Baka

Socker, smör och tålamod.
Ihärdigt håller han minen
för att avstå från alla fula ord
men med vita knogar om kniven.

Metodiskt för sig hans händer,
de vet precis vad de gör.
Ett i taget, en i sänder.
Men i blicken är han död.

På köksgolvet är hon fallen i tårar
för allt är hennes fel.
Omöjligt är det att någon såra
för att sen försöka göra den hel.

Degen ger han all kärlek han har.
Sedan fyller han femton formar
med det lilla som finns kvar
efter tjugo män på en sommar.

Mjölk, jäst och ett förlåt
gör det blött på både händer och kinder.
En kyss, en blick, en halvfärdig plåt
och två lyckliga hjärtan i minnet.

Bakpulver, ägg och snabba beslut
lagar hjärtan för kvällen.
Det sägs vara hennes attribut
att återerövra hans värme.

Femton formar är det han får fram
innan hon smeker om midjan
upp över rygg och ut över arm
som kärlekens härskarinna.

Med mjöl i håret och skadad själ,
trots att han lovat att lämna,
följer han åter hennes begär
men utan att låta sig känna.

Nästa gång blir precis likadan
dock utan bullar och köksbestyr
Med alkohol i både röst och försvar
har han ingen chans att fly.

Många gånger kysser hon ömt
säger "ikväll var sista gången".
Men vad hon haft att missbedömt
är konsekvenser av falska sånger.

Den hundrade gången, då får han nog.
Den sista kvällen som han kysser tillbaka
då tar han till alla otäcka ord
för att sen aldrig mera vakna.

Skyll på den vars fel det var

Här uppifrån syns allt men hörs inget. Nedanför kastar någon av sig sandalerna och hamnar på rygg i gräset. Slut för idag. Och dagen har bara börjat. Han är mörk runt ögonen och glansig i blicken. En rynka i pannan ser malplacerad ut. Som att den bara parkerat där för dagen. För veckan. För sommaren. Skjortan snävar åt kring en genomtänkt vänsterbiceps när han tar den första, och sista, klunken av en energidryck. Som inte bidrog med ett skvatt. Hoppas den andra också är lika bearbetad. Symmetri är allt i dagens samhälle.

Längre bort på grusvägen blir ett äldre par omkörda av någon med bråttom. Han ser sen ut. Och har en bukett fula rosor i handen. Uppifrån syns allt. Men hörs inget. Vi räknar ned tillsammans. Femtio hjärtslag kvar innan han får skylla sig själv. Cykeln dyker innan han gör det. Under trädet är ögonen slutna och killen med rosorna tar ett andetag. Tar ett till. Drar en hand genom håret. Tar ett tredje. Sväljer. Och torkar av handflatorna på byxorna. Tar vad som likar ett åtta sekunder långt pepptalk med sig själv innan han ses. Och får skylla sig själv.

Tvekande tar maskulina armar om en slank rygg. Ångrar sig. Och läppar fylls med blod. Ackompanjerat med lite annat, av ren vana. Rosorna faller ödsligt mot marken. Sedan kommer en mening som blivit väl omhändertagen av både tunga och hjärta innan den fick bli sagd. Hade man kunnat läsa på nariga läppar på långt håll hade ett vädjande gått att utskilja. Men det syns tydligt hur det blir mottaget, av en stark kropp, med svart själ. Ögon som redan börjat sörja. Hjärta som tröttnat. Och allt annat, som bara hänger med.

Normalitet är allt, i dagens samhälle. Och brustna hjärtan tycks klassas som normativt i vår moderna värld. Tillsammans med allt annat som går itu. Tillsammans med nakna kroppar som tar vad de får. Och nakna kroppar, som inte får något alls, längre. Tårar rinner ner för stubbiga kinder. Och ett svar hade skurit i glas. Om det gick att höra. Långsamma händer längs varandras höfter. I fantasin. Utom räckhåll. Syret i luften har fattat eld. Och ingen av dem andas ordentligt. Tårar faller uppifrån också. Härifrån. Landar sympatiskt bredvid. Utan verkan.

Handtag. Famntag. Klapp. Eller kyss. Eller ingetdera. 
Hejdå. Vi ses. Adjö. Farväl. Godnatt. Och sov gott min vän. Ett förlåt som borde kommit vid det här laget, även om det inte hörts härifrån. Följt av mera. Mottaget som inget. När inget talar som mest. Skyll på den vars fel det är. Skyll sedan på varandra. Och hem, som tidigare varit samma, följer i stundens hetta normen, utan att tänka sig för. Sanning eller konsekvens. Både och. Tyvärr.

Skynda dig hem för de väntar på dig

Ett steg. Ett ljud. Sluta ögonen för en sekund. Och jag kan döda stunden. Eller så dödar han mig. Enkelt. Snabbt. På några sekunder bara, så ligger jag på marken och ber för mitt liv. Som om det inte redan vore över. Under trampdynorna påminner naturen mig om alla snedsteg jag någonsin tagit. Fågel, fisk eller mitt emellan? Var ska vi börja leta. Du behöver ingen karta för att hitta mina misstag. De är överallt. Och här kan jag säga vad som helst utan att någon hör mig. Förlåt. Tack. Hej. Varsågod. Jag älskar dig med. Jag lovar. Och ja, vi måste höras.

För att vara november är det varmt. Men för att vara mänsklig skakar jag. Det var väl kanske det som var meningen, när jag tog av mig skorna. Brände vantarna när virket var vått. Sov under bar himmel, bara för att jävlas. Och hällde ut innehållet av termosen i diket. Känna att jag lever. Det var det som var meningen. Och det gör jag ju. Än så länge.

Varma snälla ögon får mig att fastna. Vilja komma närmare. Värma mig i hans famn. För att vara november är det varmt och det syns. För vad jag lärt mig från någon av dokumentärerna klockan nio på söndagar så ska de bli ljusa om vintern. Smälta in. Eller gå i ide. Och än är han brun och rakt framför mig. Välja mellan att inte synas eller inte finnas. Vilka makalösa alternativ.

Nu har vi bara ett sjumilakliv emellan oss och min kropp har tappat kontrollen. Stängt av alla icke livsuppehållande funktioner och jobbar på autopilot. Står upp, men inte mer än så. Lever, i alla fall än så länge. Jag vill tacka min mamma. Och de andra. Men inte lika mycket. Och jag vill tacka dig. För allt och ingenting. Och kanske hinner du tacka mig, innan jag dör, för hur jag fick dig att känna. Första gången, sista gången och alla gånger däremellan.

Sedermera har jag en nos mot huden, nästan. Jättelika käkar som följer min höft. Päls som är betydligt strävare än den ser ut. En djup blick med fullmakt. Lika bra att stänga av allt livsuppehållande också innan han gör det åt mig. Men han låter bli. Och går sin väg, efter den auktoritära uppvisningen.

Hej. Tack. Varsågod. Förlåt. Vi ses en annan gång. Jag hämtar dig på Arlanda när du hämtat livet på annan ort. Och utan karta, räddat alla de andra. Innan du räddar dig själv. Klä på dig till nästa gång bara. Men skynda dig hem nu för de väntar på dig. Jag faller. Och utefter ryggen påminner naturen mig om allt jag någonsin gjort rätt.