Tomten är far till alla samlag.

Skoluppgift inför slutportföljen i första delen av min kurs i kreativt skrivande. Kröninka på rubriken "Den sista texten ni någonsin behöver läsa om sex". Jag fick inte riktigt in den under kategorin kanske. Halva inne, i alla fall. Som man säger.

----

Julafton klockan 21:00. Peter Haber och Katarina Ewerlöf har högljutt sex i garderoben. Du är elva år och har under en omgång av dunken tidigare i höst funnit en tidning i skogen. Den ligger nu, med sitt ännu relativt obegripliga innehåll, gömd i strumplådan bredvid något fult du gjort i slöjden. Du hinner somna innan ”Dö för i helvete tomtejävel" och förstod inte riktigt vad de menade med fittkarta.

I ditt första förhållande är ligga det enda ni gör. Ni har rätt dåligt sex men det vet ni inte om för ni har ju inte upplevt något annat. Det känns bra att ha debuterat. Men du har inte riktigt kommit till att kunna prata om det än. Att pappa hittade paketet med kondomer när han dammsög ditt rum är något som inte kan nämnas på år. Ni är knäpptysta och skelögda, hela släkten, när Peter Haber och Katarina Ewerlöf far stönande ut ur garderoben.

I din första lägenhet har du inget köksbord bokhylla durkslag. Men du har en låda under sängen med viktigare inredning. Du har lärt dig precis vad du gillar. Och du har rett ut att kärlek utan sex inte håller alls men att sex utan kärlek för tillfället fungerar alldeles utmärkt. På julaftonskvällen hinner groggen vara slut innan du tackar för dig, för maten och för julklapparna. Sedan åker du hem till någon som lika dedikerat åkt hem från sitt. Och du har klätt av dig dina kläder innan ni har sagt God jul.

Du orkar inte ljuga för farmors bror kring hur du trivs med din jobbsituation så du tar ett år off. Din nya partner har aldrig sett filmen och behöver invigas till traditionen. Klockan hinner bara till 21:04 innan ni är i garderoben ni också. Men ni har rutinerat kommit båda två innan bastuscenen. Du skrattar högt men tystnar snabbt och ni tvingas ta feminist-snacket för första gången. Och barnsnacket. Och snacket om hur många ni har legat med innan varandra.

Du har ett två tre barn och det är svårt att få till det. Men du är fortfarande mycket väl medveten om att äktenskap utan sex brister direkt. Så du är hängiven till uppgiften att hålla din partners händer på dig istället för på kollegan på jobbet. När du letar efter presentsnöre i förrådet hittar du lådan som du stuvat undan. Nu när du har ett köksbord med iläggsskivor och ett arbetsrum som aldrig används har du glömt hur det är att vara riktigt passionerad. På julaftonskvällen leker barnen nöjt med sina nya leksaker och du och din partner leker ännu nöjdare med era gamla. Tv:n är inte ens på.

Du drar nitlotten om vem som ska prata blommor och bin med er äldsta. Det går ganska bra, tycker du. Det är plågsamt, tycker din son. Nu när de alla tre har blivit så stora har ni så mycket tid för varandra att ni blir som förälskade tonåringar på nytt. Fast med betydligt -betydligt- bättre sex förstås. Du känner dig både tillfreds och tillfredsställd när du sitter i bilen på väg till kusinerna på juldagsmorgonen. Och det är inte förrän din yngsta frågar Mamma, vad är en fittkarta? som du inser vad mycket härligt av livet de har kvar.
0 kommentarer

En sån jälva kyss. || Känner du? Fyra ord. Försök föreställa dig vad jag kan göra med tusen.

Vi kliver ut ur biosalongens mörker och lämnar rullande eftertexter och en stark powerballad bakom oss. Jag är handfallen. Vi kan inte prata nu, tänker jag. Jag måste få smälta. Ta in och känna. Fast boken var mycket bättre, säger hon.

”Boken är alltid bättre än filmen”. Det är en så genomnött fras. Men faktum är att det är två helt olika kreativa världar. Till stor del samma kreativa process, men mot två helt olika alster. Ett av ord. Ett av ljud och bild. Storytelling båda två, men på olika sätt. Och jag kom väldigt nyligen underfund med hur olika de faktiskt är. Varför jag är så djupt förälskad i den ena. Och för evigt romantiserande nykär i den andra. Även om jag kan dem båda.

Regissör Wes Ball har blivit rejält ifrågasatt kring hur mycket han valde att gå ifrån böckerna när han blåste upp The Maze Runner-serien (skriven av James Dashner) på vita duken. Men i en panel-intervju på ComicCon 2015 satt de precis intill varandra och svarade för det hela once and for all. Det är viktigt att göra filmerna rättvisa för de som älskar böckerna. Men tillhörande fan-baser till böckerna och till filmerna är två separata. Regissör och författare samarbetar, men låter det vara två olika saker. Det går egentligen inte att jämföra en bok med en film eller vice versa. Och jag ska förklara varför.

Det är skillnad på skönlitteratur och manuskript. Det går att skriva; På sin andra dejt gick de, hand i hand, ned till havet och din läsare ser för sitt inre den mest fantastiska av stränder. Känner pirret i magen av allt de potentiellt kommer dela med varandra i en gemensam, men ännu oviss, framtid. Känner omständigheterna av att försöka vara sitt bästa jag inför någon på en andra dejt. Vågor. Sand som envist far in i sandalerna. Kanske en solnedgång. De ser fingrar som knyter sig hårt om varandra och vind som rufsar till tidigare uppstyrda frisyrer. De ser en brygga likt den de själva brukade fiska på när de var små. De skapar en alldeles egen plats och känsla, precis så prefekt som just de vill att det ska vara, på bara tolv ord. En roman kan vara uppemot hundra tusen ord. Hundra tusen.   

Men det är kopiöst svårt att få in ”en andra dejt” i en bild när det gäller filmfoto. Näst intill omöjligt. Inte ens i tolv bilder. Det går heller inte att hitta och fotografera en strand som kommer vara ”den perfekta stranden” för alla som ser filmen. Det är svårt att byta metaforer mot aktioner. Och det går inte att räkna in alla i publikens tidigare referenser och associationer i valet av miljö och perspektiv.

Our Chemical Hearts av Krystal Sutherland är en ungdomsroman skriven inifrån och ut. Den är fantastisk. Men den kommer aldrig att kunna göra sig rättfärdigad som film. För praktiskt taget allt sker i känsla. Det går inte att klämma in allt som står i Harry Potter and the Deathly Hallows på två timmar och tjugo minuter. För att inte ge oss på Jan Guillous Hamilton-böcker. Mikael Persbrandt i nittio minuter blir inte så mycket att hänga i julgranen i förhållande till böckernas komplexitet. Lite blir tvunget att lämnas utanför. Men filmen kan vara makalöst extraordinär för det.

Det är klart att boken är ”bättre” än filmen. Boken är din berättelse. Boken är alla dina känslor. Alla dina tankar. Alla dina platser. Alla dina egna berättelser. I tolv ord. Och allt kommer inifrån. I filmen är det någon annan som bestämmer, och sedan håller tummarna så hårt de kan att det ska falla dig i smaken. Det är känslorna som styr intrycket. Och visst vet även jag att film kan ge precis lika mycket, och ibland mer, än ord. Men det är för att jag väljer att låta den göra det. Jag lever mig in, känner efter och tänker runtomkring. Så är ju inte alla. Lång ifrån.

”En bild säger mer än tusen ord”. Det är en nött fras. Som också kan vara den största lögnen som någonsin har lagts på någons tunga. En sån jävla kyss. Känner du? fyra ord. Försök att tänka dig vad jag kan göra med tusen. 
0 kommentarer

21:37.

Jag hörde mig själv säga;
Jag kan nog säkert lura ett antal personer att det här är en ledare, men jag kan definitivt inte lura en journalist.

Jag hör dig säga;
Fanny, det är inte en kultursidestext bara för att du skriver om något kulturellt.
 

Och jag vet att;
Men hjärtat, det är krönikor alltihop.
1 kommentar