Tankar i alena.

Planerar resor jag inte alls har pengar till
och säger ja, till sånt jag varken kan eller vill.
Har svårt att sova. Du hade lovat, tror jag?
Vad jag tänker är så jävla lätt att genomskåda.

Sömnproblem, är inte ensam om det, jag vet.
Du med? Och den jag ber
om att få hålla nära, är inte där sen när jag
långsamt, börjar gå sönder av begäran.

Försöker va skön, nåt sånt.
Säger: vi hörs, imorrn. 
Nån gång. Typ sen. Men,
det är stor divergens
på att va ensam och att va själv.
Har ingen lust ens, att rensa luften
för när jag gjort det förut har det slutat dumt sen
så du, min vän, såhär har jag känt men
nu, kan vi väl bara ligga i duschen.

Det fysiskt värker i bröstet av abstinens.
Viktigt att vi minns den differens
ATT VILJA HA
gentemot att så behöva.
Men baby, snälla, ingen orkar höra.

Jag är vid liv än, jag springer milen
och är så satans trött på den här årstiden. 
Vill inte hänga? Men säg det då
så jag kan ändra, och sen planera så
jag inte sitter där hemma, ensam och lämnad -
chargerar, med hur mycket nån kan känna.

Så olika sinnen som ska sämjas,
och jag vet innan jag är framme att jag tveklöst borde vända.
Vill bara stå där och vänta, på perongen
på nån som tar en lång lång omväg
bara för att hålla om mig.

När det var synd om mig men jag var lite kreativ ändå.

Du vet förkylningar,
behöver omtanke och överflöd av hyllningar
under filtarna, då när jag fryser ja
eller är varm som om någonting ska brista snart.
Behöver mamma som stannar och vabbar,
fast jag snart är tjugotre år gammal.

Det blir influensa
kan du hämta, snälla hjälpa.
Med alla muskler på botten, med livet i koppel
så ont i kroppen.
Vill inte svälja så jag bara spottar i koppen.
Alla dagar är plana, blir van vid att vakna
och inte längre vara
mer än trehundra steg på fyra dagar

Nu är det halsfluss också
Det är måndag morgon
varit sjuk sedan förra och
det kändes bättre igår
men vi hörs, imorgon 
en annan gång, vi säger så

En annan måndag slår dem ner mig på golvet.

Du skulle se mig nu, för det ser farligt ut.
Men snart tar värmen slut, och
Det är bara jag som känner, som hanterar vad som händer.
Det är mycket nu och såhär släcks mina bränder.
Ligger på rygg i duschen, med benen i luften
med tappad hörsel, och vatten mot bröstet, mot höften.
Jag är naken. Och med vatten mot magen upptäcker jag taket.
Blicken är vaken, men jag ser inget av det.

Ska vi prata känslor, raring?
En lång förklaring för så som jag varit
hela veckan, darling. Trött och avig.
Eller nöjd och glad, och humörsmässigt stadig.
Det är inte målet, det är resan.
Och snart är det fredag.
Jag är lycklig nu. Men hur det ser ut om en minut?
Den tabben har jag gjort förut.

Den allmänna känslan tar sig rätten att hämnas
fast jag ätit rätt, går bekvämt klädd och har tränat.
När orden i sånger, otaliga gånger, gett plötsliga sorger.
Jag njuter av långhelg, kanke ser du mig skratta den första gången
men en annan måndag slår dem ner mig på golvet.
Med samma ömma händer över kroppen, när jag kommer,
ibland ba kåt en kväll, ibland ett hångel,
ibland en destruktiv medicinering av ångest.

Skrattar tills jag kiknar, går och flinar i timmar,
har så mycket att säga att jag inte vet hur jag ska hinna.
Släcker törst med en tår, och dränks i en annan.
Har hunnit med hela registret innan andra hunnit halva.
Du skulle se mig nu,
för det ser farligt ut.
Men ingen är hemma, inga frågor kan ställas.
Jag är ensam. Och det är bara så jävla skönt att känna.