Au Revoir.

Det är inte bara något som sägs om Frankrike. Var och varannan människa springer verkligen omkring med en två tre baguetter under armem här. Och saker och ting är så franskt som man tänker sig att det ska vara. När man tänker sig det hemifrån. Typ som att allt ska vara romantiskt. Det är sant. Små kullerstensbelagda gränder där caféer trängs. På vilka människor endast äter macarons och crossianter. Och dricker kaffe ur koppar mindre än ett snapsglas. Helst med lillfingret utfällt. Det hånglas till förbannelse också. Överallt sitter människor i knät och kysser ihjäl varandra. Klamrar sig fast lika absolut som det lås de hängt på någon bro någonstans i närheten.

Jag har en randig tröja på mig just nu, på väg hem. Men utöver det var nog det mest franska jag tog mig för att äta en macaron. Den skulle smaka tiramisu. Det gjorde den också. Om man kände efter riktigt ordentligt. Fumlade omkring med den på tungan. Hånglade lite med den. Jag har ätit en omelett också. Det är väl i och för sig också ganska franskt. Visst.

Utöver det har jag funnit mig väldigt till lags med Google maps. Vi har hängt mest hela tiden faktiskt. Och inte visste jag att det var så bra på att tala om hur man skulle bära sig åt även med tunnelbanan. Hur bra som helst ju. Google Translate har dessutom räddat mig ifrån att beställa en sallad med fågelhals i. Rätt uppskattat, det med. 

Under dessa fyra dagar, då jag tänkte att jag inte skulle turista som en urturist men slutade upp som turisternas urturist ändå, har jag dessutom rättfärdigat titeln som min mammas dotter. Därmed förstått att solglasögon inte bara är något människor använder för att det ser härligt ut. Utan för att det är kalashärligt också. Dock hade jag en av dagarna av solglasögonnjutande, även svartvit scarf i håret och lite mer v-ringat än jag brukar. Då kände jag mig exklusiv. Härlig. Lite parisis. Lite som att jag försökte vara lite mer känd än vad jag i själva verket är. Jag såg ut över staden och tänkte att här skulle jag kunna bo. Men sen tänkte jag om. Tänkte att skenet med mina solglasögon och min fotogeniska scarf. Så jag kompenserade med att köpa sandaler. Sådana med kardborreband och allt. Så att jag istället kan gå tillbaka in i rollen som redig skribent. Med knut i håret till dem blir det ju lite mer verkligt. Lite mer som jag.  
0 kommentarer

Imaginaire.

Alla byggnader här passar in i Harry Potter. Jag knallade omkring i en helt fantastisk botanisk trädgård här om dagen där det fanns enorma växthus som fick mig att tänka på Harry Potter. Som i Chamber of Secrets. Fast i Playstation 2-spelet som jag spelade när jag var elva. Med massa näckrosblad och sådant i. Och någon sorts flygande hummelfigur som hade giftigt rosa klägg man skulle akta sig för. Typ. Det syns aldrig i filmen. Och jag ville aldrig gå därifrån.
Så himla kreativ miljö.

Det var ju dessutom hur stort som helst.
På sidan av den här allén fanns stora stenar som kom från berg i alperna. Alla informativa skyltar stod ju förståss beskrivet på franska, så det var i princip det enda jag förstod. Les Alpes. 
Notre-Dame ser ju dessutom, med lite fantasi, ut som Hogwarts i sidled. 
Och på Rue de Rivoli, inte allt för långt ifrån Palatset kring Louvren, så finns en byggnad vars tak ser ut som Gringotts Bank. Åt minstone i den scen där de flyr igenom det på en drake. 
Jag vet inte, det kanske bara är jag som är fast i bok- och filmvärlden. Förmodligen är det så. Jag har så mycket bilder som jag tagit på miljöer av olika slag, bara för att komma ihåg det. För det kommer behövas beskrivas i min bok. Precis som växthuset i den botaniska trädgården. Nu förstår jag verkligen människor som åker på skrivarresor. Även om jag själv tror att min bok kommer bli till mestadels vid mitt köksbord. Men inspiration är ju inte riktigt svårhämtat på sånna här platser på jorden. Där var och varannan kvadratmeter ser ut som ett filmset. Inte mig emot. Nu ska jag hem och skriva.
0 kommentarer

Bonjour Paris.

Innan jag åkte hit så sa min mormor att jag skulle akta mig för fransmännen. Jag svarade att det är väl dem jag åker dit för. För himmelens så vackra människor det finns här. Och vilket vackert språk. Helt obegripligt, förståss. Men väldigt vackert. Jag har en del att berätta. Både här och på andra ställen. Men det tar vi en annan gång. Tills vidare, en turist post picknik. Säger man det flådigt låter det nästan franskt.

0 kommentarer