Att sno en sladd.

Att åter igen påminna om: Inte allt jag skriver är sant. Det allra allra mesta är sant. Men inte allt. Detta är dåtid skrivet om i nutid. Exempelvis.

---

Jag skulle låna en microUSB-sladd av någon jag känner. För att kunna ladda min högtalare i badrummet. Jag kommer förbi och snor en sladd ikväll då, skrev jag i ett sms. Sedan fyllde jag på med ett högljutt skratt i textformat. Över att sno en sladd låter som ett väl etablerat uttryck. Dra en lina. Glida på räkmacka. Sno en sladd. Vilket dessutom råkade falla sig rätt bra in på just den relation som skulle bidra med elektroniktillbehör. Han skrattade också. Högt, om jag får gissa.

Friends with benefits är förmodligen ett av modern tids mest geniala temporära påfund. Min inre obotliga romantiker skriker frustrerat emellanåt. Hon med rosen mellan tänderna. Hon tappar ögonblickligen andan när telefonen plingar till på kvällskvisten och det står läget? men jag vet att det egentligen betyder ligga?. Eller när jag, på väg till en spelkväll med ett gäng gemensamma vänner, packar ned p-piller och ett par extra trosor i innerfickan. I fall att. Men det finns ändå något väldigt charmigt i att hjälpa till att bygga en IKEA-möbel kan betyda just precis det. Men även kan betyda något helt annat.

Ska jag sova över? frågade jag.

På vägen dit mötte jag någon med samma intentioner för kvällen. Våra mjukiskläder och intensiva trampande på cykelpedalerna lyste ganska starkt klockan tjugotvå arton lördag kväll. Även om jag är inte har någon aning om den människan har en högtalare i sitt badrum eller ej. Men han behövde också ladda. Vid beröring och kroppskontakt, och sånt som hör till, utsöndras Oxytocin (vilket enligt Wikipedia är ett lugn och ro- hormon)samt Endorfiner. Tänk på hälsan. Att sno en sladd här och där är bevisat bra för det fysiska välmåendet. Och bekräftelsebehovet.

Det är så härligt att vara ung vuxen. Att kunna rättfärdiga för sig själv att detta är en stabil, kanske till och med nödvändig, mellanlandning på vägen till den man ska älska i nöd och lust. Lite extra träning på den sistnämnda delen. Norpa närkontakt när det råkar vara en bristvara. Låna kablar, om så behövs. Men lämna det där, utan rätten att kritisera varandra som i riktiga förhållanden.

Ytterligare ännu härligare är det att dessutom vara student. Göra precis ingenting vettigt majoriteten av tiden. Som att bränna CSN på onödig småhandling. Sträckkolla Gossip Girl för femte gången. Komma hem mitt i natten efter att ha tagit en solklar genväg över en lerig åker, trycka ett tolvpack chicken nuggets och somna i hallen. Med ytterkläderna på. Ta en sväng till gymmet två gånger per dag för att du har så mycket tid över. Eller, att ömsesidigt vara någons backup-plan, någons 02-call, och genuint känna att det just nu är helt okej att det inte sjungs några serenader.

Mamma är så stolt, jag utbildar mig ju.

Men vad bekvämt det hade varit om vi bara hade blivit kära i varandra, sa jag på morgonen när jag knutit på mig skorna. Eller hade det det? Han log. Sen cyklade jag hem. 

0 kommentarer

Hälsinglands största överlevnadsexpert

I helgen bedrev Nato den största militärövningen sedan Kalla krigets slut. Jag for till en stuga i Norrland. 50 000 soldater, 250 stridsflygplan, 60 fartyg och över 10 000 militära fordon var inkluderade i försvarsarrangemanget, vilket huvudsakligen ägde rum i Norge. Men även resterande delar av Norden agerade träningslokal. Jag, i skogarna i Hudiksvall, hade fullt sjå med att reda ut hur man löser en diskningssituation utan rinnande vatten. Jag vill ju gärna tro att jag har bra instinktiva överlevnadskunskaper. Är stabil och sansad vid rådande krishantering. Men på en skala från tältat-en-gång-på-midsommar till knapra-bark-och-bygga-bunker så slår jag nog inte så väldigt högt.

Den militära övningen var en förberedande akt som svar på hur Ryssland de senaste åren använt hot som argumenterande strategi. Lite som i ett dysfunktionellt förhållande. Den ene är dominant och tar till offensiva metoder för att få sin vilja igenom och till slut får den andre nog. Den andre, i form av Nato. Tjugonio enade nationer samt guldkorten Sverige och Finland. Ser du vad redo jag är, sa jag och viftade på tårna i mina fluffiga rosa sockor, när vi anlände på fredagskvällen. Rutinerad stugperson. Men när jag skulle ut till dasset innan läggdags, i snöstorm, fullmåne, mörker och skogsbryn, fick jag be honom följa med och stå utanför. Om ryssen kommer, har jag absolut ingenting att sätta emot.

Under tiden flygvapnet tränade stridsformationer i luftrummet ovanför oss, brottades vi med det faktum att snö föll därifrån. Fullfjädrad istid en helg i oktober. Vi klev ned med våra sneakers och ankelstrumpor i fyra decimeter snö och konstaterade, medan vi skottade fram bilen, att det var en himla tur att vi tog med oss vantar.

Jag hade i förebyggande syfte vinterdäck på bilen. Vilket uppenbarligen blev aktuellt. Sverige har som bekant en förmåga att överraska drastiskt i flertalet vädersituationer. Precis som i somras, när hela landets fläktförsäljare tvingades sätta in alla extrastyrkor och ändå inte klarade ut omständigheterna. Men det är ju inte som att jag satte på dubbdäcken själv. Och vid det otroliga scenariot av att en pansarvagn plötsligt skulle uppenbara sig i Hälsinglands skogar, och därmed sätta en kula i något av däcken på min bil, skulle jag omöjligen lyckas byta till ett reservdäck på egen hand. (Jag tror inte ens jag hade ett reservdäck med mig). Jag hade följaktligen blivit strandsatt i sommarstugan. Med fyra portioner tacos och en påse popcorn som enda räddning.

Det finns akademiska studier som förklarar att människor kan hantera krissituationer på tre olika sätt. Fight, freeze or flight. Det vill säga ta sig an striden, tappa handlingsförmågan eller fly ögonaböj därifrån. Nu har jag förstås aldrig upplevt något krig eller smärre krissituation, men jag skulle gärna vilja definiera mig som handelskraftig och innovativ. En fighter. Med god försvarsförmåga. Däremot har jag nu motvilligt fått inse att om jag inte vågar gå och kissa själv när det är mörkt ute. Och det råkar befinna sig en snötäckt och fullkomligt öde skog bakom. Då kommer jag (med största sannolikhet motsvarande Sveriges försvarsmakt) antagligen dö på momangen vid eventuell attack.

Fanny Persdotter
0 kommentarer

Konsten att bli någon, utan att redan vara någon först.

Visste du att Dogge Doggelito har skrivit en novell? Vet du också att Dogge Doggelito endast ombeds skriva en novell för att han är den han är? För Dogge Doggelito är inte någon väldigt jättebegåvad författare i övrigt. Han fick det som cykeln. Alla vägar in i kändissverige, på grund av en halvglömd rappkarriär och ett mycket märkligt artistnamn, på köpet.

Det finns en del alternativa vägar in. Men också väldigt många genomskinliga benägenheter. Vill man lägga sig på en någorlunda nivå så finns där komplikationer som smalnar av vägvalen. Så som att ställa upp i valfri dokusåpa. Relativt lättillgängligt. Men drick varje gång en dokusåpa går på TV och du är full som en kastrull innan mellanmålet. Dock är det svårt att framställa sig som förtroendeingivande efter Paradise Hotell. Du kommer få spendera resterande timmar av din B-kändiskarriär med att försöka motbevisa att du är en dum blondin vars potential tar slut vid att ha sex och prata skånska. Det är som att försöka bygga sitt imperium på att bli världsmästare i undervattenspolo. Det har inte riktigt samma genomslagskraft som bli nästa Björn Borg. Lite som att smita in köksvägen och snylta på huvudrätten. Du är där, men ingen omkring dig begriper varför.

Det går att gå musikvägen. Men alla går musikvägen, vilket gör att du måste var en unik sate för att ens få gå ombord. Det går att gå influencervägen. Men resten av alla icke-unika satar tar den vägen också. Och har du inte redan lyckats innan du fyller tjugo så är sannolikheten inte väldigt stor att du gör det. Det går också att vara extrem, gå det motstridiga hållet och säga emot allt och alla oavsett vad. Endast för uppmärksamheten. Men då måste du se till att vara förbannat rolig. Samt stå ut med ett två tre mordhot i veckan.

Det går också att gå den hårda vägen och jobba sig uppåt. Studera i flertalet decennier. Etablera sig. Hamna på någon tradig sidokanal för att kanske så småningom, om du har flyt, ta dig in på nyhetsmorgon. Har du riktigt tur, kanske du hinner innan du dör. Du kanske till och med hinner med lite övrigt liv, på sidan av, men det är inte särskilt troligt. En liten glimt av hopp finns i att vinna på triss och köpa dig framgång. Plötsligt händer det. Men tro mig, det händer aldrig.

Bli känd, så kan du få ut din talang sen. Gör dig ett namn, så kan du göra vad som helst sen. Efteråt. För de flesta handlar det endast om att halka på rätt bananskal. Få in en fot i någon väldigt turlig dörröppning. Snubbla över en mycket hal räkmacka. Eller att någon lyckligtvis kliver in där du jobbar och säger Hej, låt mig ta dig under mina vingar. I många fall kommer man en bra bit bara på att ha en pappa som är rik. Stormrik. Problemet med det är att ens pappa behöver bli rik först, innan han kan vara en pappa som är rik. Och då hinner du förmodligen, med flyt, före själv.

Många av oss sitter hemma vid köksbordet och borde gå och hämta saltet men orkar inte. Många av oss har på tok för kalla vinterskor, men det känns onödigt att köpa nya för om ett par månader är det ju maj igen. Och de allra flesta av oss drömmer om att synas höras visa märkas hittas. Men har inte den blekaste aning om var startlinjen finns. För inte fan är det här. Den kreativa yrkesbanan serverar inga succéer på silverfat.

Hur kommer det sig att Edward Blom, Gunilla Persson och Dogge Doggelito får trycka in sina fullkomligt obetydliga åsikter på uppmärksamhetstoppen, när unga talanger över hela landet har så mycket mer att bidra med. De givna alternativen är att bara födas in i det direkt, med en miljardär till förälder, för att ha en chans. Eller att ta en genväg, resulterande i en uppenbar senväg. Annars finns det ingenting, inte en endaste liten stig, däremellan.

Fanny Persdotter

0 kommentarer