Tankar i alena.

Planerar resor jag inte alls har pengar till
och säger ja, till sånt jag varken kan eller vill.
Har svårt att sova. Du hade lovat, tror jag?
Vad jag tänker är så jävla lätt att genomskåda.

Sömnproblem, är inte ensam om det, jag vet.
Du med? Och den jag ber
om att få hålla nära, är inte där sen när jag
långsamt, börjar gå sönder av begäran.

Försöker va skön, nåt sånt.
Säger: vi hörs, imorrn. 
Nån gång. Typ sen. Men,
det är stor divergens
på att va ensam och att va själv.
Har ingen lust ens, att rensa luften
för när jag gjort det förut har det slutat dumt sen
så du, min vän, såhär har jag känt men
nu, kan vi väl bara ligga i duschen.

Det fysiskt värker i bröstet av abstinens.
Viktigt att vi minns den differens
ATT VILJA HA
gentemot att så behöva.
Men baby, snälla, ingen orkar höra.

Jag är vid liv än, jag springer milen
och är så satans trött på den här årstiden. 
Vill inte hänga? Men säg det då
så jag kan ändra, och sen planera så
jag inte sitter där hemma, ensam och lämnad -
chargerar, med hur mycket nån kan känna.

Så olika sinnen som ska sämjas,
och jag vet innan jag är framme att jag tveklöst borde vända.
Vill bara stå där och vänta, på perongen
på nån som tar en lång lång omväg
bara för att hålla om mig.

2017.

Jag får en ny start, tar allt på allvar.
När klockan slår, för ett helt nytt år, då kan jag andas.
Så mycket tappad sömn och onda drömmar.
Vill bara börja om från början, tack.
Omöjligt, att det kan bli värre än förra.

I februari, så går jag rätt över gatan.
Förklarar hur jag är, och ber honom svara.
Gråter en timme, och går sen tillbaka.
Det var där och då som det vände
och jag blev min egen superhjälte.

Börjar mars med att bli tjugotvå, gå till psykolog
och prata både om inuti och utanpå.
Jag går en andra gång, och jag förstår direkt.
För min förra tenta täckte precis denna aspekt.
Det tar sexhundra sekunder att säga hur jag mår.
Hon ler. Och säger: Tack, tror vi är klara, du kan gå.

Jag går på intervju och jag gör arbetsprover.
Tänker, det här hade aldrig gått förra året.
April serverar både brev och blomster.
I present sätter jag ihop sexton sånger.
Och när Valborg kommer,
så har jag nästan helt glömt min ångest.

I månad fem dansas foten sönder, 
kysser nåns lillebror. Men äsch, folk glömmer.
Himlen ger falska förhoppningar, om sommardar.
Jag skriver rapplåtar, som knappt rimmar alls.
Men dem är bra, och jag tar
så jävla djupa andetag.

Firar juni med att ljuga, vara hemlig,
om vad jag gör och är med en så välbekant främling.
Vi fiskar. Och firar tre med vita mösser.
Jag rosar och risar hur det är att vara vuxen.
Gråter så lyckliga tårar på vågen.
Den tjugotredje, då har vi blommor i håret.
Han är för full och nu vet de att vi låg men
de hör när han säger: Kom, du och jag, nu går vi hem.

Jag springer tre mil i veckan, och smakar sommartorp.
Skjuter luftgevär och får va nöjd med min kropp.
I juli mår bättre än jag gjort på ett decennie, hittar baddräkten
Och jag vill tända lampan fast jag innan velat släckt den.
Det är så vackert nu, mer än någonsin förr
tills jag får feber så hög att jag tror att jag ska dö. 

Känner inte igen varken blicken eller sinnet.
Står stilla en timme framför spegelbilden.
Hans ord räcker länge.
Kan inte minnas hur jag tänkte, hur jag kände.
Så fri och så fin. Jag träffar henne.
Har inget CSN än, men
Vi får va rädda tillsammans, ta hand om varandra
till vi landar, och fattar, att det var här vi skulle hamna.

September kommer, som ett brev på posten, med annan sorts ångest.
Tappar fotfästet ett tag, ingen balans finns kvar
och jag vet inte längre vilken månad eller dag.
Är inte van, hur det kan va
när komponenterna, av det som är jag
inte får den totala observans de borde ha.

Får vara tjejen med den tighta klänningen i baren.
Beställer maten. Men du, jag tar det.
Grattis, även om du fyllde år för ett bra tag sen.
Jag fryser ihjäl och jag plockar svamp
och tar lika jävla djupa andetag som då i maj.

Jag tvekar hårt på mitt immunförsvar,
när jag för åttonde gången i år är så svag.
Hur ska det gå? Visst, slipper tåg
ett tag. Det är bra. Och däribland så kommer känslorna.
Vi reder ut, tar ett prat, han och jag.
November förklarar att vi känner likadant.
Bara ligga va?
Nej.
Ändå lite mer, inte bara det. Han håller med.
Det både tar, och ger. 
Sen klär jag ut mig till socker.

Inleder stormigt ett blött december
där hon inte minns någonting av vad som hände.
Men jag tar taxi hem och när vi ses igen,
då kallar hon mig för sin bästa vän.
Med mamma, tar jag ett flyg från Kalle Anka, från alla andra.
Till lite varmt, nja. Vi är mest arga. Inte på varandra.
Men på sånt som kan krascha när man inte är lika gamla.
Det blir en frid att komma hem.
Balans, igen, jag säger välkommen.

När klockan slår, för ett helt nytt år, och jag är tacksam.
Första gången jag inte lovar att bli någon annan.
Får en nyårskyss, jag är så säker då
att tiden, den läker alla sår ändå.

05:56

Jag cyklar genom en trött lördagsmorgon. Ett stilla Uppsala. Det är dimma. Det är regn. Och det är inte meningen att mänskligheten ska vara vaken nu. Men några är ändå här med mig. Andra som precis som jag har någonstans långt att åka. Och någongång tidigt att vara där. En desperat morgonjoggare. Några som sedan gårdagen inte lyckats hittat hem. Och några, som inte har något sådant att leta efter. 

Det är bara att vänja mig vid det här. Lära mig att, till skillnad från tidigare höstar, göra sömn till högsta prioritet. Att morgonstund alltid ska få ha någon form av guld i mund. Och att suga all möjlig kreativitet ur den.

Mitt i natten, mot dröm är svårt,
fastän stjärnor gnistrar och glimmar.
Alla sover när jag tar ett tåg.
Känner starkt alla vakna timmar.
Månen vandrar sin tysta ban
när jag börjar bygga min framtidsplan.
Hänförd, men samtidigt naken.
Endast jag som är vaken.

Men jag han snabbträna mage på vardagsrumsgolvet innan jag gick och la mig igår. Med en vinflaska som vikt. Och jag hade väskan full med matsäck. Och trots att filmade näst intill non-stop i tio timmar idag, så har jag haft oerhört roligt. Vi hann långt vilket resulterar i att jag är ledig imorgon. Och satan vad jag ska andas. Så mycket och så djupt jag kan. Jag vet nämligen inte när jag får tid för det nästa gång.