vi kramas än. Tänk att, när jag hade en dag mellan jobb så passade det sig precis för honom att hänga upp sin arbetsjacka på min hallkrok för ett tag. Och att vi för tjugo år sedan hängde upp overaller och slängde galonvantar på golvet i varandras hallar.

Jag är så mäkta tacksam över dig, och över att det har lyckats vara vi såhär länge. Kanske är du bestman på mitt bröllop. Förmodligen håller jag ett tal på din femtioårsfest. Kanske blir du gudfar till min hund. Och du är antagligen den första jag bjuder när jag ska ha inflyttningskalas. Antagligen åker vi till Mallorca ihop när vi går i pension. Kanske slutar det med att vi bara gifter oss med varandra, precis som vi gjorde när vi var fem. När jag målade på fönstret med min syrenbukett och du grät för att jag inte tog det seriöst. 

Tar dig alltid seriöst, jag vågade bara inte erkänna det då. 
0 kommentarer

Protagonisten.

Synonymer: Huvudrollsinnehavare. Historians viktigaste person. Medelpunkt. Person med hjälteroll. Beskyddare.

När vi fyllde tjugo år så sa vi stolt att vi hade känt varandra i halva våra liv. Men jag har tänkt på, nu när vi är några år pasé tjugo, att nu kommer det ju för alltid bli en större procentandel. Rätt som det är är vi mycket längre fram. Och har följts åt hela livet. Om allt går som det ska.

När hon fyllde nitton stod jag med en handskriven A4 i hennes gymnasiematsal. Jag hade mikrofon. Hon hade ingen aning om att jag skulle vara där. Och jag läste darrigt ett jämförande rim om hur hennes skola var mycket bättre än min. Men jag avslutade med att det enda dem hade som jag verkligen saknade hos mig, det var henne. Min bästa vän. Precis så kommer jag att känna alla dagar. Att oavsett hur bra något är. Var jag är. Så hade det kunnat varit ännu bättre om hon hade varit med. Att hon borde vara huvudroll i alla mina berättelser.

Hon är min klippa i stormen. Min fristad från hjärnspöken. Hon är alla mina bästa stunder. Och hon är alla mina högsta skratt. Hon är en sån där person som vet precis vad som behövs och när jag behöver det. När Kom, dörren är öppen är världens mest livräddande ord. Hon vet när jag säger nej av fel anledning. Eller säger ja fast jag egentligen inte vill. Hon var det mest otroliga lim när mitt hjärta gick itu. Och hon vet, att när en snedfylla blev allt och lite till, så var det egentligen ingenting.

Jag vet inte varför livet gjorde mig svajig. Men jag vet att det gjorde henne till min bästa vän för att det skulle gå vägen ändå. Och jag vet inte hur hon bär sig åt. Men även de mest komplicerade tankar och känslor, som brusar upp inom mig, har hon svar på. Stöd för. Eller uppmuntan till. Även för det hon inte ens känt själv. 

Hon är trygghet. Hon är svar. Hon är glädje. Och hon är en otrolig entusiasm som jag saknar i de allra flesta andra människor. Hon är klok. Hon är tålmodig. Och jag skulle vilja påstå att vi kompletterar varandra nåt uti det så mest optimala. Våra olikheter är styrkor. Och våra likheter är precis där de ska vara. Hon är ambitiös. Och nu är hon även på väg att bli läkare. Och jag vet med all säkerhet att det kommer bli hur bra som helst. För varenda gång jag har varit trasig, så är det hon som har lagat mig.

Tack för att våra samtal, efter tretton år, fortfarande aldrig tar slut. För den obotliga entusiasm vi delar. Och för att jag kan landa extremt tryggt i att det alltid kommer att vara du och jag. Precis som att det alltid har varit du och jag. Det visste vi ju, och alla andra också, redan från början. Jag älskar dig.
0 kommentarer

Oxygenisterna.

Synonymer: Syregivare. Andrum. Livsbidragare. Personer med rent luft i lungorna.

Vi känner så mycket. Alla fem. Fyra av oss ännu mer. Och ibland kan jag undra hur det här hade gått om jag inte hade haft det som är oss. Den melodramatiska parallellen. Resten känner förmodligen också. Något i alla fall. Men det märks inte. Jag ska skriva om er var försig senare. Jag lovar. Men vi är något stort tillsammans. Och jag behöver er allihop. 

Vi sitter på en restaurang på Söder. En av er har satt hela stadsdelen i perspektiv för oss andra. För vi har aldrig varit här förut. Och du har hela det som är ditt förut i dessa kvarter. Vi andra lyssnar. Alldeles för sminkade för att vara torsdag. Och alldeles för hungriga för att äta ute. Kan inte njuta då. Av mer än varandra. 

Vi byter det allra innersta med varandra. Samtidigt som vi byter vad som finns på våra tallrikar. Och trots att jag inte delar med mig av allt precis just då, som jag brukar, så känner jag hur jag landar. Vilket jag tenderar att göra i alla mina relationer. (Ibland på ett mer turbulent, störtande sätt, men det hör en annan historia till). Och då vet man att man hamnat alldeles precis rätt. 

När klockan slagit sent går jag in i badrummet på restaurangen och tar av mig strumpbyxorna. Hela kvällen har jag suttit där och gett ett intryck jag inte känner. Och nu slutar jag upp med det. Behöver inte ens förklara. Säger bara ångest när jag kommer tillbaka med dem i handen. Och ni nickar. Jag har kunnat era namn i fyra veckor och jag behöver knappt förklara något alls. Bara berätta. Och ni förstår på en gång. 

En av er har den konstnärliga approachen. Men vi faschineras av din insida, redan från början. Hur den kan vara så skör och så stark samtidigt. På ett sånt där vackert sätt. 
En av er har det renaste hjärtat jag sett. Och ett sätt som får mig att förevigt se fram emot vår nästa konversation. En av er har ord. För allt. Och en säkerhet i all känsla. Kommer alltid lita på vad du säger.
En av er tar mig dit och hem. Och tar mig igenom allt vad som är däremellan. 

Vår gruppchatt och ventil är mitt syre. Och jag vet att vad jag än ger er, får jag nya andetag tillbaka. Vad ni än ger mig. Gör jag mitt allra bästa för att ge er detsamma.

Nu har jag känt er i åtta veckor. Det är noll komma sextioåtta procent av min livstid hittills. Men jag hoppas, innerligt och djupt, att jag får behålla er för resten. Fem bakgrunder som smälter samman på en enda månad. En enda måltid. Jag känner mig trygg. Och jag förstår, att två år av detta, kommer gå alldeles för fort. 
2 kommentarer