Oxygenisterna.

Synonymer: Syregivare. Andrum. Livsbidragare. Förstående personer med luft i lungorna.

Vi känner så mycket. Alla fem. Fyra av oss ännu mer. Och ibland kan jag undra hur det här hade gått om jag inte hade haft det som är oss. Den melodramatiska parallellen. Resten känner förmodligen också. Något i alla fall. Men det märks inte. Jag ska skriva om er var försig senare. Jag lovar. Men vi är något stort tillsammans. Och jag behöver er allihop. 

Vi sitter på en restaurang på Söder. En av er har satt hela stadsdelen i perspektiv för oss andra. För vi har aldrig varit här förut. Och du har hela det som är ditt förut i dessa kvarter. Vi andra lyssnar. Alldeles för sminkade för att vara torsdag. Och alldeles för hungriga för att äta ute. Kan inte njuta då. Av mer än varandra. 

Vi byter det allra innersta med varandra. Samtidigt som vi byter vad som finns på våra tallrikar. Och trots att jag inte delar med mig av allt precis just då, som jag brukar, så känner jag hur jag landar. Vilket jag tenderar att göra i alla mina relationer. (Ibland på ett mer turbulent, störtande sätt, men det hör en annan historia till). Och då vet man att man hamnat alldeles precis rätt. 

När klockan slagit sent går jag in i badrummet på restaurangen och tar av mig strumpbyxorna. Hela kvällen har jag suttit där och gett ett intryck jag inte känner. Och nu slutar jag upp med det. Behöver inte ens förklara. Säger bara ångest när jag kommer tillbaka med dem i handen. Och ni nickar. Jag har kunnat era namn i fyra veckor och jag behöver knappt förklara något alls. Bara berätta. Och ni förstår på en gång. 

En av er har den konstnärliga approachen. Men vi faschineras av din insida, redan från början. Hur den kan vara så skör och så stark samtidigt. På ett sånt där vackert sätt. 
En av er har det renaste hjärtat jag sett. Och ett sätt som får mig att förevigt se fram emot vår nästa konversation. En av er har ord. För allt. Och en säkerhet i all känsla. Kommer alltid lita på vad du säger.
En av er tar mig dit och hem. Och tar mig igenom allt vad som är däremellan. 

Vår gruppchatt och ventil är mitt syre. Och jag vet att vad jag än ger er, får jag nya andetag tillbaka. Vad ni än ger mig. Gör jag mitt allra bästa för att ge er detsamma.

Nu har jag känt er i åtta veckor. Det är noll komma sextioåtta procent av min livstid hittills. Men jag hoppas, innerligt och djupt, att jag får behålla er för resten. Fem bakgrunder som smälter samman på en enda månad. En enda måltid. Jag känner mig hemma. Och jag förstår, att två år av detta, kommer gå alldeles för fort. 

För övrigt.

Har alltid sagt walking closet. Som att den rätt vad det är skulle ställa sig upp och gå sin väg. 

Jag hostar i alla fall inte i händerna.

Jag är klädd i en vit regnkappa som får mig att likna Baymax från Big Hero 6. När jag cyklar åker tyget mellan knapparna isär. Så om det regnar blir jag blöt på magen ändå. Fast att det är tänkt att jag ska vara vattentät. Den här morgonen är det blött men det regnar inte. Träden låtsas i vattenpölarna. För det vatten, som de så innerligt både vill ha och behöver, förmår de inte hålla kvar. De hänger med huvudena istället. Gråter så att det bildas ringar i pölarna på marken. Så att jag, som delvis vattentät disneyrobot på cykel, tror att det regnar.

Ett tåg smyger ikapp mig när jag cyklar längs rälsen. Ikapp och förbi. Det syns inte var det ska. För alla skyltar är släckta. Men det gör inget. Endast några få sopgubbar, och eventuellt någon som envist lämnar post, är vaken för att se det. Och de bryr sig inte över huvud taget var det här tåget tar vägen. Jag är vaken. Jag undrar. Men jag bryr mig nog inte heller.

Jag har ryckt mig lite i kragen sedan vecka fyrtioett. Från en dubbelvikt föregående vecka. Till en snörvlig överskottsenergiare. SVINJOBBIG KOMBINATION. För mig. Men mest för min omgivning. Jag kan andas utan nässprej. Ändå. Men jag är en sådan som stör om dagarna. Vars alternativ är kontinuerligt snuvande. Eller att kontinuerligt böka sig fram förbi alla stolar i klassrummet för att ta sig ut och snyta. Och sen böka sig tillbaka. Någon som man önskar hade haft en mamma som sa Men hjärtat, ska du inte stanna hemma idag då?. Men det är inte så det fungerar, det här med att vara vuxen. Jag hostar i alla fall inte i händerna. 

Jag är gladare den här veckan. Positiv. Trots att det var, på grund av näsliga och halsliga begränsningar, en oändlighet sen jag fysiskt gjorde av med energi. Vilket leder till att jag kanaliserar den på diverse andra vis. Har mestadels märkt att jag blir vass. Skämtar hårt. Ibland till och med elakt. Så jag får be så mycket om ursäkt. Eller bara kallt ta smällen av att verka vara en allmänt oskön person. Jag har också en mycket ojämn energi- och humörkurva. Samt en ständigt närvarande sällskapssjuka. Och så tvingas jag motvilligt vara vaken långt in på nätterna. Konverserar entusiastiskt, så att mamma inte kan sova.

Jag lär mig om ljud. Om mikrofoner. Äter kall potatis på tåget. Och cyklar hem i motvind. Gör tre matlådor. Snyter mig en gång i minuten. Får en snabb men passiv kramp i hjärtat av alla de särskrivningar och felstavningar som är en mycket aktuell trend i min klasschatt. Lyssnar på bortglömd musik. Och jag tänker att Snart får jag kramas. Och det gör faktiskt inte så mycket att det är en ny dag imorgon.

Jag vet att jag har människor och tankesätt att luta mig tillbaka på. Andas med. Och landa hos. Jag har haft tre ångestdämpande och motiverande samtal i helgen. Ett i gruppchatt. Med fyra som är världsmästare i att relatera. Resonera. Motivera. Och inspirera. Vi gör det tillsammans. Ett med en som är den allra klokaste jag känner. Som förmodligen inte kan relatera riktigt, men som kan allt allt annat. Och så ett med någon som varken kan relatera eller resonera kring sånt här. Men som håller mig om ryggen, pussar mig i pannan och säger Det löser sig. Det löser sig alltid.