Vecka 5.

Måndag:
Jag har haft en lite nedstämd period det senaste. Det brukar rimligen bli så i januari och februari. Men måndagen slog alla rekord. Jag skulle till Prästgårdsgatan på kvällskvisten i vanlig ordning. Strax innan jag gick dit visade mamma mig en compliation-video med roliga klipp. Varav den sista snutten visar en liten kille som bygger en snögubbe. Hans syster hjular bredvid och vibrationerna i marken gör att snögubben ramlar. Den lilla killen står häpet med huvudet till snögubben och utbrister "But.. my snowman..". Du kan inte visa mig sånt där mamma, sa jag. Det är precis det där klump-i-halsiga igen. Jag vandrar iväg fyrahundra meter till min bästa vän, berättar om snögubbevideon och börjar tokgråta. Och bästis börjar skratta. För hon känner mig. Hon kan den här sidan. Och det är så bedrövligt instabilt att jag tänker "men han hade kämpat så länge med sin snögubbe...". Hur har jag ens överlevt såhär långt? Jag vill bara ha lyckliga slut.

Tisdag:
Jag åker längdskidor för första allra gången. Det är märkligt att första gången händer en månad innan jag blir tjugofyra med tanke på att mamma är inbiten skidåkare sedan ungdomen och jag kan varenda namn som är topp trettio i världskuppen i både längd och skidskytte. På både dam- och herrsidan. Jag har ju sett himla massa skidor i mitt liv så något hum om hur det hela skulle gå till hade jag ju. Bästis instruerar, väntar in. Jag föll efter en halvmeter. Och sen föll jag när vi hade hundra meter kvar. Men utöver det gick det faktiskt rätt bra. Koncentrerat, svettigt, ansträngt, blåsa på tummen kind of bra. Men bästis sa inte bara en utan två gånger att hon var imponerad. Så jag kände mig nöjd.

Onsdag:
Jag ser klart Netflix Sex Education och blir sur för att den slutar så tvärt. Men glad för att den var så härlig. Älskar the satsuma traffic cone gay friend. Med hela mitt hjärta. Jag går ut på prommenad och möter en person jag känner jättebra tillsammans med en person jag känner, fast väldigt mycket mindre bra. Det blir så fruktansvärt stelt att jag, efter alldeles för många sekunder av att tyst stirra varandra in i ögonen, säger; aja, hade! och går. Efteråt skickar jag ett meddelande till den jag känner jättebra: Hahah vad hände? Han hade ingen aning heller, men det var ömsesidigt, i alla fall.

Torsdag:
Jag har spel- och tacokväll med mina gymnasiekompisar. Vi har blivit så vuxna, allihop. Vi spelar Kan Du Ta En Hint? och något udda spel på telefonen via PS4 som hette Knowledge Is Power. Skrattar åt charadframträdandet av "Det stora barriärrevet" samt "Framåtstupa sidoläge" inte riktigt går som det ska samt gosar med svart mops vid namn Morris. Han lär sig vad som helst, hur fort som helst, för godis, tydligen. När jag kommer hem får jag tokångest över uppätna natchochips och så tappade jag telefonen i badrumsgolvet så den gick itu. 

Fredag:
Vi knallar iväg genom snöstorm för att discobowla. Jag har obekväma tights på mig, trots att jag valde dem för att slippa obekväma jeans. Jag har en bild av att jag är bra på bowling. Men jag var helt horribelt dålig. Jag gjorde två strikes. Men på en timme, herregud. Mitt sällskap och jag går till Ica efteråt för att köpa godis. De köper en påse och jag tittar avundsamt på, sen skiljs vi åt.

Lördag:
Jag jobbar i bokhandeln men har i smyg uppe Live-streamen från BadmintonSM på kassaskärmen. Jag har en kund som påpekar att jag har dialekt och ifrågasätter därefter vartenda uttal resterande jobbtimmar. Så till den grad att jag råkar härma en dalmålare till kund när jag ska berätta totalsumma och fråga om plastpåse. Jag avslutar kvällen med att gå tvärs över gatan för att äta tacos med bästisar. Vi pratar om otrohet och svartsjuka. Och massa annat som vi redan har pratat om hur mycket som helst.
 
Söndag:
Det är iskallt och snöstorm, ingen vill gå ut. Går man mot förmodan ut så ser man ut som en hund som har skor på sig för första gången i försök att inte få in snö vid fotlederna. Jag stannar inne. Streamar SM och hejar så hårt på någon som inte alls skulle heja på mig. Hejar också massor på någon som vinner hela skiten, men som säger tack, för allt stöd. Jag blir så motiverad av prestationen att jag vandrar till gymmet (som en hund i skor) och öser ur mig fyrtio minuter på löpbandet till fullkomligt hjärndöd musik. Reder ut att nu, nu är det dags för förändring. 
0 kommentarer