Vecka 25.

Midsommarvecka. Och veckan då allvaret börjar. Eller ja, jag ska leka med barn åtta timmar om dagen i tre veckor. Inkusive äta frukost till Disneyfilm och få betalt för att spela brännboll. Hur mycket allvar det är, det vet jag inte. Men det känns väldigt bra med rutiner. Jag sover så himla gott om nätterna när dagarna dränerar mig på energi. Det känns nyttigt. Med tanke på att jag knappt sovit alls de senaste två månaderna. Och ska jag vara helt ärlig så bryr jag mig inte så mycket om midsommar i år, bara jag får binda en krans så är jag nöjd. 

Jag har dessutom kommit underfund med massor av livskrisgrejor under de senaste dagarna. Inget som är särskilt stabilt. Men det känns skönt att ha en plan. Även om den råkar vara svajig. Om det är någon som vill svaja ihop med mig, let's go.

Utöver att jag känner mig väldigt tillfreds med det mesta, så träffar jag nu ett par timmar om dagen någon som gör mig illa till mods. Någon som inte förstått att vänlighet ibland menas kallprat med ett leende. Även om man inte bryr sig. Godmorgon. Hur mår du. Vad ska du göra i sommar. Man behöver inte bry sig. Inte över huvud taget faktiskt. Man kan vara vänlig ändå. Le lite smått. Säga hej. Tänker ju jag. Men så tänker inte alla. Och då blir jag irriterad. Även om jag kanske bara borde acceptera att alla inte hanterar saker på samma sätt som jag. Stå ut med nedlåtande blickar i fem veckor. Låstsas att det inte rör mig i ryggen. När jag egentligen har världens mest känsliga hjärta. När man försökt reda ut något i en oändlighet, kanske man borde bara inse att det aldrig kommer lösa sig. Aldrig mer.

Men det gör mig nästan ännu mer irriterad att jag bryr mig alls. Jag kan inte stänga av det. Fast att jag vill. Denna någon hemsöker mina tankar ibland. Helt utan förvarning. Som för ett par veckor sedan när jag vaknade en morgon av att jag grät. Tårar rann ner för mina kinder när jag slog upp ögonen, för att jag hade drömt något dystert där denna någon råkade vara det dystra. Himmel. Tänk, fast det var så länge sedan. 

Men! Sen tänker jag att hans lillebror, lillasyster, mamma och lillebrors bästa vän gillar alla mina bilder på Instagram. Och hans farbror tar strongt initiativ till kallprat med leende, varje gång vi stöter på varandra. Hej. Hur är det med dig. Vad gör du nu för tiden. Och då känns det lite bättre. Då måste jag ju ha gjort någonting rätt.

0 kommentarer

Vecka 24.

Jag åt salami till middag igår. Bokstavligen. Yoghurt till lunch. Och jag gick endast ettusensexhundra steg. Men, jag skrev femtusentjugosju ord. På engelska. En är ju en storhetsvansinnig person. Since jag har skyhöga drömmar. Har alltid haft. Har alltid varit sån. Och just den här drömmen, om att kunna byta ut writer. i min Instagrambio till author. har jag haft i åtta år. Sedan innan jag ens hade Instagram, till och med. Man vill ju bli recognized, liksom. Eller, jag vill det i alla fall. Jag räknade ut att om jag skriver femhundra ord om dagen så har jag min bok i september. Eller ja, i alla fall något att visa upp. Hybris.

Jag har dessutom hittat en fantastisk podcast som heter Happy Sad Confused och finns på Spotify. Det är en interviewpod med alla som för tillfället befinner sig i den värld jag vill in i. Härligt va. Hittills har jag lyssnat på Dylan O'Brien, Daniel Radcliffe, Josh Hucherson och Christopher Nolan. Tvåhundrasexton avsnitt to go.

Jag är återigen på s5e10. Och jag gråter lite här och var. Jag såg Maze Runner - filmerna och grät ännu mer. Både över att jag snöat in, sådär igen, jag har ju alltid varit sån. Och över att mitt hjärta gick itu två gånger. Sen beställde jag den fjärde boken. Bara för att få veta hur det går. Dessutom köpte jag ytterligare en engelsk Sci Fi-roman. Jag tänkte att, om jag ska skriva en debutroman på ett språk jag inte talat sen jag talade alls, så kanske jag ska läsa några och känna efter. Känna in mig. Ändå en bra plan, känner jag.

På torsdag åker jag till Paris. En stad jag aldrig varit i. Men haft en tvåveckorsperiod kring en gång. När jag hade basker, en berlock av Eiffeltornet runt halsen och låste fast ett lås utan text på kring en trött Uppsalabro. Och så skrev jag, två veckor i sträck. Tänker att det förhoppningsvis får lite samma effekt nu. Så att den där boken verkligen är på riktigt i september. Det vore så inåthelvetiskt jävla ascoolt. Och jag skulle gråta över det med. 

Jag har haft med Paris i en text också. Den enda jag faktiskt fortfarande tycker är bra. Du ringer sent ifrån Paris när vargtimmen kommer. Tror Eiffeltorn och macarons kan bota din ånger. Men! Den här helgen ska jag njuta av staden. Bära med mig ett litet anteckningsblock i ryggsäcken och låta orden landa där. Vänta lite. Följa med hem. Jag ska ha picknik framför sevärdigheter och bli en av alla de miljoner människor som påpekar hur liten Monalisa är i verkligheten. Jag ska knalla omkring i randig tröja bara för att jag råkar vara i Frankrike. Kanske använda de tre meningar jag kan på franska. Je voudrais neuf parapluies. Je suis un escargot blanc. Och Je t'aime mon cheri. Gå omkring och vara fullt ut den kreativa, utopiska själ jag är. Och så ska jag låsa fast ett hänglås på nån bro någonstans, ett som verkligen betyder något. Fast, i och för sig, allt betyder ju något för mig. Precis allt. Jag har alltid varit sån.
0 kommentarer

Vecka 23.

Det är bra för mig att temperaturerna går ner ett tag. Det har varit svårt att vara produktiv till tjugoåtta grader och blå himmel. Självklart skulle jag helst ha supersommar varje dag hela året ut, men för att få något gjort liksom. Jag ska tillexempel dammsuga idag. Och bosta handfatet och duschväggarna med liten gummisvamp. Tillsammans med rengöringsmedel som har någon sorts blomma på framsidan men ger av sig en lukt som sticker i näsan. Produktivt.

Jag tog sommarlov lite väl tidigt. Min rektor ringde, men jag svarade inte. Strunt samma. Det var en avslutningsfest, som jag kanske borde ha gått på. Men jag gick ut på promenad istället. Och så hade jag avslutningsmiddag dagen efter istället. I solen. På bryggan. I Tshirt. Med den enda personen som verkligen hade velat ha mig där kvällen innan. Tack för mycket, Stockholms Filmskola. Men allra mest tack för Tilde.

Jag har också slagit personligt rekord i skärmtid under de senaste trettio dagarna. Jag såg klart sex säsonger serie på två tredjedelars maj. Och sen började jag se om det hela från början på direkten. Tillsammans med Behind the scenes, bloopers och interviewer. Dessutom tagit reda på vilka ytterligare projekt som aktuella skådespelare har birdagit i. Jag är en sån där typ av person som snöar in. Jag vill tro att det är en mestadels bra egenskap.

Igår planerade vi midsommar också. Och nästa vecka åker jag till Paris i några dagar. Och nu i helgen Sundsvall. Ja, nu är det sommar på riktigt.  
0 kommentarer