Den första idén.

Jag har fortfarande en ångest i bröstkorgen. Men jag känner den inte hela tiden längre. Jag har lyckats återhämta en hel del sömn. Och jag har sprungit milen. Jag har hittat ett sätt att balansera dagarnas matintag. Och det har blivit en lugn- och kontrollingivande procedur att planera samt packa matsäck inför kommande dag. Jag har fått agera och improvisera fritt i diverse teaterövningar. Skrattat. Och jag har förståatt att jag måste ge det här tid. Jag har blivit försedd med två citat som var som skrivna enbart för mig. För vad som just nu händer i mitt sinne. Jag har resonerat kring saken med de allra klokaste et mest lugnande människor jag känner. Kramats. Samt gråtit. Och jag har bestämt mig för att: om jag vill hinna träna, då hinner jag träna. Och så har jag låtit mensen gå över.

Men framförallt har jag slagits av den första idén. Som rör det första projekt som just nu högintensivt jobbas med. En första idé som liksom fyllde hela mitt inre med kreativitet, tankar och ambition. Med det kreativa flow jag innan bara känt när jag skriver. En idé som påminde mig om varför jag hamnat här. Varför jag sökte hit från första början och dessutom tackade ja till det hela. Det här är jag. Jag behöver andas kreativitet. Och just nu råkade det bli av den här typen.

Jag behöver fortfarande kramas. Hårt och länge. Men jag har förstått att det ska göra ont att ge sig på en dröm. Det är så himla jobbigt. Men det är också precis så som det ska vara. Så jag andas lugnare. Sover bättre. Och prioriterar så gott jag kan. En dåtida jag valde att satsa på det här för att det var vad jag drömde allra djupast om då. Och även om jag inte kan hitta den känslan alldeles precis nu, mitt i nya intryck och ett främmande liv, så måste jag lita på henne. Och på att jag hittar tillbaka till det snart. Bara ge det tid. Om hon ville det. Om hon behövde det. Då vill och behöver nog jag det med. Kanske till och med ännu mer.

Imorgon

Imorgon. Det brukar vara min bästa dag. Så som jag skrev om någon annan i december. Njuter av nuet med förbannat bra framförhållning. Jag skrev det om någon annan, men talade lika mycket om mig själv. Jag har alltid tänkt att imorgon blir en bättre dag. Hur ska jag må imorgon. Vad ska jag äta imorgon. Vad ska jag hinna med. Sorgligt. Egentligen. Och dags att göra något, i alla fall gradvis, åt. 

Idag har jag min sista sommardag. Sommaren var kort i år. Och jag har inte gjort något som kommer att få mig att minnas den. Inte på riktigt. Mest blåst pengar, på absolut ingenting. Idag har jag har köpt pendelkort. Och packat väskan. Nästan bestämt vad jag ska ha på mig. Och planerat en väg dit som tar trettio minuter längre tid än den väg jag borde ta, bara för att jag är rädd att jag ska tappa bort mig. Inget risktagande första dagen, då är jag redan lagom vilse som det är. 

Du har klarat av "första dagen" förut, sa hon. Det kommer gå bra.
Ja, jo. Det har jag väl förståss. Men jag har aldrig innan testat första dagen av det här. Det är en mycket underlig känsla att känna sig toknervös och otroligt modig samtidigt. 

Imorgon börjar jag spela livet på en högre svårighetsgrad. Tar ett steg åt, vad jag verkar tro mig vara, rätt håll. Och faller. Antingen handlöst. Eller fullkomligt pladask för det. 

På onsdag, imorgons imorgon, åker sommarens huvudpersoner till annan ort. En sextio mil norrut. Och de andra två fyrtioen gånger så långt söderut. Mamma kommer inte heller vara hemma. Typiskt. Jag känner på mig att jag kommer behöva kramas. Hårt och länge. Samt ventilera. För imorgon, då tar jag ett mastodont stort kliv. Och jag har inte den minsta aning om var jag egentligen är på väg. 


The key to success is to start before you are ready.
- Marie Forleo

Det är svårt att vara ledsen till Stevie Wonder.

Det är bekvämt att vara ledsen ibland. Gråta, om det behövs. Känna sig ynklig. Själv eller i någons famn. Det är okej att känna sig kraftlös, trasig eller tom. Eller alltsammans samtidigt. Det är okej att vara vilse. Att sova bort en hel dag. Eller lyssna på Bon Iver i regnet. Och ibland behövs de känslorna också. Verkligen. Kanske speciellt för mig. Jag behöver känna, hela registret. Men ibland kommer dem, när de inte behövs över huvud taget. Och då har jag knep. Jag har inte haft knep fram till i år. Men nu, mitt i potatisens år, så har jag hittat knep.

1. Det är bara en känsla. Det är bara en tanke som jag har just nu. Som är hos mig för tillfället. Och den kan få vara här just nu. Men den kommer inte vara här om två timmar. Då är jag glad igen. Och om jag ändå ska vara glad då. Så kan jag ju lika gärna börja vara glad redan nu. 

2. Träna. Det är en ganska bra grej om känslorna är mer arga än ledsna. Då är jag hårdhänt på gymmet. Eller ordnar lite mjölksyra i benen när jag springer. Som utlopp för den negativa energin. Typ. 

3. Lyssna på Stevie Wonder. Det är svårt att vara ledsen eller arg till Sir Duke. Eller For Once In My Life. 

4. Tillflykt. Fristad. För min del är det en lägenhet tvåhundrafemtio meter bort. Där mina bästa vänner bor.
"Hej. Jag är lite nere ikväll. Får jag sova hos er?" "Dörren är öppen." 
Där bor hon som känner mig bäst av alla. Hon som efter en utekväll när tårarna brände under mina ögonlock och jag gång efter gång försäkrat henne om att det är lugnt. Om att jag behöver vara själv en stund. Över att jag sover hemma. Då ringde hon mig och sa "nu kommer du hit och sover över". Skaffa dig en sån. 

5. Ät frukost till middag. För det första är frukost både den viktigaste och den godaste måltiden. Dessutom går det snabbt. Och är mysigt att äta i soffan. Eller på balkongen. Eller på badrumsgolvet. 

6. Skriv. Simple as that. 

7. När jag är på botten tar jag inga beslut innan jag har duschat. Oavsett om det rör vad jag ska äta eller ett sms jag ska skriva eller något jag ska göra. Duscha först. Tänk i duschen. Helst till musik och tända ljus. Sen kan du agera. 

8. Sjung eller kramas. Endorfiner. Biology. 

9. Städa eller rensa. Har du något som tynger dig, kanske undermedvetet. Städa bort det! Ur livet. Ur hjärnan. Eller ur hemmet, kanske är det så enkelt. Jag har till exempel kvar en fjärdedel av de kläder som jag ägde i vintras. Kasta bort dem. Må det bli dyrt med nya byxor. Men mitt mående, och ditt mående, får kosta vad det kosta vill.