Vecka 42.

Det är måndag. Jag älskar måndagar. Jag har börjat om idag igen. Så jag är jättehungrig, men låtsas inte om det. Det känns så bra när man kan hålla vad man lovar. Ska alldeles strax äta middag i form av: snabbnudlar, diverse grönigheter och de där vegetariska filéerna som tycks slinka sig in i alla mina texter nu för tiden. Mums.

Jag har lyckats fastna i en ljudbok. Äntligen. Wiho. Jag har börjat på otaliga ljudböcker och sedan gett upp på grund av besvärlig ljudboksröst. En inte tillräckligt fångande första kvart. Eller bara brist på ihärdighet. Nu ska jag bli en sån som läser, har jag tänkt. Kanske till och med en sån som läser en faktisk bok och lyssnar på en ljudbok parallellt. Jag har alltid fascinerats av såna människor. Som kan vara överallt samtidigt.

Du kan ju inte skriva en bok om du inte läser, sa författaren på jobbet. Som svar på mitt icke-läsande. Jag ska bättra mig, nu bättrar jag mig. Jag ska ju skriva den där boken. 

---

Hittills idag har jag tränat en av två gånger. Fyllt kylskåp och skafferi inför veckan. Köpt nya löparskor. Tänkt att jag ska börja på mitt skrivprojekt men inte börjat. Jag har cyklat iväg i det snedslinta oktobervädret för att låna en microUSB-sladd av någon med vidare intentioner. För att kunna ladda högtalaren i badrummet. Har du bråttom. Nej. Vi skrattade åt att jag i sms-konversationen formulerat mig sno en sladd. Att det låter som ett etablerat uttryck. Dra en lina. Glida på räkmacka. Vara bakom flötet. Sno en sladd. 

Vi låg länge tätt intill varandra på överkastet och pratade om våra vardera livssituationer. Sånt runtomkring. Och sånt som hör till. Njöt av den exklusiva varan närkontakt. Jag kan leva med det som jag har det just nu, sa han. När vi pratade om hans vardag. Jag med, svarade jag när vi pratade om min. Tills vidare. Sen snodde jag en sladd. Vad bekvämt det hade varit om vi bara hade blivit kära i varandra, sa jag. Han log. Sen cyklade jag hem. 

---

På onsdag ska jag fotograferas och intervjuas för ett programmagasin till högskolan. Ingen bryr sig. Men jag ska låtsas som att det är hur stort som helst. Jag ska jobba i bokhandeln. Träna. Prata vidare med ytterligare relationer. Och så ska jag läsa. Och skriva. Bok. Icke-läst blogg. Skrivprojekt. Verkligen. Inte bara som något jag säger. 

Jag tror vi kan komma bra överens, vecka fyrtiotvå och jag.
0 kommentarer

Vecka 41.

Vi firade en födelsedag i helgen. En bästa vän fyllde tjugofyra. Och tårtan var så gullig att inte ens jag kunde låta bli att smaka. En två och en halv små bitar. Sen fick jag ångest som vanligt och klickade mig desperat in på stegräknare-appen på telefonen. Ettusensjuhundra steg. Fyrahundrafemtio kalorier. Kanske dör jag inte den här gången heller. Det är måndag imorgon.

En liknande girlang som på tårtan, men kanske tio gånger större, hängde i taket ovanför oss. På bordet låg tre paket. Det är synd att tiden alltid går så fort med er, sa födeledagspersonen när klockan hade hunnit bli sent på kvällen för att vara söndag. Jag gick, åter igen, hem och tänkte på vad mycket jag tycker om dessa människor. Och vad lyckligt lottad jag är, att de tycker om mig tillbaka.


När vi satt till bords alla fem läste jag upp en text som jag skrivit. Du skriver så himla fint, sa dem. Tack så hemskt mycket, svarade jag tacksamt och generat. Men ni förstår inte riktigt ändå, tänkte jag.

Den här veckan börjar fem veckors skrivprojekt i skolan. Det känns som en sån ynnest. Jag säger att jag pluggar till något som låter ganska bra, men det enda jag gör (just nu) är att skriva.  Jag har också börjat älska att mejla. Jag mejlar frenetiskt med min skrivlärare och med alla andra som kan tänkas mejlas med. Jag upptäckte en ny mejl-app på min telefon (som var betydligt mindre frustrerande än den förra) och använder den nu på snudd till lika intensivt som jag använde Instagram. 

Jag känner mig väldigt uppe i väldigt mycket och behöver sortera ut. Jag och vecka fyrtio åstadkom ändå stordåd ihop. Så jag tänker att vecka fyrtioett kan få landa i jublet. En stagedive, typ.

Tillägg: Himmel. Äter lunch 14:39 denna tisdag. Måttstock på hur mycket jag har inom mig. Mat är ju annars prio ett. Inte alls nu. Men annars.
0 kommentarer

Vecka 40.

Jag har tappat bort mig på P-pillerkartan. Jag menar, jag har tagit ett litet piller varje morgon innan frukost, men jag vet inte riktigt hur länge jag har gjort det. Och hur många hela eller halva kartor jag svalt ihop. Inget kan gå åt skogen om man slutar efter ungefär två komma en halv tredjedels månad, väl? 

Annars jobbar jag på bokhandeln den här veckan. Igår var jag barbent med långkofta. Det är nya regler och nya chefer och jag får nu inte längre ha kofta över någonting alls. Eller vara barbent. Men den nya chefen med de nya reglerna var inte där igår, så jag blir anständig nästa gång. Alla oktobrar sen jag fick bestämma själv har börjat med bara ben. (Barbent ♡ Vantar = Sant.)

Jag sa Är du medlem hos oss säkert över tusen gånger igår. Och så jobbade jag tillsammans med någon som har skrivit fyra böcker. Han gick till en hylla i butiken, hämtade en bok som heter I helvetet vet alla vem jag är och visade upp sitt namn på framsidan. Han berättade om hur det kom sig att han skriver för Storytel och jag förhörde honom skarpt om resten. Så som vilka de nämnda i tackorden var. Eller hur lång tid det tog att skriva.

Jag har alltid tänkt att jag inte är en fangirl-typ av mig. Att jag, om jag skulle stöta på någon jag ser väldigt mycket upp till, skulle hålla mig sansad. Trevlig. Nyfiken men inte för på. Men när Fredrik på jobbet berättade om sina böcker steg min puls. Du lever min dröm, kastade jag över honom. Och så fortsatte jag förhöret. Vi jobbar tillsammans fler gånger i veckan, så jag ska fråga honom allt jag kan komma på att jag undrar. Jag är förmodligen ditt största fan, sa jag innan jag gick hem klockan arton nollnoll. Fast att jag inte ens läst något du skrivit än.
  
  
 
Dessutom har jag skickat in en krönika och ett reportage som jag är förbannat nöjd med (jag är inte journalist över huvud taget och skrev just en herrans massa sidor utan ett enda jag). Jag har även mejlat frenetiskt med min lärare. Mest för att han jämt har så mycket vettigt att säga kring en massa saker jag funderar över. Jag råkade dubbelboka gårdagens jobb med en lektion och som respons på kompletteringsuppgiften fick jag tillbaka Du är sjukt bra efter tio minuter. Till min krönika hade han inga vidare invändningar. Så himlans glad man blir av lite bekräftelse, sa jag till mamma i hissen. Så nu går jag omkring som en mallgroda. Oövervinnerlig. Tror jag kan styra upp allt, på bara en vecka.

Det känns som en stark vecka detta (utöver att jag var tredje timme har ett mindre samanbrott rörande att jag aldrig kommer lyckas flytta ut från mamma). Fullt upp, men helt på mina villkor. Och jag har så mycket att skriva på att jag inte hinner med mig. Bok och skoluppgifter och rimerier och presenter. Men det är ju min allra bästa typ av att-göra-lista. Hej vecka fyrtio. Vi ska nog lyckas åstadkomma ett och annat stordåd ihop. Och om det inte hinns med, så kanske i alla fall inuti.
0 kommentarer