Hon kanske hade det rökiga yttre, men saknade glöden inuti.

Jag sitter på toalettstolen med fötterna i balettposition och knäna ihop. Sådär som man sitter för att kunna vila armbågarna på låren. Jag har en inplastad tampong mellan läpparna. Som en cigarett. När blev det coolt och sexigt att röka? tänker jag. Jag tar den elegant mellan pek- och långfingret. Nä, jag var aldrig någon sån. En inramad, ung Johnny Depp med en cigg i munnen blänger på mig från väggen mitt emot. Precis här blev det sexigt att röka, meddelar han. 

   
 
Stephen King sa nån gång i sin handbok att han inledde skrivandet av sina romaner med att sätta någon i en skitsituation och sen fick se hur det gick. Skrev planlöst och lät texten bestämma. Om den stackars saten klarade sig ur det eller inte. Med vettet i behåll. Död eller levande. Eller någonstans däremellan. Men är inte det precis vad livet gör mot oss alla?

Jag har skrotat fram en hel flyttkartong med fotoalbum ur förrådet. Mina tio första år dokumenterade i analoga fotografier. Det bästa ur min personlighet framträder så tydligt. Om jag nu får säga det själv. Det är en glad, godtrogen, kvick, utåtriktad, och entusiastisk liten donna med glimten i ögat som nu ler mot sitt femton år äldre själv. En liten teaterapa, förälskad i uppmärksamhet, redan då. Totalt omedveten om vilka fullkomliga skitsituationer livet ska kasta in henne i. Eller hur de där karaktäristiska egenskaperna absolut inte faller sig lättsamt ihop med tonårstidens crème-de-la-crème. Naturligtvis inte. Det vore ju alldeles för motsägelsefullt att vara glad och populär samtidigt.

Så den lilla donnan fick osäkert tappa gnistan bredvid tjuriga, populära tjejer med plattat hår. När hon en gång drog en punchline, som den tjuriga eliten egentligen gärna ville skratta åt, drog de istället på mungiporna, höjde hakan och puffade lite på sina statuscigaretter. Som de köpt olagligt av någons kompis storebror för hela sin månadspeng. Och hon fick följsamt ställa in sig på att tufft och energiskt inte hör ihop.

Nu, år senare, har hon utforskat känslan av alkoholstint sinne och resolut säkerställt att det inte är hennes grej. Hon har hittat sin grej. Och fått tillbaka sin gnista, sina spotlightskåta karaktärsdrag och sin drömmande naivitet. Dock förblev hon alltid för försiktig (och glad) för att någonsin testa den där ciggen. Nu, år senare, när hon klarat sig igenom den skitsituation det innebär att försöka hitta sig själv, tvingas hon fortfarande in i skitsituationer där hon behöver fråga sig själv när, egentligen, det blev coolt att röka?

Här, precis här, blev det coolt att röka, påminner Johnny Depp. Med statuscigg och suddig blick.

Jag var på intervju och fotografering för programmagasinet till högskolan. Den grafiska formgivaren hade redan inledningsvis en väldigt tydlig vision kring de olika profilerna vi skulle kliva in i. Jag var skrivartjejen. Killen innan mig var festkillen (han röker garanterat). Och killen innan honom var gamerkillen. Sex stycken distinkta reportagekaraktärer. Ett utomhusklimat stod iscensatt och redo för mig. Där jag skulle luta mig högmodigt mot väggen, dra kappan lite snävare om axlarna och se kyligt in i kameran. Kan du hålla pennan som en cigg, sa fotografen. Sådär. Ännu allvarligare. Bra, riktig deckarförfattare.

Men jag skriver inga deckare. Till slut så fick jag förklara att jag hade väldigt svårt att vara den här karaktären. Jag har aldrig någonsin hållit en cigg mellan fingrarna. Utöver chokladcigaretter, förståss. Minns ni chokladcigg? Med vilka till och med en åttaårig teaterapa kunde vara cool och obotligt entusiastisk samtidigt. Männen förklarade i sin tur att ingen som läser ett programmagasin vill se någon som snällt ler mot kameran. 

Nähä.

Vi enades om en bild när jag inte ser in i kameran alls, utan istället imaginärt betraktar mina framtidsvisioner och tankebanor i ovan. Jag klargjorde att det kändes betydligt bättre när det var en tydlig posering. Inte ett stageat försök att få min fram en personlighet genom linsen. För hade jag försökt med det, så hade jag försökt på ett helt annat sätt. Pardón. Att jag inte passar in i den ideala skrivpersonens image. Jag är inte svår alls. Långt ifrån kylig. Jag har inte tuperat hår eller en kaffefläck på skrynklig skjorta. Jag spenderar inte nätterna med att skriva fransk noir eller erotisk poesi medan jag dricker whiskey. Jag röker inte frenetiskt ut genom vardagsrumsfönstret. 

Jag röker inte alls. Jag har inte ens plattat hår eller höjd haka. 

På ett skrivseminarium i skolan diskuterade vi komplikationer i skrivandet. Hur en kommer över sin prestationsångest. Hur en ska kunna släppa in andra i den bearbetning av livet som skrivandet kan vara. Hur man gör när man kört fast. Hur man undviker klichéer. Om man måste vilja definiera sig som konstnärssjäl för att kunna få skriva. Skriv bara, tänkte jag. För. I. Helvete. Vilken prestationsångest? För vad? Att skrivguden ska komma och tala om för dig att du skriver fult? Fel? Dåligt? Eller för att Fanny Persdotter ska säga upp vänskapen med dig om du särskriver? Det sistnämnda då, om något. Vad är det för artistiskt mörker ni letar efter?

Det var min skrivlärare som frågade om jag ville vara med i magasinet. Han motiverade det med att han ville ha någon som kunde säga något om text på riktigt, om någon nu skulle fråga. Och himmel, så mycket jag har att säga. Men det är aldrig någon som frågar. Intervjukvinnan undrade inget om skrivande. Ingenting alls. Vilket var lite märkligt med tanke på att hon var skribent själv. Jag tänkte att hon borde ha förstått. Jag dömde ut henne direkt, utan att ha läst varken hennes bok eller ett endaste ord hon har skrivit. Att hon kanske har det där rökiga yttre, men definitivt inte glöden inuti.

Som kompletterande till fotograferingen ombads jag skicka in lite bilder från mitt fotoalbum på telefonen som kunde tala för min personlighet. Jag såg beslutsamt och demonstrativt till att le eller grimasera på alla bilderna på mig. Fyllde ut med lite frukost, träning, en film- och bokhörna hemma. Natur. Och en bild på mig och mamma. Jag tycker ju själv att jag är ashärlig, skrev jag i mejlet, men det är väldigt svårt att vara intressant på beställning. Jag hade velat skicka med en åttiotalets Johnny, med den ikoniska luggen. Och ciggen. Men jag lät bli. Vi tycker också att du är ashärlig, svarade hon som tog emot mejlet. Men hur ska hon veta. Intervjukvinnan undrade ju bara om jag hade husdjur. Eller studietips. Vilket jag inte har, någotdera.

Och vem som läser ett programmagasin vill veta om jag har ett husdjur?
 
Jag har den här passionen. En fallenhet för formulering. Som få begriper. Men som brinner, och lyser så starkt, om du bara skulle fråga.

Tampongen fick fylla sin egentliga funktion. Men även tamponger kan väl få drömma, tänker jag. Så som den fjortonåriga, godtrogna lilla donnan gjorde. Om hur innekillar skulle tänka wow, vilken tjej. Prestationsångesten kring att vara så sexig som möjligt. Klara sig genom alla skitsituationer. För att sedan växa upp och inse att de killar man ville vara Depp för, var inga man egentligen vill ha. Att det är helt okej att sånt jag skriver blir till vid köksbordet, och inte på en rökig pub i Paris. Att jag inte dricker whiskey, eller ens alkohol alls, för att få fram min kreativitet. Att den bara finns där, hela tiden. Och att det är fan så mycket sexigare att vara glad och gnistrig än grinig och rökfylld.

 
En litterär essä. Tror jag.
0 kommentarer

Vecka 42.

Det är måndag. Jag älskar måndagar. Jag har börjat om idag igen. Så jag är jättehungrig, men låtsas inte om det. Det känns så bra när man kan hålla vad man lovar. Ska alldeles strax äta middag i form av: snabbnudlar, diverse grönigheter och de där vegetariska filéerna som tycks slinka sig in i alla mina texter nu för tiden. Mums.

Jag har lyckats fastna i en ljudbok. Äntligen. Wiho. Jag har börjat på otaliga ljudböcker och sedan gett upp på grund av besvärlig ljudboksröst. En inte tillräckligt fångande första kvart. Eller bara brist på ihärdighet. Nu ska jag bli en sån som läser, har jag tänkt. Kanske till och med en sån som läser en faktisk bok och lyssnar på en ljudbok parallellt. Jag har alltid fascinerats av såna människor. Som kan vara överallt samtidigt.

Du kan ju inte skriva en bok om du inte läser, sa författaren på jobbet. Som svar på mitt icke-läsande. Jag ska bättra mig, nu bättrar jag mig. Jag ska ju skriva den där boken. 

---

Hittills idag har jag tränat en av två gånger. Fyllt kylskåp och skafferi inför veckan. Köpt nya löparskor. Tänkt att jag ska börja på mitt skrivprojekt men inte börjat. Jag har cyklat iväg i det snedslinta oktobervädret för att låna en microUSB-sladd av någon med vidare intentioner. För att kunna ladda högtalaren i badrummet. Har du bråttom. Nej. Vi skrattade åt att jag i sms-konversationen formulerat mig sno en sladd. Att det låter som ett etablerat uttryck. Dra en lina. Glida på räkmacka. Vara bakom flötet. Sno en sladd. 

Vi låg länge tätt intill varandra på överkastet och pratade om våra vardera livssituationer. Sånt runtomkring. Och sånt som hör till. Njöt av den exklusiva varan närkontakt. Jag kan leva med det som jag har det just nu, sa han. När vi pratade om hans vardag. Jag med, svarade jag när vi pratade om min. Tills vidare. Sen snodde jag en sladd. Vad bekvämt det hade varit om vi bara hade blivit kära i varandra, sa jag. Han log. Sen cyklade jag hem. 

---

På onsdag ska jag fotograferas och intervjuas för ett programmagasin till högskolan. Ingen bryr sig. Men jag ska låtsas som att det är hur stort som helst. Jag ska jobba i bokhandeln. Träna. Prata vidare med ytterligare relationer. Och så ska jag läsa. Och skriva. Bok. Icke-läst blogg. Skrivprojekt. Verkligen. Inte bara som något jag säger. 

Jag tror vi kan komma bra överens, vecka fyrtiotvå och jag.
0 kommentarer

Vecka 41.

Vi firade en födelsedag i helgen. En bästa vän fyllde tjugofyra. Och tårtan var så gullig att inte ens jag kunde låta bli att smaka. En två och en halv små bitar. Sen fick jag ångest som vanligt och klickade mig desperat in på stegräknare-appen på telefonen. Ettusensjuhundra steg. Fyrahundrafemtio kalorier. Kanske dör jag inte den här gången heller. Det är måndag imorgon.

En liknande girlang som på tårtan, men kanske tio gånger större, hängde i taket ovanför oss. På bordet låg tre paket. Det är synd att tiden alltid går så fort med er, sa födeledagspersonen när klockan hade hunnit bli sent på kvällen för att vara söndag. Jag gick, åter igen, hem och tänkte på vad mycket jag tycker om dessa människor. Och vad lyckligt lottad jag är, att de tycker om mig tillbaka.


När vi satt till bords alla fem läste jag upp en text som jag skrivit. Du skriver så himla fint, sa dem. Tack så hemskt mycket, svarade jag tacksamt och generat. Men ni förstår inte riktigt ändå, tänkte jag.

Den här veckan börjar fem veckors skrivprojekt i skolan. Det känns som en sån ynnest. Jag säger att jag pluggar till något som låter ganska bra, men det enda jag gör (just nu) är att skriva.  Jag har också börjat älska att mejla. Jag mejlar frenetiskt med min skrivlärare och med alla andra som kan tänkas mejlas med. Jag upptäckte en ny mejl-app på min telefon (som var betydligt mindre frustrerande än den förra) och använder den nu på snudd till lika intensivt som jag använde Instagram. 

Jag känner mig väldigt uppe i väldigt mycket och behöver sortera ut. Jag och vecka fyrtio åstadkom ändå stordåd ihop. Så jag tänker att vecka fyrtioett kan få landa i jublet. En stagedive, typ.

Tillägg: Himmel. Äter lunch 14:39 denna tisdag. Måttstock på hur mycket jag har inom mig. Mat är ju annars prio ett. Inte alls nu. Men annars.
0 kommentarer