Konversation - Lördag. Pt 2.

Då cyklar jag på stubben, skrev jag. Mvh två shots och en insikt om pingis senare.

Jag tvekade när de frågade ett par timmar tidigare. Men jag blir så obekväm i den där situationen, du vet. Sa jag. Han vet. Och jag tycker inte alls om att jag blir så. De skulle bara ta några öl. Beställa sötpotatispommes och tryffelmajonäs till sina hamburgare. Bara eventuellt spela lite pingis med någons jobbarkompisar. Möta upp den andres kusin. I all enkelhet. Och jag skulle bara följa med. Sådär som man gör.

Jag knäppte upp en extra knapp på skjortan på vägen dit. 

Här har vi alltså en person som ska "ut" men därmed tagit två shots hemma istället för middag för att slippa vara obekväm, skrev jag till tio mil bort. Jag har till och med BH på mig, istället för sporttopp.

Tog du verkligen shots innan, frågade de när jag kom fram. Ja, svarade jag. I all enkelhet. Men jag tänker att det mest är placebo. Lura hjärnan lite. De log. Var tysta en trekvarts sekund. Ja, sa dem, det är väl inget fel med det.

Jag drack inget ikapp med deras "några öl". I never do. Och det är förmodligen därför jag blir så extremt självmedveten. Jag känner hur mitt standard-osäkert-röra-örsnibben-move kommer fram ibland. Hade jag haft fem drinkar i blodet, så hade jag förmodligen haft fullt upp med att ha händerna på en sjätte. Och inte behövt hantera det där automatiska osäkra kroppspråket. Helt sjukt egentligen. Jag som älskar att hålla tal. Då är det minsan inget örsnibbsrörande som sker. Men å andra sidan, då brukar jag ju också ha förberett eller åtminstone ha bra koll på vad jag ska göra och säga. De premisserna gäller inte riktigt på en utekväll. Inte för mig i vilket fall.

Jag knäppte upp en knapp till på skjortan. Placeboa härligheten med kvällen lite. Fan så härlig jag är. Speciellt i den här situationen. Lite så. 

Men va?!
Ska du ut? 
Vad händer?
Med vem?
Du är okej va? 

Svarade tio mil bort, ungefär en timme efter att hon fått mitt sms. 

HAHAHAHAHAHA

Svarade jag.

Samma sak, svarade mitt sällskap. Rätt uppenbart att det där inte riktigt är min hemmaplan.

När det var dags att resa sig ifrån uteserveringen på hamburgerstället, när de släckte lamporna och sa Ska ni ha det sista av ölen så får ni halsa, och en del av mitt sällskap (nu även innefattande kusin och kusins kompis) skulle vandra vidare in i natten, så gav en liten del av mitt sällskap upp för kvällen. Precis rätt lilla del. Och jag såg det som en flyktmöjlighet. Jag ger också upp nu, sa jag. Det var jättetrevligt att träffas. Det var det inte riktigt. Det är det väl riktigt aldrig? Kanske är det därför jag blir så obekväm.

Vi cyklade tillsammans över kullersten. Det där var ju inte så farligt, tänkte jag till mig själv. Bra jobbat. Det är faktiskt rätt mysigt att sitta sådär och bara snacka, sa jag till honom. Visst! svarade han. Jag vet inte, det är väl bra att träna på det. Kan jag känna. Ha håret på ett annat sätt. Smörja in benen. Liksom.

Han skulle höger. Jag skulle vänster.

Vill du sova hos mig? sa han. 

Och så knäppte jag så småningom upp även resterande knappar på skjortan. Han höll om mig hårt. Han sa ingenting. Men jag kände det själv. 
0 kommentarer

Konversation - Lördag.

OBS, jag är fullt medveten om att jag är asjobbig atm. skrev jag. Men kan du bara bestämma en tid.

Det är stor kontrast på mina elektroniska konversationer den här lördagen. Jag känner mig som ett barn som vill ha kalas. Fyller typ åtta. Men råkar göra det mitt i sommaren, så ingen kan komma. Alla är borta. Lite likt när jag var åtta. 03. För ingen svarar ens. Precis som om de inte har fått sin första Sony Ericsson än. Typ en Walkman. Med Quadrapop. Och färgteman att skicka via IR. Ursäkta min stissighet, skrev jag, men tempot i den där chatten i kombo med min enorma brist på sällskap gör mig tokig.

Vi ska ses ikväll. Om de någonsin svarar. Det blir de första människorna jag pratar med på tre dagar. Utöver att säga Tack till x antal kassapersonal. 

Mamma, har du en sylåda någonstans?

Till tio mil bort skrev jag; Jag undrar verkligen hur jag fick sånt bekräftelsebehov. Hur jag blev så uppmärksamhetskåt. Och något som är ännu märkligare, i kombination med ovanstående, är hur jag bara omringat mig med personer (utom du) som knappt ger mig någon bekräftelse alls. Eller någon uppmärksamhet. Det är ju jätteostrategiskt.

Jag erkänner det i alla fall. 

Hon svarade att Kanske är det just därför?

Sant.

Någon svarade i gruppchatten. Typ fyra timmar efteråt. Och kryptiskt som satan. Sådär så att jag tänker tack för att du svarade men jag förstod inte vad du sa. Och nu, så tar det förmodligen ett par timmar till. 

Jag har vandrat kvällsmilar. Mest för att jag inte har något annat att göra. Och trots att det är ohyggligt skönt med ensamhemmahelger, så kanske det just den här ensamhemmahelgen hade behövt lite sällskap. Typ någon som kan vara lika entusiastisk som jag över tacos. Eller någon att se den femte och mest bortglömda Harry Potter-filmen med. Eller någon, som håller om mig hårt och säger att jag är snygg. Som fan, helst. Som sagt, jag erkänner det. I alla fall. 

Eller någon som bara säger, typ precis vad han sjuttontusenfyrahundra kilometer bort sa. Du är så fin Fanny! Är så glad att jag har dig som vän. Herre gud. Du förstår inte hur lägligt det där kom nu, svarade jag. Och så svarade jag saker som hur genuin och varm vår vänskap är. Och hur tacksam jag är över den. Och sånt där. Precis sånt där jag vill ha av alla jag känner.

De som står allra högst upp på kalasinbjudningslistan skrev snabbt Vi kan väl höras imorgon när vi kommer hem, har så ont om el till telefonen. 

Ja visst.

Men hade jag varit du. Och du varit jag. Och kännt efter ordentligt. Då hade jag låtit telefonen ladda ur för din skull. Och så gick jag en mil till.

Men det är svalare idag. Äntligen. Om vanliga år blir jag stressad när vi går in i augusti. Säger fan, så fort det gick. Blir vanligtvis sorgsen i takt med träden. VIll hinna krama ur det sista ur sommaren. Men nu, när det har varit medelhavsklimat sedan den femte maj, undantaget midsommar, så är jag så himla klar. Det spöregnar nu. Och termometern säger tjugo grader celcius. Det är så jävla härligt. 

Jag skrev TEMPERATUREN   i gruppchatten. Men de svarade inte.

Fan, älskling. Jag vet hur det känns. Det här också.
0 kommentarer

Punkten i slutet är min punkt, inte Ted Gärdestads.

Min första tatuering.

Efter fyra år i tankarna så sitter den nu där. På samma sida som hjärtat. På min studentdag sjöng en kille Ted Gärdestads Himlen är oskyldigt blå. Han satte sig vid flygeln, rätade till flugan och började spela. Det var den enda stunden på hela den dagen som jag grät. Jag som gråter till allt. Inte alls relaterat till att jag slutade gymnasiet egentligen, bara för att det var så vackert. Det var lite sådär som när jag tycker att jag förstår en film mycket bättre än alla andra. Jag tyckte att den där stunden var min.

Veckan efter, när jag hade låtit orden sjunka in lite, så kom jag på idén om tatueringen. Jag tror att det är en bra ordning på det händelseförloppet, att komma på motivet innan man kommer på att man vill tatuera sig. Jag vet hur det känns. Jag vet att det löser sig.

Himlen är oskyldigt blå, 
de djupaste hav likaså.
Att regndroppar faller som tårarna gör, 
det rår inte stjärnorna för.
Älskling, jag vet hur det känns 
när broar till tryggheten bränns.
Fast tiden har jagat oss in I en vrå
är himlen så oskyldigt blå.

Alltså. Egentligen älskar jag varenda fras. Från början var det mest kroppsrelaterat. Och att jag alltid ansett mig bra på känslor. Både mina egna och andras. Nu, fyra år senare, står det fortfarande för det. Men det står även för mina ord och mitt skrivande, därav typsnittet. Punkten i slutet är min punkt, inte Ted Gärdestads. Känslorna är mina känslor, mer än hans. Jag tycker att metaforen om hur himlen är oskyldigt blå, men det är även det djupaste havet är ett genidrag. Hela texten är ett genidrag. Åh. Den här tatueringen betyder massor av grejer. Framförallt, precis vad det står jag vet hur det känns. 

Men så utöver allt det min första tatuering står för, så tycker jag bara att den är så himla fin. 
0 kommentarer