Några minuter per dag.

Måndag.
Jag skickar iväg ett mejl på morgonen och säger att jag ska jobba fast jag egentligen borde gå i skolan. Men det var inte obligatosiskt, ändå. Jag gör ingetdera. Iställlet äter jag Lindt Exellence havssalt och förhör bästis på latiska termer för inre kroppsdelar. Ligamentum bulbus sinistra. Och Thyroidea dextrum. Typ. Ungefär. Och så inleder vi veckans Harry Potter-maraton.

Tisdag.
På kvällen frågar han vad jag gör. Jag gör inget. Försöker bara reda ut någon tidigare gång när han frågat vad jag gjort utan att fylla på med vill du komma hit. Minns ingen gång. Vill du komma hit? frågar han.

Onsdag
Jag står utanför min lektionssal, med tre gånger så många människor som vanligt, och känner mig lika vilse som första dagen i gymnasiet. Jag funderar kring om jag ska hälsa på någon eller vara lonewolf i ett hörn. Min enda vän kommer precis när läraren öppnar dörren. Åh, vilken tur att du kom, för jag har inga vänner, säger jag. Perfekt, inte jag heller, svarar han. 

Torsdag. 
Klockan elva sjunker vi ned i en bubbelpool på Clarion Hotells spaavdelning. Tvåhundrafemtio kronor på vardagar. Vi äter vindruvor och ananas som sticks på tungan. Och pratar relationer, i vanlig ordning. Det är inte så likt oss att unna oss saker tillsammans såhär, konstaterar vi. Vi ses ju hela tiden ändå. Senaste gången var väl någon gång runt tvåtusenfjorton.

Fredag
Jag åker direkt från tåget hem till bästis för att fortsätta med film nummer fem i ordningen. En om dagen, fick vi till. Och jag äter chokladglass och chokladsås och Lindt Exellence. Och jag tänker att om jag hade haft andra förutsättningar så hade jag ätit sånt här jämt.

Lördag
Jag äter tacos och spelar sällskapsspel med bästisar. Hur kan tacos vara lika gott varje gång? Vi blir lite lätt oense om en regel. De mot mig. Jag blir stött för en sekund. En mycket främmande, och sedan länge undanlagd känsla. En icke väldigt härlig sådan, så jag lägger undan den igen. 

Söndag
Jag är dödstrött. Egentligen hela dagen. Träffar en vän med yvigt hår, pratar länge och högljutt. Och ser på när hon äter kladdkaka. Det är motvind när jag cyklar hem och jag blir så frustrerad att jag börjar gråta. Och så svettig att jag måste duscha så fort jag kommit hem.
 
Vips, så var den här veckan också slut. Äntligen måndag.
 
0 kommentarer

Mattias featuring snöstorm.

Jag har kört så mycket bil den här helgen. Långt och länge, med en DJ'ande Mattias bredvid. Vi packade varsin väska och åkte två och en halv timme norrut, till en stuga mitt i skogen. Vattnet var redan avtängt för säsongen och vi fick använda dasset. Kan du följa med och stå utanför? hörde jag mig själv säga fredag kväll. Det var mörkt och snöstorm och fullmåne och dasset låg precis i skogsbrynet. Är du säker? sa han lördag kväll. När jag sa att jag trodde att jag vågade gå själv. 

Vi sov i våningssäng. Han i överslafen och jag där nere. Pratade utan att se varandra. Släckte lampan, fortsatte prata och såg varandra ännu mindre.

En vet ju inte hur det går att hänga med någon i fyrtioåtta timmar i sträck förrän man har testat. Men vi gick i samma cykel. Kände av varandra. Tysta och trötta på väg till Ica. Entusiastiska och med maten inom räckhåll på väg därifrån. Från energisk till seriös. Från hysteriskt skratt till djupa diskussioner. Nu dregglar jag igen, sa jag flera gånger. Vi pratade så mycket att vi ibland behövde ta konstpaus. Ladda om.

Jag har skrattat så mycket den här helgen. Entusiasm är den allra viktigaste egenskapen.

Vi tog täckena till soffan. Riggade med film, kortlek och popcorn. Och portabla element. Ser du vad redo jag är, jag är ju uppenbarligen rutinerad stugare, sa jag och viftade på tårna i mina fluffiga rosa sockor. Vi satt på samma ställe en halv lördag. Och så åt vi tacos två kvällar i rad, i brist på inspiration. Och i brist på ork att diska.

Vi grät till 22 Juli på Netflix. Skrattade vi med och åt varandra. Och till Avengers. Innan vi hjälptes åt att diska med varmt vatten direkt ur vattenkokaren och kallt vatten ur en otymplig vattendunk.

Det var snöstorm, hela helgen. I oktober. När vi skulle åka hem fick jag lägga tjugo minuter på att gräva skrapa borsta fram bilen. Och sen fick vi skotta oss ut. Helt sjukt, sa vi flera gånger. Det känns verkligen som det är mitt i vintern? Vi klev ned med våra sneakers och ankelstrumpor i fyra decimeter snö. Vilken tur att vi tog med oss vantar.

Vi sjöng  till High School Musical och diverse gamla dängor hela bilresan hem. Åt mellanmål med en hand. Pratade entusiastiskt vidare. Tills jag körde på en hare. Åh nej, sa vi unisont när vi såg den lille skutta fram i väggrenen. Typiskt.

Mattias featuring snöstorm, skrev jag på instagram. Sån himla bra helg.
    
0 kommentarer

Hon kanske hade det rökiga yttre, men saknade glöden inuti. - Essäversion

Jag sitter på toalettstolen med fötterna i balettposition och knäna ihop. Sådär som man sitter för att kunna vila armbågarna på låren. Jag har en inplastad tampong mellan läpparna. Som en cigarett. När blev det coolt och sexigt att röka? tänker jag. Jag tar den elegant mellan pek- och långfingret. Nä, jag var aldrig någon sån. En inramad, ung Johnny Depp med en cigg i munnen blänger på mig från väggen mitt emot. Precis här blev det sexigt att röka, meddelar han. 

   
 
Stephen King sa nån gång i sin handbok att han inledde skrivandet av sina romaner med att sätta någon i en skitsituation och sen fick se hur det gick. Skrev planlöst och lät texten bestämma. Om den stackars saten klarade sig ur det eller inte. Med vettet i behåll. Död eller levande. Eller någonstans däremellan. Men är inte det precis vad livet gör mot oss alla?

Jag har skrotat fram en hel flyttkartong med fotoalbum ur förrådet. Mina tio första år dokumenterade i analoga fotografier. Det bästa ur min personlighet framträder så tydligt. Om jag nu får säga det själv. Det är en glad, godtrogen, kvick, utåtriktad, och entusiastisk liten donna med glimten i ögat som nu ler mot sitt femton år äldre själv. En liten teaterapa, förälskad i uppmärksamhet, redan då. Totalt omedveten om vilka fullkomliga skitsituationer livet ska kasta in henne i. Eller hur de där karaktäristiska egenskaperna absolut inte faller sig lättsamt ihop med tonårstidens crème-de-la-crème. Naturligtvis inte. Det vore ju alldeles för motsägelsefullt att vara glad och populär samtidigt.

Så den lilla donnan fick osäkert tappa gnistan bredvid tjuriga, populära tjejer med plattat hår. När hon en gång drog en punchline, som den tjuriga eliten egentligen gärna ville skratta åt, drog de istället på mungiporna, höjde hakan och puffade lite på sina statuscigaretter. Som de köpt olagligt av någons kompis storebror för hela sin månadspeng. Och hon fick följsamt ställa in sig på att tufft och energiskt inte hör ihop.

Nu, år senare, har hon utforskat känslan av alkoholstint sinne och resolut säkerställt att det inte är hennes grej. Hon har hittat sin grej. Och fått tillbaka sin gnista, sina spotlightskåta karaktärsdrag och sin drömmande naivitet. Dock förblev hon alltid för försiktig (och glad) för att någonsin testa den där ciggen. Nu, år senare, när hon klarat sig igenom den skitsituation det innebär att försöka hitta sig själv, tvingas hon fortfarande in i skitsituationer där hon behöver fråga sig själv när, egentligen, det blev coolt att röka?

Här, precis här, blev det coolt att röka, påminner Johnny Depp. Med statuscigg och suddig blick.

Jag var på intervju och fotografering för programmagasinet till högskolan. Den grafiska formgivaren hade redan inledningsvis en väldigt tydlig vision kring de olika profilerna vi skulle kliva in i. Jag var skrivartjejen. Killen innan mig var festkillen (han röker garanterat). Och killen innan honom var gamerkillen. Sex stycken distinkta reportagekaraktärer. Ett utomhusklimat stod iscensatt och redo för mig. Där jag skulle luta mig högmodigt mot väggen, dra kappan lite snävare om axlarna och se kyligt in i kameran. Kan du hålla pennan som en cigg, sa fotografen. Sådär. Ännu allvarligare. Bra, riktig deckarförfattare.

Men jag skriver inga deckare. Till slut så fick jag förklara att jag hade väldigt svårt att vara den här karaktären. Jag har aldrig någonsin hållit en cigg mellan fingrarna. Utöver chokladcigaretter, förståss. Minns ni chokladcigg? Med vilka till och med en åttaårig teaterapa kunde vara cool och obotligt entusiastisk samtidigt. Männen förklarade i sin tur att ingen som läser ett programmagasin vill se någon som snällt ler mot kameran. 

Nähä.

Vi enades om en bild när jag inte ser in i kameran alls, utan istället imaginärt betraktar mina framtidsvisioner och tankebanor i ovan. Jag klargjorde att det kändes betydligt bättre när det var en tydlig posering. Inte ett stageat försök att få min fram en personlighet genom linsen. För hade jag försökt med det, så hade jag försökt på ett helt annat sätt. Pardón. Att jag inte passar in i den ideala skrivpersonens image. Jag är inte svår alls. Långt ifrån kylig. Jag har inte tuperat hår eller en kaffefläck på skrynklig skjorta. Jag spenderar inte nätterna med att skriva fransk noir eller erotisk poesi medan jag dricker whiskey. Jag röker inte frenetiskt ut genom vardagsrumsfönstret. 

Jag röker inte alls. Jag har inte ens plattat hår eller höjd haka. 

På ett skrivseminarium i skolan diskuterade vi komplikationer i skrivandet. Hur en kommer över sin prestationsångest. Hur en ska kunna släppa in andra i den bearbetning av livet som skrivandet kan vara. Hur man gör när man kört fast. Hur man undviker klichéer. Om man måste vilja definiera sig som konstnärssjäl för att kunna få skriva. Skriv bara, tänkte jag. För. I. Helvete. Vilken prestationsångest? För vad? Att skrivguden ska komma och tala om för dig att du skriver fult? Fel? Dåligt? Eller för att Fanny Persdotter ska säga upp vänskapen med dig om du särskriver? Det sistnämnda då, om något. Vad är det för artistiskt mörker ni letar efter?

Det var min skrivlärare som frågade om jag ville vara med i magasinet. Han motiverade det med att han ville ha någon som kunde säga något om text på riktigt, om någon nu skulle fråga. Och himmel, så mycket jag har att säga. Men det är aldrig någon som frågar. Intervjukvinnan undrade inget om skrivande. Ingenting alls. Vilket var lite märkligt med tanke på att hon var skribent själv. Jag tänkte att hon borde ha förstått. Jag dömde ut henne direkt, utan att ha läst varken hennes bok eller ett endaste ord hon har skrivit. Att hon kanske har det där rökiga yttre, men definitivt inte glöden inuti.

Som kompletterande till fotograferingen ombads jag skicka in lite bilder från mitt fotoalbum på telefonen som kunde tala för min personlighet. Jag såg beslutsamt och demonstrativt till att le eller grimasera på alla bilderna på mig. Fyllde ut med lite frukost, träning, en film- och bokhörna hemma. Natur. Och en bild på mig och mamma. Jag tycker ju själv att jag är ashärlig, skrev jag i mejlet, men det är väldigt svårt att vara intressant på beställning. Jag hade velat skicka med en åttiotalets Johnny, med den ikoniska luggen. Och ciggen. Men jag lät bli. Vi tycker också att du är ashärlig, svarade hon som tog emot mejlet. Men hur ska hon veta. Intervjukvinnan undrade ju bara om jag hade husdjur. Eller studietips. Vilket jag inte har, någotdera.

Och vem som läser ett programmagasin vill veta om jag har ett husdjur?
 
Jag har den här passionen. En fallenhet för formulering. Som få begriper. Men som brinner, och lyser så starkt, om du bara skulle fråga.

Tampongen fick fylla sin egentliga funktion. Men även tamponger kan väl få drömma, tänker jag. Så som den fjortonåriga, godtrogna lilla donnan gjorde. Om hur innekillar skulle tänka wow, vilken tjej. Prestationsångesten kring att vara så sexig som möjligt. Klara sig genom alla skitsituationer. För att sedan växa upp och inse att de killar man ville vara Depp för, var inga man egentligen vill ha. Att det är helt okej att sånt jag skriver blir till vid köksbordet, och inte på en rökig pub i Paris. Att jag inte dricker whiskey, eller ens alkohol alls, för att få fram min kreativitet. Att den bara finns där, hela tiden. Och att det är fan så mycket sexigare att vara glad och gnistrig än grinig och rökfylld.

 
En litterär essä. Tror jag.
0 kommentarer