Vecka 4.

Jag kan ju börja med att utvärdera föregående helg: Dyster. Och en slutledning jag enkelt kan göra utifrån detta är att Det är en enorm skillnad på att vara själv och på att vara ensam. Samt att jag är fruktansvärt dålig på att hantera ensamhet. Så till den grad att jag, på grund av otillräcklig interaktion, döpte om min bästa gruppchatt till Fannys monolog. Och så till den grad att jag fortsattningsvis inledde kompisstrejk. Skrev Nej hörni, jag strejkar mot er nu. Sedan loggade jag ut. 

Planerande, på klockslag, är uppenbarligen essentiellt för mitt välmående. StabilBrud_95.

Emellertid! Jag började vecka fyra med att försova mig. Sedan hade jag ont i magen hela måndagen. Jag tror att det var min oerhört mentalt påfrestande helg som fysiskt skrek ut sin sista frustration. Och nu är det tungsinta klart. Och så avslutade jag denna måndag vecka fyra med en förvånansvärt bra badmintonträning.

Det var som ett två timmar långt motivational speach jag, i mitt huvud, höll för mig själv. Jag försökte lägga fokus på en sak jag tycker är svårt. Och varje gång jag klarade det så gav jag mig själv beröm. Jag drog också en slutsats att jag varit ett mentalt stolpskott fram till nu. Varför är jag inte bara förbaskat stolt att jag är såpass bra på den här eländiga sporten? Lägger det högt upp på listan när folk frågar vad jag är för typ av person? En badmintonspelare, också. Vad i hela. Istället för att skämmas för att jag inte är absolut bäst. Det är ju jättedumt. Om man tänker efter. Upp. Inte ner. Och lite pondus.



Tvåtusensjutton var potatisens år. Året då jag återupptäckte denna rotfrukt som ett av världens mest funktionella livsmedel. I klass med ägg. Året då jag förstod på riktigt att potatis inte alls är ett knippe onyttiga kolhydrater. Så som en vilsen tonårshjärna en gång trott. Utan istället är en väldigt väldigt bra liten knöl. Förmodligen också året då jag åt mer potatis än någon annan på denna jord. Så jag tänker nu, att tvåtusenarton ska få bli mentalitetens år. Året då jag klarar saker. Och tror på mig själv. Jag tycker att det är ett fantastiskt koncept faktiskt, att ge varje år ett tema. 

Dessutom. Hur skönt är det inte att januari snart är över. Bara ett stackars litet februari kvar till dess att en har rätt att tro att det är vår. Det är förståss aldrig vår i mars. Men en kan ju alltid låtsas. Till min glädje fick man därutöver CSN hela två gånger i januari. Så min föregående veckas ekonomiska kris har övergått i en ekonomisk naivitet. Imorse bad jag internet tala om för mig hur flyg går från Stockholm-Arlanda till var som helst. När som helst. Tanken är så evinnerligt lockande.

Jag känner mig stark nu. Trots att livsvesäntliga kramar är en väldig bristvara. På noll. Jag ska tigga. På ett planerat sätt.
Vecka fyra, nu åker vi. 

Tankar i alena.

Planerar resor jag inte alls har pengar till
och säger ja, till sånt jag varken kan eller vill.
Har svårt att sova. Du hade lovat, tror jag?
Vad jag tänker är så jävla lätt att genomskåda.

Sömnproblem, är inte ensam om det, jag vet.
Du med? Och den jag ber
om att få hålla nära, är inte där sen när jag
långsamt, börjar gå sönder av begäran.

Försöker va skön, nåt sånt.
Säger: vi hörs, imorrn. 
Nån gång. Typ sen. Men,
det är stor divergens
på att va ensam och att va själv.
Har ingen lust ens, att rensa luften
för när jag gjort det förut har det slutat dumt sen
så du, min vän, såhär har jag känt men
nu, kan vi väl bara ligga i duschen.

Det fysiskt värker i bröstet av abstinens.
Viktigt att vi minns den differens
ATT VILJA HA
gentemot att så behöva.
Men baby, snälla, ingen orkar höra.

Jag är vid liv än, jag springer milen
och är så satans trött på den här årstiden. 
Vill inte hänga? Men säg det då
så jag kan ändra, och sen planera så
jag inte sitter där hemma, ensam och lämnad -
chargerar, med hur mycket nån kan känna.

Så olika sinnen som ska sämjas,
och jag vet innan jag är framme att jag tveklöst borde vända.
Vill bara stå där och vänta, på perongen
på nån som tar en lång lång omväg
bara för att hålla om mig.

The Queen of Sällskapssjuka.

Jag försökte vara lite cool tidigare i veckan. Så som andra verkar vara. Så när han skjutsade mig hem så sa jag att Du kan ju höra av dig i helgen om du vill ses. Det jag i själva verket hade behövt säga utifrån min personlighet var Kan du tala om exakt om och när du kan och vill eller inte vill ses i helgen så att jag kan planera kring det. 

Jag har sovit i soffan i natt. Ytterligare en ny strategi för att få bot på mitt icke väldigt välkomma sömnproblem. Bäddade med lakan och allt. Och två kuddar. I mysfaktorssyfte. Men de fick inte plats på bredden. Så alternativen var på höjden eller på golvet. Jag åt nattmackor. För jag kunde förståss inte somna inatt heller. Jag lyssnade på en podd. Och klockan nollnoll fyrtiosex så loggade jag ut från min föredetta pojkväns Netflix efter två års snyltande. Och skaffade ett eget. Såg ett avsnitt serie. Och somnade väl så småningom någon gång kring alldeles för sent.

Jag var redan rastlös och sällskapssjuk när jag vaknade. Och jag förstod snabbt att rastlöshet är en mycket bra träningsmotivation. Så jag bad till Steve Jobs i himlen att min telefon skulle överleva fyra minusgrader i en timme. Och sedan sprang jag milen. För första gången i snö och minus. Vintermilar är något helt annat. How to orka springa one mil in snö and minusgrader: To know that you kan publicera one very stolt inlägg on Instagram efteråt.

Efter en timme sol, frusna kinder och en matt högerrumpa var jag återigen lika rastlös och sällskapssjuk. Så längtig efter närhet att det värker i bröstkorgen. Himmel. Ungefär så som när man var kär. Jag frågade i min förmodade bästa gruppchatt om de ville äta ute. Jag har förövrigt döpt om chatten till Fannys monolog pga mycket snål på interaktion på vinterhalvåret. Som om de alla gått i ide och inte går att väcka förrän sista april är inom räckhåll. Eller förrän det ens är väderförhållet rimligt att nämna frisbeegolf. Men någon, betydligt mer ekonomiskt ansvarstagande än jag, förklarade att man gör inte sånt i januari.

Så jag svarade att Jag får kanske försöka charma A. Ett mycket dödsdömt uppdrag att försöka förlita räddningen av min lördag kväll på. Annars får det bli jag och Netflix ikväll. Kanske springa en mil till. Eller skaffa Tinder.
De vet att jag skojade. Eller ljög. Men ändå med en uns av självömkan, fiskande efter livlinor. 
Så nu sitter jag här och väntar på att någon ska ringa mig och säga Hej babe, vill du ses? Och jag ska då lite ledigt svara Visst. Trots att jag i själva verket väntat i flera timmar på att denna någon ska rädda min kväll. Men det mest ironiska av allt, att någon inte kommer höra av sig.

Egentid brukade vara mitt allra bästa. Jag kunde längta efter att få vara själv. Få ha det tyst. Men det är så långt bort nu. Egentiden ligger i träningen. Men runtekring den vill jag ha det så fullt upp att jag blir matt i själen. Sådär så att den där egentiden får bli värd någonting. För egentid är bland det dyrbaraste som finns. Förutsatt att den blir ett behov och inte en everyday state of mind.