Tell me when it kicks in.


Det händer mycket nu. 
Samtidigt som det inte händer någonting alls. Över huvud taget. 

Men himmel, jag känner inte riktigt igen mig själv. Jag reagerar annorlunda gentemot vad jag tänker att jag borde. Och betydligt mindre än vad jag trodde att jag skulle. Jag brukar dessutom vilja berätta allt för alla. Men den här gången så har jag inte sagt någonting. Eller jo, till en.

Jag skrev i chatten kl. 23:42 igår kväll att det var synd att de inte var hemma. För jag var danssugen.
Jag är aldrig danssugen?

Alla som röstar för dig hos mig ikväll räcker upp en hand. 
Lite för att känna igen mig själv. Känna ordentligt. Och så lite för att se om jag kan känna igen dig. 
0 kommentarer

Ge mig havet.

Det borde börja gå att se mönster snart. Hur mitt beteende skiftar in och ut ur perioder. Den här som är nu känner jag väl igen. Sådär när inget är nog. Men allt blir övermäktigt. När jag vill allt. Men förmår mig inget. Har du varit med ett tag här, bland mina ord, då borde du också känna igen dig.

Det tar sig ofta uttryck i att jag blir arg. Men jag misstar svartsjuka för ilska. Oftast projeceras det på de som äter socker som om det vore det enda som kan hålla dem levande. Och sedan lever som om det verkligen vore sant. Det är så jag känner igen det. Sen övergår det i någon form av trött jävlar anamma. Jag får för mig att jag ska träna all vaken tid och äta ingenting. Bara för att känna. Och jag provocerar fram tårar från ingenstans, av precis samma anledning. Jag vill-ska-borde-måste skriva klart min bok. I raketfart. Sådär så att jag måste ta paus för att knäcka fingrarna. Och glömmer bort att gå och lägga mig. Jag tappar all form av respekt för pengar. Och jag vill göra allt på en och samma gång. Skriva. Springa. Sola. Ge ut boken. Ge förbestämda svar på förbestämda frågor i intervjuer om hur det hela gick till. På alldeles för pretentiös engelska. Segla över de sju haven fast jag inte ens trivs över vatten. Vara en influencer. Influencera mig själv. Åt alla håll.
 
Det här beteendet signalerar extremism. Det är tur att jag är ensam den kommande veckan. Så det inte går ut över någon annan när det hela tar slut. För jag har inte kartlagt än vilken som kommer här näst.
 

Det finns något så vackert i att du är så naiv
, sa hon en gång till mig. Hon är den enda som tycker det. Utöver jag själv. Men jag ska bevisa för de övriga att det de misstar för naivitiet, det är ambition. Och det 
är faktiskt en, i mitt fall väldigt sällsynt, hejdlös tro på mig själv. På mina ord. På att min kreativitet kan ta mig någonstans. Bara jag tar mig an den ordentligt.

Så nu ska jag ta över havet. Skriva mig igenom varje kubikmeter av känslor. Berätta för dig om varje våg jag seglar. Så att jag så småningom ska få se vad som finns på andra sidan.
 

0 kommentarer

Dagsbio.

Det behövdes att jag slutade plugga film för att få tillbaka förälskelsen till att gå på bio. Klockan femton och trettio slog jag mig ner i biositsen. Dagsbio. Förväntansfull. Helt ensam i hela salongen. Jag slog av telefonen till och med under bioreklamen. Och ska jag vara helt ärlig så kan jag inte riktigt minnas senaste gången jag slog av min telefon, utan att den dog av sig själv. Bara under reklamen dök det upp en hel drös med filmer som kommer under sommaren och jag hörde mig själv tänka att vilken tur att jag har så många biocheckar att dem räcker till allihop. För under det senaste året har jag varit på bio en gång. Och jag tror inte jag sett en endaste film som inte ingått i undervisningen. Det känns som att jag har fått min kreativitet tillbaka nu när det är över. Underligt, ändå. Och min kärlek till film. Lyckan i att få känna ordentligt. 

Förut hade jag det nästan som helgtradiditon att gå på bio. I alla fall varannan. Jag hade speciella bioklänningar. Och planerade i timmar i förväg vad jag skulle ha för tilltugg. Sen tog jag långa omvägar hem för att få smälta. Känna igenom allt en extra gång. Stanna i känslan.

Jag såg filmen Adrift. Den var så vacker och gripande. Det är som att ens hjärta får en stor måltavla uppspikad på sig, och filmskaparna står med luftgevär en knapp meter bort, så fort filmen är based on a true story. Jag grät så att jag var alldeles svullen om ögonen efteråt. Och om det inte hade varit väldigt uppenbart att det var min skakade Bonaqua som blött ned min tröja, så hade det lika gärna kunnat varit tårar. Jag kände mig helt tömd. Men också full i känslor och kreativitet. Det är en makalös blandning. Sen cyklade jag hem barbent i regnet. Och kände mig som mig själv.

Jag ser så mycket fram emot alla ord jag ska skriva den här sommaren. Alla böcker jag ska läsa. Alla filmer och serier jag ska se. Alla känslor jag ska känna. Det kommer bli fantastiskt.
0 kommentarer