Vecka 34.

Tjuvstartar.

Har kastat två veckor i papperskorgen. Och är nu mer än redo för en ny. Så behagligt det har blivit sedan jag började ta en vecka i taget. Lättare att stryka. Att stärka. Att ta emot. Och att göra sitt allra bästa för att ta hand om. Jag har som sagt misslyckats åt det grövre hållet med det sistnämnda under de senaste två, men just därför är det ju så behändigt att det hela bara varar i sju, alternativt fjorton, dagar. Och att jag nu får en chans att göra om, och göra rätt. Eller förresten, göra helt nytt.

Jag har skrivit upp dag för dag i min nya kallender. Träningspass, måsten (som exempelvis att storhandla. Samt att skicka in papper för att få ett nytt körkort som talar om vad jag verkligen heter. Istället för att fortsätta harva runt med ett som nu i tre månader talat om vad jag hette förut). Jobba ska jag göra också, tro det eller ej. Men bland ord. I himmelen. Och däremed också bränna pengar på massvis av stationary och romaner som jag absolut inte behöver. Och som förmodligen hade varit betydligt billigare någon annanstans. Skrivandet står också inmarkerat i kallendern. I versaler och med kärleksfulla klistermärken tätt intill. Satan så dessa hjärnatomer of mine ska få skriva. Svenska och engelska. Både på bok och på annat. Rim och dylikt. Sånt där som gör mig alldeles exalterad och sedan gör mig alldeles stissig för jag inte har någon tillräckligt nära till hands som förstår dem. Eller mig. Typiskt. 

Jag har dessutom köpt en ny väska. Jag kommer förmodligen inse, som oftast, att ryggsäck tenderar vara ett bättre val, men jag tycker om ritualen. Med ny kallender, ny packning, lägga pennor och klistermärken och mellanmål och nycklar och hörlurar och våtservetter och fåfänga och anteckningsböcker i olika fack. Packa med. Så att om man skulle ta och tappa bort sig, så kan man kika ned, hitta rätt fack och plocka upp en beståndsdel av rutin och trygghet. Det hör som hösten till. Rutiner och struktur och balans. Precis så som jag blir mitt allra bästa jag.

Min hösttermin börjar denna vecka. Även om jag i princip är ledig i två veckor till. Himmel så härligt. Har på senaste tiden kommit underfund med att jag egentligen inte alls trivs utanför ramar. I semester. Inte ens när det är helg. Eller jo, om helgen är planerad. Så fort jag tappar ramar, så tappar jag mig själv. Och så blir jag ett svart litet regnmoln. Istället för att vara landad. Dumt, alltså. Tänk att det ska ta tjugotre år att reda ut en sån enkel sak. Och tänk hur mycket trassel det finns som jag än inte rett ut. En sådan tanke kan göra mig så rädd för att skaffa barn. Att när jag äntligen lyckats finurla ut mig själv, så ska jag ta mig an någon annan. Och tänk, så mycket den har kvar att komma på. Bara tanken gör mig trött. Très fatigué.

Jag har dessutom gjort en lista på personlighetsförändringar (bättre ord; personlighetsutveckling) jag anser mig behöva göra (som jag tänker att det är rimligt att börja med alldeles på momangen), baserade på ett antal nej jag sagt i helgen. Samt ett antal anlednignar till att dessa nej blev sagda. Även baserat på senaste två veckors katastrofala omhändertagande av mig själv. Samt två avsnitt som jag lyssnat på på det senaste. Penny Parneviks självförtroendeskola. Samt Framåt midnatt med Anna Ternheim - Oskar Linnros. Oskar Linnros kommer föralltid vara inspiration. I alles dess former och kategorier.

Hej vecka trettiofyra, håll mig hårt och kyss mig länge.

Allt pepp ovanstående strykes på grund av fortsatt smärta i halsen. Ersätt vänligen med stress, rastlöshet och oförmåga att följa planer.
0 kommentarer

Vecka 33.

Jag har låtit en svårimponerad bästa vän läsa de första tolv A4sidorna av min bok. Jag har ett gäng till, men jag tänkte att jag portionerar ut dem. Hon sa bland annat Jag har svårt att se att du inte skulle få den utgiven.

I helvete vad det är en bok, skrev den andra, aningen mer lättimponerad. (Men samtidigt mer förstående. Det hör väl kanske ihop.) Bland Romeo&Julia, Harry Potter, sa hon Du är det största som någonsin kommer hända mig.

Herre gud. Det är stort, alltihop. Så nu vill jag bara skriva hela tiden.

Jag har massa mer att säga. Men jag orkar inte, just nu. 
0 kommentarer

Vecka 32.

Det är måndag kväll. Klockan är 22:14. Jag har smörjt in mig i Brun-utan-sol. Trots att jag efter den här sommaren fått mer färg än på flera år. Men det är en ångestrutin. Har jag insett. Att har det skitit sig. Så kan man ljuga sig snyggare imorgon. 
 
Vi är inne på jobbvecka igen. Vilket var precis vad jag behövde. Rutiner. Människor cirkulerande omkring mig. Hej. De senaste fem-sex dagarna har inte gått så bra. Det känns som om jag råkade trampa ner i tvåtusensexton igen. Ni minns väl att tvåtusensexton var ett helvetesår. Inte bara för mig. Men i synnerhet för mig.
 
Föregående dagar har då inte varit något vidare att hänga i julgranen. Jag har ätit fel. Jättefel. Och jag vet ju att det redan där går åt skogen om jag inte vänder på det hela illa kvickt. Det gjorde jag tyvärr inte. Jag orkade inte göra armhävningarna på tå på cirkelfyset. Jag råkade ansöka en utbildning som river upp min bröstkorg och strör ned vemod med kryddhand. Och jag har känt mig så ensam. På ett sätt så att ett ocharmigt personlighetsdrag jag besitter ger sig till känna. Jag vet ju åtminstone om det.
 
Jag blir desperat. Det var en av de fantastiska komponenter av helvetesåret. Och nu också de här dagarna. Jag blir en stressad, stissig, klängig, överkänslig och bekräftelsesökande mekanism. Som per automatik skriver idiotiska meddelanden till ännu mer idiotiska relationer. 
 
Och lämnar riktiga mig till ett fåtal stunder att inse idiotin i det hela. Och ge mig kopiös ångest. 
 
Såhär, så fort som jag börjat jobba. Så glöms det omedelbart bort. Men. Jag har beställt en kallender, som bör dimpa ned i min postlåda imorgon. Och jag lovar mig själv att äta rätt. Att göra armhävningarna på tå imorgon. Samt att hålla huvudet högt. Ensam eller inte. Omhållen. Eller inte.
 
0 kommentarer