Dagsbio.

Det behövdes att jag slutade plugga film för att få tillbaka förälskelsen till att gå på bio. Klockan femton och trettio slog jag mig ner i biositsen. Dagsbio. Förväntansfull. Helt ensam i hela salongen. Jag slog av telefonen till och med under bioreklamen. Och ska jag vara helt ärlig så kan jag inte riktigt minnas senaste gången jag slog av min telefon, utan att den dog av sig själv. Bara under reklamen dök det upp en hel drös med filmer som kommer under sommaren och jag hörde mig själv tänka att vilken tur att jag har så många biocheckar att dem räcker till allihop. För under det senaste året har jag varit på bio en gång. Och jag tror inte jag sett en endaste film som inte ingått i undervisningen. Det känns som att jag har fått min kreativitet tillbaka nu när det är över. Underligt, ändå. Och min kärlek till film. Lyckan i att få känna ordentligt. 

Förut hade jag det nästan som helgtradiditon att gå på bio. I alla fall varannan. Jag hade speciella bioklänningar. Och planerade i timmar i förväg vad jag skulle ha för tilltugg. Sen tog jag långa omvägar hem för att få smälta. Känna igenom allt en extra gång. Stanna i känslan.

Jag såg filmen Adrift. Den var så vacker och gripande. Det är som att ens hjärta får en stor måltavla uppspikad på sig, och filmskaparna står med luftgevär en knapp meter bort, så fort filmen är based on a true story. Jag grät så att jag var alldeles svullen om ögonen efteråt. Och om det inte hade varit väldigt uppenbart att det var min skakade Bonaqua som blött ned min tröja, så hade det lika gärna kunnat varit tårar. Jag kände mig helt tömd. Men också full i känslor och kreativitet. Det är en makalös blandning. Sen cyklade jag hem barbent i regnet. Och kände mig som mig själv.

Jag ser så mycket fram emot alla ord jag ska skriva den här sommaren. Alla böcker jag ska läsa. Alla filmer och serier jag ska se. Alla känslor jag ska känna. Det kommer bli fantastiskt.
0 kommentarer

Nyfunna listor på Spotify som surrar i öronen på mig dagarna i enda. När veckans poddar har tagit slut. Mitt hjärta går lite itu till dessa låtar. Som att jag blir sentimental, vemodig och nostalgisk. Alla tre på samma gång. Även fast jag inte ens var född när majoriteten av låtarna kom. Det är som att texterna och melodierna drar fram det allra innersta ur mig. Det är otroligt. Varsågod.

All Out 80s

Boybands and 90s Awsome Shit
0 kommentarer

Serier och sådant jag ser i september.

Jag vill vara en sådan som läser. Har alltid velat vara en sådan som läser. Men då jag inte riktigt finner tid till det för tillfället, så får jag nöja mig med att vara en sådan som ser. Och lyssnar. Så jag skaffade mig en prenumeration på HBO. Och en på Storytel. För jag vill vara en sådan också. En sån som unnar mig och lägger pengar, även om det i själva verket fungerar alldeles utmärkt med Dreamfilm. Det känns mer exkluvsivt. Och så har jag en egen användare på pappas Netflix. Kalas. Jag tänkte skriva några rader, om vad jag ser och hör på för tillfället. 

Game of Thrones. 
Självklart. Mest för att jag vill vara en sådan som kan inflika med egen åsikt när samtalsämnet kommer. Jag hänger inte riktigt med, trots att jag sett över tjugo timmar. Kan inte deras namn. Vilka som är syskon by blood eller på andra vis. Eller var de är på väg. Kanske mest för att jag ser halva avsnitten mellan fingrarna. Eller bara för att de slängde in mig i åtta stycken parallella historier samtidigt. Utan att ge mig någonstans att börja tänka. 
Jag vet inte ens varför jag fortsätter kolla. Vill väl bara vara, du vet, en i gänget. Och så är hon ju för vacker: Emilia Clarke som Daenerys Targaryen. Hon får mig att vilja byta hårfärg.
 
Big Little Lies.
Alexander Skarsgård (♥) fick här om natten en Emmy för sin roll i den här serien. Och då kände jag att den rent teoretiskt borde vara rätt bra. Sedan insåg jag att den innehåller betydligt fler prefererade skådespelare. Samt att de lyckats göra ett så bra jobb med barnskådisarna. Blir så imponerad av sådant.
Detta i kombination med otroligt filmfoto. Och nu när jag själv börjat studera film och lärt mig lite om filmklippning, så fastnade jag även för det. Snyggt gjort. Det har inte hänt så mycket än. Men jag har ju och andra sidan bara sett två avsnitt. Men det är spännande ändå, och vackert. Ungefär.
Han har en så obehaglig roll, Skarsgård, men han är så bra.

IT.
Jag vet inte hur det gick till. Men för en vecka sedan satt jag plötsligt där. Med en aura av popcorn och förväntansfulla själar omkring mig. Jag, som inte ens tycker om att bli rädd. Jag såg de första tjugo minuterna genom min tröja. Och under resterande film höll jag för öronen. Men jag blev inte bara rädd. Jag blev tagen också. Det är en skräckfilm med story, vilket jag tyckte så mycket om. En bra story, dessutom. Och regissör och fotograf har gjort ett fantastiskt jobb med barnen och med storyn. Framförallt med barnen. 
 
Nocturnal Animals.
Enligt mig är Jake Gyllenhaal bland de bättre skådespelarna i världen. Så jag tänker, att med honom i en huvudroll, så måste det vara ett förskräckligt manus om filmen ska till att bli dålig.
Jag trailern för denna förra hösten. Glömde bort att den fanns när den aldrig nådde den svenska bioduken ordentligt. Men nu läser jag på en filmskola, som bekant. Och där är det lätt hänt att man drunknar i filmtips. Samt entusiasm kring roller och foto och storytelling. Jag gillar det. Så länge jag hinner andas lite emellanåt. Så gillar jag det massor. Och någon tipsade om denna. Så jag ska se till att hinna se den. Innan september tar slut menar jag. 
1 kommentar