"Boken är alltid bättre än filmen."

Det är en nött fras. Men i måndags fick jag det förklarat för mig. Varför. Och jag tänkte, mil ifrån ordagrant, förklara det för dig. Det är ändrat. Det är slipat. Det är skönlitterärt formulerat med mina ord. Och med min ton. Och jag ger all credit till min rektor för innehållet. Men jag ger all cred för formuleringar och berättarförmåga till mig själv.

Jag är mitt inuti två helt olika kreativa världar. En av ord. En av bild och ljud. Men jag förstod inte, förr än i måndags. Hur olika de faktiskt är. Varför jag är fullkomligt och upp över öronen förälskad i den ena. Och nykär i den andra. 

Vi skrev som tidigare nämnt manus de närmst inpå föregångna månaderna. Min manuslärare och jag diskuterade i början av december hängivet den kreativa skrivprocessen. Vi älskar den. Båda två. Det jag inte visste då var att vi diskuterade samma makalösa process. Kring två helt olika alster. 

Jag tyckte om mitt manus. Jag tyckte om mina karaktärer. Och jag tyckte om vad jag berättade. Vad jag trodde att jag berättade. Mitt manus var inte ett av de fyra som slutligen valdes för produktion. Men efter presentation av valda manus så tog min rektor in mig på sitt kontor. 

Kort personbeskrivning: Han är en och en halv meter lång. Skulle utseendemässigt kunna varit bror med Albert Einstein eller Doctor Snuggles. Utöver att min rektor har en betydligt mer kontrollerad frisyr. Han brinner för film på ett outgrundligt sätt. Han har en överdrivet avlång tax som heter Selma. Och han bryter en aning på spanska. 

Han bad mig sätta sig ned på andra sidan av hans skrivbord. Och efter en mycket lång konstpaus sa han Du lurar mig. Jag förblev tyst. Jag vet att jag, inte utåt sätt men inuti, inte är så väldigt bra på att ta kritik. Och jag tänkte att det är bättre att jag sitter och ser ordentligt förståndig ut tills dess att jag verkligen förstår. Du lurar mig för du kan skriva. Men det här manuset är fruktansvärt dåligt.

Och med de orden började den mest givande lektion jag haft sedan jag anträdde den här utbildningen. Och det här var inte ens en lektion. Han förklarade att han tyckte mycket om vad jag hade att säga. Han tyckte om mina karaktärer. Men sen sa han Det är skillnad på skönlitteratur och manuskript. Du kan skriva "De gick hand i hand ned till havet". Och din läsare ser de mest fantastiska av stränder. Vågor. Sand som far in i sandalerna och fiskmåsar som skränar i fjärran. De ser fingrar som knyter sig hårt om varandra. Och de ser en förälskelse lik ingen annan tidigare. De ser vind i håret. De ser en livboj. Och de ser en brygga likt den de brukade fiska vid när de var små. De skapar en alldeles egen plats och historia bara på åtta ord. Precis så perfekt som de själva vill att det ska vara.

Sedan läste han första meningen i mitt manus högt och långsamt. "Christoffer är hemma hos Linus på en andra dejt". Han vände blicken upp från pappret och sa Fanny, försök fota det? Hur ska du fota en andra dejt? Ska det stå på skyltar bredvid?

Han pratade om mina karaktärer. Hur intressanta de var. Men han var arg på mig för att jag inte lät dem berätta sin egen historia. Varför kan inte Linus berätta för sin bror att han är homosexuell? Varför vet hans bror inget om de ses så ofta? Är de så nära? Varför är hans bror homofobisk? Han bär på en ensamhet och en rädsla som i sig är en fantastisk historia. Varför berättade jag inte den? Vad händer med Christoffer i garderoben? Vad ser han? Vad gör han? Vad hör han? Varför kliver Chirstoffer inte ut ur garderoben tidigare? Varför? Och HUR berättar jag det? Hur visar jag det på bild? Och hur skriver jag ett manus om det? Som går att fotografera.

Jag berättade om att jag skriver. Hur jag skriver. Känslor. Metaforer. Tankar. Och att det var därför som det blev som det blev. Det är svårt att byta ord mot aktioner. Och få dem att betyda lika mycket. Det gäller att tänka hur och varför. Och visa istället för att berätta. Något som jag trodde var samma kreativa process. Men som visade komma från missledande snarlika frön. Och sedan sluta i två helt olika växter. En tistel, som du vid första anblick ser att den är vass. Den är stark. Den gör ont. Den är ensam. Och en tulpan, som knappt säger något alls. Utan som du måste veta någonting annat om för att den ska betyda något. Vilken tid på året är det? Vem fick du den av? Vad syboliserar just den här färgen? Och vad har tulpaner betytt för dig tidigare?

Tistlar är hemmaplan. Tulpaner är något jag måste lära mig. 

Han sa det är klart boken alltid är bättre än filmen. Boken är din berättelse. Boken är alla känslor. Alla tankar. Alla platser. Alla historier. I åtta ord. På film kan du inte fotografera allt det i åtta bilder. Och hur nära perfektion dessa bilder än må hamna, så är dem aldrig perfekta för alla. Han sa att människan egentligen borde göra filmer på ofullständiga böcker. Så att bilden får visa skönheten i boken. Och inte göra sitt bästa för att komma upp i samma nivå. 

Han sa att han ser att han valde att prata med just mig om mitt manus för att han ville använda det i undervisning för resten av klassen. För att han såg att jag kan skriva. Och att andra som hade skrivit "dåliga manus" hade en längre och helt annan väg att vandra. Det kändes bra. Och jag gick därifrån med huvudet högt. Till skillnad från andra gånger jag får kritik. Men det är en väldigt stor skillnad på att få förtjänad och välutvecklad konstruktiv kritik än om det hade slutat vid Det här är fruktansvärt dåligt.

En bild säger mer än tusen ord. En nött fras. Som jag inte håller med alls om. För om jag nu ska vara sån, så beror det på bilden. På manus. På regissör. På ljus. På skådespel. På mottagarens associativa erfarenhet. Och jag lovar dig. Att oavsett vad du ger mig för bild. Så kan jag nu, efter femton minuter med min rektor, säga dig dubbelt så mycket med bara åtta ord. 
1 kommentar

Manus

I skolan skriver vi just nu manus. Manus som tillslut ska väljas ut och ligga till grund för vårens studiofilm. Alltså en film där vi måste bygga vårt set i en av våra icke väldigt väluppdaterade studios. När vi fick manusuppgiften var restriktionerna att den får bara utspela sig i två miljöer max. Men miljöerna måste vara inomhus i och med studiobyggandet. Den ena får byggas med tre eller fyra väggar. Men den andra får endast byggas med två väggar. Det resulterar alltså i att kameran nästan enbart kan vinklas åt ett håll - in i hörnet. Det fick också vara max tre personer. Men minst två. För ljussättning blir en helt annan utmaning om det är fler än en person som rör sig i "rummet". Max fem scener. Men minst fyra scener. Och så vidare.

Begränsningar. Tänkte jag. Typiskt. 

Dagen då vi skulle presentera våra idéer, i början av december, gick jag av en slump från tunnelbanan tillsammans med manusläraren. Jag pratade om min skrivprocess. Att jag ofta börjar på ett ord eller ett tema och sen blir det bara. Ord och historier kastar sig fram genom mina vener. Och rätt vad det är sitter jag där med fem A4-sidor skriven text. Jag berättade att jag inte har någon idé att presentera. För jag kunde inte få fram någonting som passade in i begränsningarna. Hjärnkontoret låste sig när det inte fick sväva fritt.

Vad bra, sa han. 
Han hade inte tänkt på att om man redan skriver. Något. Vad som helst. Och har sitt sätt att skriva. Så är det en mycket invecklad procedur att byta till någon annans. Så han ombad mig att skriva på mitt sätt. Med min process. Och sen försöka skala av det. Och pressa in det i det manusmönster som uppgiften bestod av. 

Jag hade en och en halv månad på mig att göra detta. Men jag skrev annat. Jag rimmade så tangentbordet brann. Jag skrev dikter med vers per månad. Brev. Och noveller som utspelade sig någon helt annanstans än anpassningsbart för studio. Men så tretton timmar innan deadline skrev jag först en flytande text på fem A4. Renskrev den. Skrev om den till stolpigt manusformat i aktioner. Och skrev sedan om den igen till en flytande text på en halv A4. Som skulle föreställa en synopsis. Lättare sagt än gjort. Men gjort i alla fall. 

Nu har vi fått respons och input på den första versionen av manus. Min lärare bad mig täppa till ett hål i berättelsen. Och fundera kring vem jag egentligen vill göra till min huvudperson. Spännande. Men nu ska jag vara ledig några dagar först.

Tänkte visa det jag skrev. Det som fick vara svävande. Tankar. Känslor. Och ord med all makt i världen. Så här kommer det:
0 kommentarer

Skoluppgift - Manusidé.

Där sitter han i soffan och fipplar med telefonen. Så vacker. Linus kikar ifrån köket. Han har erbjudit sig att göra kaffe. Men tänkte inte på, förrän väl i köket, att han inte ens gillar kaffe själv. Förmodligen av nervositet. Tänker att, det får bli för syns skull. Tur att han vet hur man gör. Och över huvud taget äger en kaffebryggare.

De två kopparna på bordet, varav endast den ena som får någon omtanke, får sällskap av två helt olika livshistorier. Allt fram. Inga ess i rockärmen. Inga hemligheter. Trots att det bara är andra dejten. Det kittlar i magen. Och det känns som att hela soffan har blivit en båt ute på främmande vatten. Han vill inte av. Det är hajar utanför. Och här, med kuddar, kaffe och denna otroliga människa en meter bort, är allt så himla tryggt. Nervöst och onaturligt rakryggat. Men tryggt.

Är det kallt där borta i hörnet? Säger han. Och lika snabbt som han sagt det hinner han tänka att shit. Vilken förskräckligt dålig raggningsreplik. Även om det många gånger funkat med tjejer. Men resonemanget hinner få honom att inse att det var år sedan han senast dejtade en tjej. Nästan ett halvt decennium. Det har han ju fått höra. Ett antal gånger av både mamma och brorsan. Kanske är det inte lika ”enkelt” att ragga på killar. Det är ju inte som att det är en gammal vana direkt. Han är fan fortfarande kvar i garderoben, nästan helt och hållet. Och tydligen lämnade han huvudet där innan han klev ur och tog tag i den här andra dejten.

Men han ler, den otroliga människan en meter bort, och blir en otrolig människa en decimeter bort istället. Svarar enkelt och självsäkert att Jo.

Då ringer det på dörren. Och Linus flyger upp ur den trygga båten. Det är en haj på andra sidan. Som han helt hade glömt bort skulle simma hit just ikväll. Manchester United på TV. Yees. Favoriterna. Mm. Och han tackar sitt tidigare jag för att han i alla fall låste dörren. Han har nu tio sekunder på sig innan det blir onormalt att han inte öppnar. Eller över huvud taget svarar.

Han ber, snabbt och med ett ursäktande ansiktsuttryck, den otroliga människan en decimeter bort att bli en otrolig människa i garderoben ett tag. En som står i hörnet, motsvarande den garderob han inte än lyckat ta sig ut ur.  Men den otroliga människan ler. Tur att alla korten är på bordet. Att kärlek är viktigare än att ens andra dejt har berättat för sin bror att han inte är med i AFM längre. Allt för manligheten. Och vars dejts bror helt har missförstått att manlighet och grabbighet inte är samma sak. Så den otroliga människan bara tar sin kaffekopp. Ger Linus en puss och promenerar lugnt in i garderoben.

Två sekunder till godo. Linus tar universums djupaste andetag. Försöker intala sig att det här är mer spännande än stelt. Och öppnar dörren. En haj föreställande hans bror kliver in med två pizzakartonger i famnen. Säger Tja babe. Och dunkar honom i ryggen. Hur är det läget?

Jo men det är bra tack. Tänker han men hjärnan hinner inte riktigt säga det innan han säger Själv bror? På ett nästan överdrivet grabbigt sätt. Han ser framför sig hur den otroliga människan i garderoben håller sig för skratt över kontrasten.

Hajen fläker bredbent ut sig i soffan och ställer pizzakartongerna på bordet. Linus gör det samma. Lägger som för extra tydlighet ena handen på innanlåret så nära skrevet det går att komma. Tänker att det måste vara lagom nivå på allt nu. Så att det inte blir misstänksamt.

Hajen, som ändå i mannamån skulle definieras som en rätt välutbildad människa, slår på tv’n. Ändå civilingenjör och ändå en och annan skjorta från Tiger of Sweden. Högt upp i näringskedjan liksom. Och som om den Gud Linus inte tror på önskar honom det värsta är QX-galan på aktiv kanal. Den som dyker upp innan hajen hinner attackera fotbollen. Det här omkringbögandet alltså, så jävla mycket onödiga pengar. Kolla paljetterna.
Linus tar lite för lång tid på sig att svara. Han behöver kämpa ens stund för att reda ut sin allra grabbigaste attityd och ton för att få fram något som låter vettigt i hajöron. Han tänker att visst. Men hur mycket pengar får inte Zlatan i timmen trots att han inte ens kan spela. Men säger Ah visst, sånt jävla fjolleri. Och ser du sminket?
Hajen byter till fotbollen. Och Linus försöker att vara ”som vanligt”.

Den otroliga människan i garderoben flinar. Och tar en klunk kaffe.

--------

Femte dejten. Den otroliga människan sitter nu en inte ens mätbar bit ifrån Linus. Och har sina läppar mot Linus hals. Linus hals i sig nästan trycker sig mot den otroliga människans läppar. Som om de var en respirator han inte fick tappa taget om. De har händerna om varandra. De har precis avhandlat osofta killar. Tjejers rätt i samhället. Och vilken tur de har som får tycka om varandra istället för att vara med i den där röran. Även om det inte riktigt är så det ses utifrån. Att Pride-paraden kanske skulle vara ett enklare sätt att tala om det för 
familj och vänner. Att hand i hand med en otrolig människa bara gå en sväng. Bland massa andra som också går en sväng. Och sen känns allt okej. Det känns helt okej, tänker Linus. Med läppar mot sin hals. Det ringer på dörren. Detta är inte planerat. Shit. Dörren är låst va. Ja. Han ser, med någon form av panikartad frågande min, på den otroliga människa bredvid som han nu sakta men säkert har börjat kalla sin otroliga människa. Som ler. Och tar med sig den urätna glasskålen in i garderoben. 

Linus öppnar. Hajen har med sig en full papperskasse med grejer och en hockeyklubba. Sho brorsan, grabbskriker hajen, morsan bad mig dumpa det här hos dig när jag ändå va ute och slirade. Du vet. Har du tid å hänga eller? 
Hajen ställer ner kassen och lutar hockeyklubban mot väggen. Han tar av sig skorna och ger Linus en sned kram med innefattande handslag. Linus, som uppenbarligen inte alls har tid att hänga säger Visst. Och ler samtidigt förmodligen det mest stela leendet han lett i sitt liv. Och behöver nästan fysiskt hålla i sina kroppsdelar för att inte snegla mot garderoben.
Ah hon har snackat hela eftermiddagen om det här jävla #Metoo. Har du hört om det eller? Nu ska varenda liten brud säga att de har blivit trakasserade för att man ger dem en komplimang.

Ah.
Trycker Linus fram ur strupen. Det kanske är lite överdrivet. Men alltså, det är väl bra att det händer något, också. Med våldtäkter och sånt på jobbet och så.

Han får en blick av hajen som ser ut som att han ska smälla fram alla sina tandrader samtidigt. Men han drar fram TV-kontrollen istället. Och tycks få till en ännu bredare benposition än sist. Ah men ska vi köra lite Fifa eller? 

I garderoben sitter en otrolig människa med en uräten glasskål. Och en tillhörande sked han försöker hålla ifrån att klinga.

——

Ljus är tända. De äter pasta med köttfärssås och slötittar på Vänner. Så himla god köttfärssås, säger den otroliga människan. Visst, ler Linus. Kockgener du vet, pappa är restaurangchef. Men tror egentligen att det är mammas recept. Även om hon kanske inte är nån stjärna i köket. Han pratar mellan tuggorna. Både tuggar och pratar näst intill så snabbt han kan. För han vet att efter de har ätit klart. Så kommer de klä av varandra kläderna. Den otroliga människan kontrar med Du, jag ska bjuda dig på min berömda kycklingpaj nästa gång så ska du få se på matlagning! Linus kan inte vänta. Varken på paj eller att klä av den otroliga människan kläderna. Men flinar istället och säger: Ah som när Monica ska göra potatismos?

Då bankas det på dörren. Linus fryser till och hinner denna, tredje, gång inte ens vända sig till sin otroliga människa som redan, med sin talrik köttfärsås och spagetti redan är på väg in i garderoben.

Det känns både som ett 
spännande spel och världens mest påfrestande lögn samtidigt. Att spela grabb inför sin bror i hajskepnad och samtidigt vara bög inför sitt livs kärlek. Eller ja. Bög är han ju jämt. Egentligen. Och man kan ju förståss vara bög och grabb samtidigt också. Om han tänker lite längre. Egentligen. Men så mycket tid att tänka har han ju inte. Så han bara öppnar dörren. 

Tja brorsan, trodde fan inte du skulle va hemma. Han slår till linus på axeln och hajar sig in i rummet.
Ah nä jobbar ju bara kväll varannan vecka så. Ehm ja. Det stämmer inte alls. Han jobbar aldrig kväll. Men med så mycket det finns som hajen inte vet om honom tänker han att det är en väldigt liten sannolikhet att hajen ska kunna hans jobbschema utan och innan.
Men du, tända ljus och grejer. Har du haft en brud över eller? Eller ”onsdagssmyser” du lite för dig själv? Hajen tar i med hela kroppsspråket i sittuationstecknena. Så till den grad att han, om han inte varit hockymålvakt i sin ungdom, förmodligen hade tappat balansen. 
Du vet det är Pride i helgen. Har varit kalabalik på jobbet. Han himlar med ögonen. Fjollor i med regnbågar i pannan. Och fan supermankalsonger. Tänkte jag skulle komma hit lugna ner mig.

I garderoben, tänker Linus, sitter en otrolig människa och äter upp sin pasta bolognese. Men Linus hinner inte få till något form av grabbigt och lillebrorsaktigt svar kring regnbågskalsongerna innan en otrolig människa med en tom pastatalrik kliver ur garderoben och säger Älskling, ska jag släcka ljusen innan jag går?

Den otroliga människan traskar förbi Linus och hajen. Ställer ner skålen bredvid ljusen. Blåser ut dem. Och går därifrån. Och mitt på vardagsrumsgolvet står en civilingenjörsutbildad, väldigt konservativ och icke-utanför-boxen-tänkande haj. Tillsammans med sin lillebror vars livs kärlek precis klivit ut ur hans garderob. Och han därmed tvingats göra det också.

De ser på varandra. Hajen får fram ett Shit. Och tar tre steg baklänges. Innan han ser på Linus och säger Vafan? med ögonbryn i likt niagarafallen. Hans lillebror får inte fram något alls. Och hajen tar samma flyktväg som den otroliga människan. 

--------

De står invid spegeln. Kysser varandra om vartannat de målar regnbågar på varandras kinder. De har varsina T-shirts med equlizing statements på. Linus, en aning försiktigare. 
Ah va ju synd där med din brorsa. Har ni ens snackat med varandra sedan dess? Säger den otroliga människan. Varit rätt tyst på den fronten, kan man säga. Bara han inte dyker upp idag. 
Men alltså, jag kunde inte lyssna på det där. Säger den otroliga människan medan han drar dit en indigomotsvarande linje på Linus kind. 
Nej jag vet. Det va rätt. Jag hade väl aldrig lyckats säga nåt själv ändå.
Då ringer det på dörren. Och innan Linus eller den otroliga människan hunnit reflektera över varken vem det är eller huruvida de borde öppna eller inte, så kliver hajen in. Med en regnbåge i pannan. Och en T-shirt med texten "STOLT BROR" på. Och säger Tja brorsan, sorry hade ju ingen aning om när man börjar liksom… ah fixa sig… för sånt här. Så… jag kanske är sen eller nåt. När går vi? 

Linus är lika förvånad som när en otrolig människa klev ur hans garderob mitt framför ögonen på sin förmodade konservativa och homofoba hajbror. Och får inte fram så mycket mer än en kram. En ordentlig. Och inte en sån som de gör i AFM. 

0 kommentarer