Bröllopshelgen.

Jag hade bävat för den här helgen hela december. Jag var stressad. Det blev dyrt. Jag hade inget att ha på mig som jag trivdes i. Och jag och den bästis som skulle till att gifta sig hade inte skött vår vänskap exemplariskt under hösten. Inte alls, ingen av oss.

Jag skulle spendera en hel helg med att vara stormglad för hennes skull och samtidigt parera de ovälkomna känslor som uppstod av att den enda jag kände var bruden. Inte ens brudgummen kände jag. Att jag dessutom, en gång för väldigt länge sedan, hånglat med hennes lillebror. Samt att jag var delaktig i lillebroderns första möte med den blivande brudgummen (för väldigt väldigt länge sedan) och avvärjt den hetsigt överbeskyddande lillebrodern med de gyllene fylleorden: Du behöver inte oroa dig för någon med trekvartsbyxor. 

Att jag inte var på jättegod fot med familj och övriga vänner efter att jag haft både feber, ångest och ekonomisk kris vid det enda tillfälle vi tidigare träffats. Samt att jag ser ut som en potatis på alla bilder som är tagna ur alla andra vinklar än selfievinkeln. Och slutligen att saker och ting på det här bröllopet var gjort på ett anorlunda vis än om det hade varit jag själv som hade bestämt. 

Hur dumt, tänker alla nu. Så himla egoistiskt.
Jättedumt, tänker jag också.

---

Jag har precis lärt mig ett och annat om det här med personlighetsfärgerna. Jag är gul. Åt helvete gul. Med en kryddhand rött i. Brandgul, sammanfattningsvis. Det vill säga känslostyrd. Bekräftelsekåt. Kreativ. Verbal. Spontan, på snudd till impulsiv. Och så samman med ett krm av ärlighet, handelskraft och ett behov av att ha det på mitt egna vis.

Livsfarlig.
Med andra ord.

(Givetvis ryms även ett gäng egenskaper som klingar betydligt vackrare ihop än dessa. Men det är dessa som gett sig uttryck i december) 

Att vara fylld med så mycket känslor är lite som att försöka samla på fåglar, skrev jag i texten som tillhörde den julklapp jag gav henne. Ibland, om det blir för många som trängs i samma bur, så flyger de därifrån.

Du vet.

---

Men helgen och dagen kom. Och jag förskte plocka fram alla de rödgula egenskaper som ter sig finare ihop. Positiv. Kreativ. Empatisk. Problemlösare. Ambitiös. Inspirerande. Nyfiken. Känslosam. Öppen. Utåtriktad. Handelskraftig. 

För ibland så måste en, eldig eller ej, inse att förståelse är det finaste som finns. Att en del saker inte kommer bli precis som du vill ha dem. För de är inte dina att ha. Inte alls. Så jag gjorde mig inställsam och förstående. Hennes stora dag. Hennes allra största dag. Och då är det väl för tusan allt läge i värden att brinna så rödgult jag kan, för hennes skull.

 
Hennes brorsdotter, 2.5 år, kallade henne för Elsa istället för Emma hela helgen. Tyckte att hon såg ut som Disneyprinsessan från Frost/Frozen. Jag kan inte annat än att hålla med fullkomligt. Jag vet att det på alla bröllopsdagar sedan urminnes tider har nämnts You're the most beautiful bride I've ever seen. Men, i ärlighetens namn, ge dig an att försöka toppa detta. Jag ängslas min egen bröllopsdag.
 
 
Det var svinkallt. Men så enormt vackert. Och jag tror det i framtiden kan ligga en väldigt varmt om hjärtat att ha haft ett så kallt bröllop. Ett vinterbröllop, för att gå emot strömmen. Precis som allt Emma gör. Rätt lik Frost-Elsa i person också, nu när jag tänker efter. Undrar vilken färg.

Vi brudtärnor fick en cape att hänga över axlarna. Och en bridesmaid-pärla att hänga runt halsen. Jag matchade med det absolut största smycket jag äger. Som jag ägt sedan nian (då jag köpte det i New York på Juicy Couture och ville vara som Foki) men inte vågat använda för att jag var rädd för vad andra skulle tycka. Himla dumt, det med.

Jag kände mig kittad för att kliva rätt in i Game of Thrones, ta Daenerys Targaryen i armkrok och göra en snövandring. Bara någon form av krona som fattas. Kanske ett vapen. Hade de svärd i GoT? Jag kom bara halvägs igenom säsong 3. Såg allt mellan fingrarna.
 
Jag hade kvar flätor, som mamma snickrat ihop dagen innan. Och jag släppte ut dem så sent som möjligt för att vara ordentligt vågig i håret lagom till fotografering och vigsel. Även om jag tycker att jag gjorde ett fantastiskt jobb med att gestalta en genomfrusen potatis hela dagen igenom. Så gjorde jag det åtminstone fin i håret.

Ibland får jag så ont i hjärtat av att jag blir rörd över såna saker. Att mamma köpt mellisäpplen som jag kunde ha på den långa bilfärden. Att mamma gjorde mig fin i håret. Att jag är tjugotre men tycker det är så fint i mitt lilla sovrum, som lika gärna skulle kunnat varit inrett av en tolvåring. Det gör mig känslosam. Klump-i-halsig. Jag får träningsvärk i hjärtmuskulaturen av min rödgula själ.
 
 
Jag höll tal. Sist av alla som höll tal. Det klingades i glaset och jag ställde mig upp vid min kortsida, med ett trettio personer långt långbord framför mig. Och så talade jag. Kikade ned på min fusklapp emellanåt men höll mestadels blicken stadigt över bröllopsgästerna. Och bruden, min Emma. Efteråt fick jag kramar och beröm av hennes allra närmaste. Och när hon kom vitklädd och tårögd emot mig och sa att hennes pappa sagt Vilken tur att vi lade henne sist. Då, ja då kände jag att jag kanske gjort någonting rätt i december, trots allt.

EMMAS BRÖLLOPSTAL.

När Emma ringde mig och sa att hon skulle gifta sig så sa hon också: Perfekt för dig som älskar att hålla tal! Och jag tänkte, till skillnad från många andra här ikväll; Yes. Uppmärksamhet.
Det hon inte sa var; Perfekt för dig som älskar att hålla tal efter att tio andra personer hållit tal. 

Jag kom också på att det jag associerar med "att hålla tal" har varit med någon svettig engelskalärare i ett hörn. Eller på fullkomligt prestigelösa födelsedagar när människor inte ens fyllt jämnt. När det varit helt okej att stjäla lite av rampljuset. Och jag tänkte; Shit. Uppmärksamhet.

För vad säger man när en av ens allra bästa vänner gifter sig? Jag vet inte. Men jag har bestämt mig för att säga det här:

Emma, när jag träffade dig så tänkte jag att
Jaja, jag får väl njuta så länge det varar, för snart kommer hon att vara någon helt annanstans.

Bland palmer och med poesi som flyger runt öronen. Räddar gatukatter eller något. Var som helst men inte här. Jag var bombsäker. Ditt yviga hår och fria sinne skvallrade om fartvinden. Du hade inte en sekund över. Var alltid på väg. Och så småningom, när du fäste Wanderlust och The Wilderness Is Calling med permanent bläck på din hud, då stod det säkert. Vad härligt, tänkte jag, att jag fick ta del av henne i alla fall en liten stund.

Men så helt plötsligt skulle du gifta dig. Du gick all in på villa volvo vovve. Katter och höns. Och tre rum som inte alls behövs. Än. Och jag förstod ingenting. Vad hände med hon som skulle ta över världen?

Men nu, efter mycket om och men, så har jag förstått att det ju inte alls handlar om geografi. Det handlar om känsla.

För när 100% jobb, 200% studier och 300% katter blivit vardag. När den stress som för andra personer är ett virus råkade bli ditt allmäntillstånd. Och när du gått helt vilse utan att du hunnit åka någonstans alls. Då är ett bröllop, ett hus på landet och tanken av samma trygga famn för evigt det allra vildaste själen kan tänka sig.

Trygghet och wanderlust var synonymt. Och jag förstod plötsligt. Hon ville inte vandra bort, hon ville vandra hem. Det var inte wilderness som kallade, det var hemlängtan.

---

På en dag slår ens hjärta över hundratusen gånger.
Jag hoppas att alla de slagen,
varje dag för resten av era liv,
får slå för varandra.

Och Emma, att några av dina,
fortsätter slå för mig.

Stort grattis på bröllopsdagen. Och välkommen hem.

Skål.

1 kommentar

Några minuter per dag.

Måndag.
Jag skickar iväg ett mejl på morgonen och säger att jag ska jobba fast jag egentligen borde gå i skolan. Men det var inte obligatosiskt, ändå. Jag gör ingetdera. Iställlet äter jag Lindt Exellence havssalt och förhör bästis på latiska termer för inre kroppsdelar. Ligamentum bulbus sinistra. Och Thyroidea dextrum. Typ. Ungefär. Och så inleder vi veckans Harry Potter-maraton.

Tisdag.
På kvällen frågar han vad jag gör. Jag gör inget. Försöker bara reda ut någon tidigare gång när han frågat vad jag gjort utan att fylla på med vill du komma hit. Minns ingen gång. Vill du komma hit? frågar han.

Onsdag
Jag står utanför min lektionssal, med tre gånger så många människor som vanligt, och känner mig lika vilse som första dagen i gymnasiet. Jag funderar kring om jag ska hälsa på någon eller vara lonewolf i ett hörn. Min enda vän kommer precis när läraren öppnar dörren. Åh, vilken tur att du kom, för jag har inga vänner, säger jag. Perfekt, inte jag heller, svarar han. 

Torsdag. 
Klockan elva sjunker vi ned i en bubbelpool på Clarion Hotells spaavdelning. Tvåhundrafemtio kronor på vardagar. Vi äter vindruvor och ananas som sticks på tungan. Och pratar relationer, i vanlig ordning. Det är inte så likt oss att unna oss saker tillsammans såhär, konstaterar vi. Vi ses ju hela tiden ändå. Senaste gången var väl någon gång runt tvåtusenfjorton.

Fredag
Jag åker direkt från tåget hem till bästis för att fortsätta med film nummer fem i ordningen. En om dagen, fick vi till. Och jag äter chokladglass och chokladsås och Lindt Exellence. Och jag tänker att om jag hade haft andra förutsättningar så hade jag ätit sånt här jämt.

Lördag
Jag äter tacos och spelar sällskapsspel med bästisar. Hur kan tacos vara lika gott varje gång? Vi blir lite lätt oense om en regel. De mot mig. Jag blir stött för en sekund. En mycket främmande, och sedan länge undanlagd känsla. En icke väldigt härlig sådan, så jag lägger undan den igen. 

Söndag
Jag är dödstrött. Egentligen hela dagen. Träffar en vän med yvigt hår, pratar länge och högljutt. Och ser på när hon äter kladdkaka. Det är motvind när jag cyklar hem och jag blir så frustrerad att jag börjar gråta. Och så svettig att jag måste duscha så fort jag kommit hem.
 
Vips, så var den här veckan också slut. Äntligen måndag.
 
0 kommentarer

Mattias featuring snöstorm.

Jag har kört så mycket bil den här helgen. Långt och länge, med en DJ'ande Mattias bredvid. Vi packade varsin väska och åkte två och en halv timme norrut, till en stuga mitt i skogen. Vattnet var redan avtängt för säsongen och vi fick använda dasset. Kan du följa med och stå utanför? hörde jag mig själv säga fredag kväll. Det var mörkt och snöstorm och fullmåne och dasset låg precis i skogsbrynet. Är du säker? sa han lördag kväll. När jag sa att jag trodde att jag vågade gå själv. 

Vi sov i våningssäng. Han i överslafen och jag där nere. Pratade utan att se varandra. Släckte lampan, fortsatte prata och såg varandra ännu mindre.

En vet ju inte hur det går att hänga med någon i fyrtioåtta timmar i sträck förrän man har testat. Men vi gick i samma cykel. Kände av varandra. Tysta och trötta på väg till Ica. Entusiastiska och med maten inom räckhåll på väg därifrån. Från energisk till seriös. Från hysteriskt skratt till djupa diskussioner. Nu dregglar jag igen, sa jag flera gånger. Vi pratade så mycket att vi ibland behövde ta konstpaus. Ladda om.

Jag har skrattat så mycket den här helgen. Entusiasm är den allra viktigaste egenskapen.

Vi tog täckena till soffan. Riggade med film, kortlek och popcorn. Och portabla element. Ser du vad redo jag är, jag är ju uppenbarligen rutinerad stugare, sa jag och viftade på tårna i mina fluffiga rosa sockor. Vi satt på samma ställe en halv lördag. Och så åt vi tacos två kvällar i rad, i brist på inspiration. Och i brist på ork att diska.

Vi grät till 22 Juli på Netflix. Skrattade vi med och åt varandra. Och till Avengers. Innan vi hjälptes åt att diska med varmt vatten direkt ur vattenkokaren och kallt vatten ur en otymplig vattendunk.

Det var snöstorm, hela helgen. I oktober. När vi skulle åka hem fick jag lägga tjugo minuter på att gräva skrapa borsta fram bilen. Och sen fick vi skotta oss ut. Helt sjukt, sa vi flera gånger. Det känns verkligen som det är mitt i vintern? Vi klev ned med våra sneakers och ankelstrumpor i fyra decimeter snö. Vilken tur att vi tog med oss vantar.

Vi sjöng  till High School Musical och diverse gamla dängor hela bilresan hem. Åt mellanmål med en hand. Pratade entusiastiskt vidare. Tills jag körde på en hare. Åh nej, sa vi unisont när vi såg den lille skutta fram i väggrenen. Typiskt.

Mattias featuring snöstorm, skrev jag på instagram. Sån himla bra helg.
    
0 kommentarer